Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. Den 18 Augusti 1901 - Annonser - Soldatens hemkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liksom hon tänkt lägga sig att hvila på dess
topp.
Anthoula kunde ej se någon ångare, men ett
dussin båtar hade redan lagt ut från varfvet midt
emot, och man rodde i kapp upp genom sundet.
Anthoula hade nu glömt den gamle mannen.
Hennes hjärta sjöng:
»Nikola kommer! Nikola komm.er!» så högt
att alla andra ljud öfverröstades.
Nu höjdes ett glädjerop från de många
roddbåtarne. Hon kastade ånyo en forskande blick
utåt sundet. Ja, säkert aftecknade sig där en
strimma af rök mot bergväggen.
»Nikola kommer!»
Att börja med syntes endast röken, men snart
kunde man se hela ångaren på denna sidan
bergväggen. Anthoula spejade och spejade och hon
iakttog med stort intresse huru fartyget allt mer
och mer framträdde likt den negativa bilden på
den fotografiska plåten i framkallningsbadet.
»Nikola kommer!»
Ångaren hade ändtligen nått hamnen och i
den nedgående solens strålar glimmade stadens
små hus liksom de varit af krita och från
fönsterrutorna återkastades dessa strålar, så att fönstren
påminde om de öppnade dörrarne till en
flammande masugn.
Så löpte ankarkettingarne rasslande ut, och
de hemvändande soldaterna fördes i roddbåtar till
stranden, hvarest deras nära och kära väntade
dem på kajen.
Anthoula vände och gick tillbaka genom den
tysta gränden. Löfsångarne, dessa soldyrkare
hade nu upphört med sina jublande hymner. En
känsla af kyla smög sig öfver bela naturen och
genomträngde bela hennes varelse.
Kommen till trädgårdsgrinden, stannade hon
och lyssnade. Ej ett ljud hördes inifrån; hon
kunde icke ens höra den gamle mannens rosslande
andedräkt. Oh, om endast Nikola ville komma
och skingra hennes plågsamma tankar. Hennes
samvete hade nu vaknat och ropade med kraftig
stämma i hennes öra:
»Mörderska! Mörderska!»
Hon hade ju inte gjort ett enda försök att
rädda honom, och ändå hade doktorn så noga
förklarat för henne hur hon skulle göra i
händelse han råkade ut för ett andra anfall. Hon
hade ju till och med önskat honom döden. Om
hon gifte sig med Nikola, skulle hon ju bringa
honom i olycka; hon var ju förbannad. Tanken
på att gamle Kallinikos icke var död när allt kom
omkring, dref henne ånyo uppför trappan. Hon
kunde tydligen se figuren ligga på sängen och
hon ropade tre gånger:
Kurie Kallinikos! Kurie Kallinikos! Kurie
Kallinikos!»
Hon hade förut ej förmått sig att tilltala den
förskräcklige gamle mannen med sitt första namn.
JSIebtrfsl? fää
ledaremateriel i parti och minut,
billigast genom
Allmänna Svenska Elektriska A -B.
STOCKHOLM.
Illustrerad katalog gratis & franco.
Vid köp af regnplagg
bör Ni alltid begära alt få af
KI.E1NS i Malmö
prisbelönta tillverkningar.
Det kom intet svar, och på tåspetsarne smög hon
sig fram till sängen och tittade honom i ansiktet.
Därpå flydde hon ur rummet mumlande jungfru
Marias namn. Hon hade sett tvenne vidt
uppspärrade ögon stirra emot sig och ett ansikte hvitt
som marmor. Då hon stannade vid brunnen och
stödde sig vid en af de pålar, som uppbar
vin-rankorna, hörde hon åter ljudet af hofvar i gränden.
Den gamla kvinnan hade nu sålt sina
produkter och kom nu tillbaka från Poras.
Öfver stenmuren voro endast hennes hufvud
och skuldror synliga.
»Nikola kommer», ropade hon glädtigt, »jag
red förbi honom i gränden, han kommer denna
vägen.»
Den gamla grinade likt en häxa, då hon red
bort i skymningen, hvilket jagade bort den glädje
som Anthoula kände i sitt hjärta, så vidskeplig
som hon var.
»Nikola kommer», sade hon, »han är nästan
här; han är i gränden»,
och hon lutade sig öfver
porten lyssnande att få
liöra hans fotsteg.
Snart hörde bon
honom komma,
snubblande niot de lösa stenarne
på vägen eller i
mörkret sparkande dem bullersamt åt sidan. Hon visste |
att det var ban, trots kvällens mörker och den i
tjocka mur, som skilde dem åt.
Hon sprang till porten och drog undan re- i
geln. Mannen utanför stannade ett ögonblick. I
Anthoula pressade pannan mot det hårda
planket och väntade. Hennes hjärta hade upphört i
att slå.
Efter ett ögonblicks tystnad hörde hon ånyo
fotsteg i gränden. Gick ban? Ja, hvarför skulle
han komma till henne, en gift kvinna, såsom han
förmodade? Och hon slog upp porten och ro- i
pade:
»Nikola!»
En soldat i fez och grå kappa vände sig 0111
och gick tillbaka till henne.
Ah, är det fru Kallinikos», sade ban bittert.
»Hur kan ni må, fru Kallinikos, och hur står det
till med er man?»
»Oh, Nikola! I himlens namn! Han är död!» !
»Död! Heliga Guds moder! Död?»
»De tvingade mig att gifta mig med honom,
kära Nikola, då mitt hjärta höll på att brista af
kärlek till dig. Hvad jag har lidit, det vet endast
jungfru Maria >.
»Död!» upprepade Nikola, liksom i en
bedöf-ning. s Död!
Då han först däruppe i Thessaliens berg för
sex månader sedan fick höra, att de gift bort hans
fästmö med gamle Kallinikos, intogs ban af ett
ursinnigt raseri, ty ban älskade henne lidelsefullt.
BOKTRYCK
med silar utan llluatratloiwr,
enklare eller dyrbarare ut»
•tyrael, omaorgafullut hoi
bonniers Göte bo rä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
