Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. Den 1 September 1901 - En skarpsinnig advokat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Howard skref och lämnade brefvet till Dalton.
»Vill ni ej berätta mig er plan?» frågade
Howard.
»Nej icke förrän jag har försökt den. Om
den misslyckas måste jag försöka en annan.»
På sin väg genom staden gick Dalton in till
en hårfrisör, köpte ett brunt lösskägg och
mustascher, samt en ask puder.
Han fann miss Sommerville hemma och blef
införd till henne.
Hon reste sig, han stängde dörren
omsorgsfullt och räckte henne brefvet. Hon läste det två
gånger och såg på Dalton.
»Han säger, att ni är hans vän, att jag
kan lita på er och att jag skall lämna er väskan
med diamanterna», sade hon med en röstsomom
hon varit halfsofvande.
»Ja, så är det», sade han och böljade förstå
att själsspänningen hade varit för stark för henne.
Hon tog fram läderväskan och lämnade den
utan att säga ett ord.
»Ni har icke ens frågat mig hur han har det»,
sade Dalton mildt, i det han stoppade väskan i
innerfickan på sin röck.
»Jag hoppas han mår bra», svarade hon lika
entonigt som ett barn som läser upp en utanläxa.
Dalton såg med ens att den stackars flickans
sinneslugn var rubbadt — ja, det var fara värdt
att hon skulle mista förståndet.
»Jag hoppas ni får träffa honom i morgon»,
sade han lugnt.
Hon spratt till och kastade en slö blick på
honom.
»Icke John», utbrast hon, »ni menar väl icke
det», och hon började darra i hela kroppen.
»Jo — John, med Guds hjälp skall jag rädda
honom. Jag har en plan, men jag behöfver er hjälp.»
yMin! Min! Ack — det var min dårskap,
som ruinerade honom.»
Nu kastade hon sig på soffan och brast i
tårar. Dalton förstod nu, att krisen var öfver. Han
lät henne gråta ut tills stormen lagt sig och hon
börjat snyfta.
»Hör på mig, min bästa miss Sommerville»,
sade han, »ert handlingssätt har räddat honom.»
Därpå berättade han henne sin plan.
»Torka nu edra tårar likt en snäll flicka och
följ med till hans bostad, ty jag behöfver hans
kläder. Tag på er kappan, så gå vi».
Mycket sent knackade någon på Lamrocks villa.
»Är mr Lamrock hemma?» frågade en herre.
»Han är i sitt arbetsrum, hvem får jag hälsa från?»
»En person, som har en mycket viktig och
inbr ngande affär att föreslå honom.»
Betjänten återvände om ett ögonblick.
»Min herre önskar träffa er», sade han och
förde främlingen in i Lamrocks rum.
»Nå väl, min herre, hvad var det för en
viktig affär ni hade att föreslå», frågade Lamrock,
vändande sig till den okände.
Lamrock for tillsammans, som träffad af blixten.
»Ni!» lyckades ban till slut framprässa.
Rätt», svarade främlingen, fritt och otvunget.
»Men huru kunde ni undkomma?» Orden
kommo stötvis med en lång paus mellan hvarje.
»Förlåt mig, det hör inte hit, låt oss tala om
något annat», sade främlingen och tog fram en väska.
Mr Lamrock började nu återhämta sig.
»Så, ni har således fått tid besinna er i cellen.»
»Jag är hårdt ansatt och har intet annat val»,
svarade denne. »Jag måste resa så fort som
möj-ligt, jag behöfver pänningar och är villig taga
35,000 kronor, som ni bjöd mig för diamanterna.»
»Jo, jo», svarade mr Lamrock gapskrattande.
Den främmande blickade förvånad på honom.
»Men ni bjöd ju det förut?»
»Och ni afböjde mitt anbud.»
Omständigheterna förändras, min vän. Ni glömmer, att om jag
säger ett ord, blir ni förd tillbaka till fängelset.»
»Men icke skulle ni tjäna ett öre på det.»
»Nej, ni kan hafva rätt i det, låtom oss
därför tala förstånd. Jag vill betala er 20,000 kronor.»
» Jag förmodar, jag blir tvungen att taga det.»
»Säg ej tvungen. Man kan väl ej behöfva
tvinga en hund att äta fårstek, skulle jag tro.
Jag skall utskrifva en check på minuten.»
»Nej!»
Mr Làmrock tittade förvånad upp.
»Jag måste hafva guld eller sedlar.»
»Ha, ha, misstänksam! Nåväl, ni skall så få.»
Han räknade upp pänningarne, som den okände
tog, hvarpå denne öfverlämnade diamanterna till
mr Lam.rock och aflägsnade sig.
Framemot midnatt knackade det ånyo på
Lamrocks dörr. Denna gång var det polis. Den var
väl underrättad och gick rätt in i mr Lamrocks
arbetsrum, hvarest diamanterna återfunnos.
Mr Lamrocks påstående, att fången Howard
undkommit ur fängelset, besökt honom samma
kväll, anförtrott honom diamanterna och bedt
honom återlämna dem till deras ägare, var på en gång
så djärft och orimligt — John Howard liade ju
suttit i cellen hela tiden — att det styrkte allas
förmodan, att han var den skyldige.
Nästa dag blef John Howard frikänd och mr
Lamrock anklagad för att hafva gömt tjufgods.
Samma afton superade John Howard och miss
Sommerville tillsammans med Dalton.
»Jag erinrar mig, Howard», sade Dalton, »att
jag har en summa pänningar, som tillhör er.»
»Tillhör mig!» utbrast Howard.
»Ja, just er, 20,000 kronor.»
»Prat», sade Howard. »Jag skulle aldrig
drömma om att taga emot ett öre af er.»
»De äro icke från mig», svarade Dalton sakta.
»Jag har fått dem från en rik man, som hyste
intresse för er sak, men ville vara okänd.»
»Är det sant?» frågade Howard.
»Hvarje ord, på min heder!»
»Och ni t3"cker, jag borde taga pänningarne?»
»Ja, det tycker jag visst.»
»Hvilken frikostig och ädelmodig man!»
Härtill svarade Dalton ingenting. Men Nelly
Sommerville dolde sitt ansikte i sina händer.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
