Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5. Den 3 November 1901 - Gustaf Fredrikson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GUSTAF FREDRIKSON.
Gustaf Fredrikson fyller i sommar 70 år. Och
lika fullt har han icke på lång tid förefallit så
ungdomlig och spelat med en så förvånande vigör
som nu vid sitt senaste gästuppträdande – å Dramatiska
teatern, den scen han i många år behärskat
med sin konst och sin person.
Ty det förhåller sig nog så, att Gustaf Fredrikson
genom sin person kommit att intaga en
alldeles särskild ställning inom och utom teatervärlden.
Han är studerad karl – aflade kameralexamen
1861 – och rörde sig tidigt i framstående
kretsar. I Fredriksons ungdom stodo de sceniska
stockholmsartisterna nog i lifligare beröring med
den yttre världen, än nu är fallet; de betraktades
utom scenen mera som goda vänner än som
skådespelare. Fredrikson har haft och har
alldeles särskilda betingelser för att lätt och ledigt,
på ett vinnande sätt, röra sig i sällskapslifvet.
Detta har också alltid roat honom – och följden
af detta förhållande har blifvit, att Fredrikspn
genom sin person knutit en ovanligt intim förbindelse
mellan en stor del af allmänheten och den
teater, hvilkens ledande man han i många år varit.
Så lämnade Fredrikson Dramatiska teatern,
och bandet mellan denna och publiken blef slitet
eller åtminstone mycket uttänjdt, så att teatern
under första tiden af sin förre chefs frånvaro
otvifvelaktigt haft att kämpa mot stora svårigheter.
Men det kan icke förnekas – och nu komma vi
till Fredriksons konst – att om också den intelligente
och öfverallt väl mottagne mannen i somliga
afseenden var synnerligen nyttig för sin teater,
han i andra kanske icke fullt hade den vidsträckta
blick på tingen, som kräfves för landets främsta
scen.
Gustaf Fredrikson är framför allt en utmärkt
framställare af resonnörsroller, roller, där det gäller
att än kvickt och muntert, än öfverlägset och dräpande
utsäga väl polerade repliker. Och hvar
tinnas dessa roller om icke i de franska komedierna?
Kan man då undra på, att han helst och oftast
lät å Dramatiska teatern uppföra sådana stycken,
i synnerhet som de alltid drogo folk?
Men nog härom. I och för sig betraktad, är
Gustaf Fredriksons konst förstklassig. Vore Fredrikson
fransman och spelade han å Théâtre-Français
skulle hans namn vara världsberömdt. Denna
teater äger f. n. ingen artist i resonnörsfacket, som
på långt när når upp till Fredrikson. Le Bargy
är honom betydligt underlägsen. Liksom de franska
skådespelarne kan Fredrikson till fullkomlighet
talets svåra konst, och liksom de har han i högsta
grad utmäjslat sin särskilda individualitet, i det att
han i allmänhet icke söker att gå utöfver dess
gränser. Men så har Fredrikson det obeskrifliga,
som gör den store skådespelaren – förmågan att
verka med lifvets egen kraft, att liksom visa den
inre mekanism, som tager sig ett slutligt uttryck i
orden och hvad därmed följer.
Se honom i t. ex: grefve Trasts roll i Sudermanns
»Ära», hvari han börjat sitt gästspel å
Dramatiska teatern, och ni skall ha gjort bekantskap
med en öfverlägsen person, en man, hvilken
upplefvat mycket, tänkt mycket, hvilken i det
stora hela tager världen som den är, men gärna
ironiserar öfver densamma, och hvilken oaktadt
allt sin skepticism, sin öfverlägsenhet, sina erfarenheter,
har ett varmt hjärta för dem han anser
värda bistånd. Rollen är Fredriksons kanske allra
förnämsta roll, och detta därför, att han här kan
visa, hur mycket, som kan inrymmas inom en trång
ram. Att Fredrikson är mästaren i att uttrycka
öfverlägsenhet och bitande förakt, veta vi alla, men
man har kanske icke, så mycket som det förtjänar,
lagt märke till, hur genialt han får fram, att mycken
värme ofta finnes bakom en skenbart kall yta
och att ironikern äfven kan dölja ett visst vemod
på djupet. Kanske är det denna Fredriksons förmåga
– den speciellt nordiska sidan af hans konst,
som kommit så väl till pass i några små danska
proverb – som gör honom öfverlägsen de franska
skådespelarne inom samma fack.
Det ljuder nu en allmän önskan: må Fredrikson
bli kvar vid Dramatiska teatern, där spela en
del af sina gamla roller och kreera nya! Han
kan ännu ha en lång arbetsdag för sig. Delaunay
spelade älskare till jag minnes icke hvilken ålder
– Gustaf Fredrikson blir aldrig äldre än 40 à
50 år!
O. R.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
