Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5. Den 3 November 1901 - Fiskar-Olle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FISKAR-OLLE.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af ERLAND BRATT.
(Forts. och slut. fr. n:r 4.)
Olle hade hört på mycket uppmärksamt och,
liksom gripen på bar gärning i sina innersta
tankar, sökte han nu förgäfves efter ord för att
bemöta henne.
Slutligen sade han, under det han ordnade
med än det ena, än det andra i sin båt:
»Det var länge sedan, Anna, du talade så mycket
till mig. Men då du annars hade något att säga,
var det ord, som manade en till det goda. Nu
är det ej så, ty hvad du sagt, kunde lätt leda mig
på afvägar. Dig har jag aldrig velat illa, men han
där, Brunning – vi ha icke talt ut än, och gärna
skulle jag segla honom så djupt ned till botten,
som en skuta kan sjunka, men du är med, Anna!
Det är hans skydd.»
De andra hade nu hunnit fram, och det blef
slut på deras samtal. Fyrmästaren nickade
hjärtligt åt Olle och mumlade några ord om vädret,
som tagit i än ytterligare. Brunning hälsade skyggt,
hvilket för öfrigt ej alls besvarades af Olle, som
blott såg honom stint in i ögonen, hvarpå han
hjälpte Anna i båten, samt kastade loss, etter att
ha tillropat fyrmästaren sitt adjö.
I början af seglatsen tego alla tre. Anna satt
hopkrupen uppe i lovart, och Brunning hade tagit plats
på toften med ryggen mot Olle. Den lilla båten
dansade på vågkammarne, skummet yrde om dess
bog och stänkte in hvart ögonblick. Det ena
kastet kom efter det andra, mer och mer våldsamt,
och allt högre kom Anna upp i lovartssidan.
Våt och dyster satt Olle vid rodret, i öfrigt
obekymrad om färdens faror. Hans tankar voro
på annat håll.
Han tänkte på hvad Anna sagt, och hur han
i själfva verket höll deras lif i sina händer. Hur
litet skulle det ej behöfvas, en obetydlig vridning
på rorkulten, och i nästa ögonblick skulle alla tre
vara förlorade. »Så straffe dig Gud», ringde det
i hans öron, och där stannade hans tankar –.
En väldig öfverhalning, en störtskur af vind
och vatten, och båten stod med flaxande segel rätt
mot vind. Det hvisslade och tjöt i tackel och
hela skrofvet darrade och knakade. Olle var blek,
ty det var hans försummelse, som så när kommit
båten att kantra. Lika blek som Olle och dyvåt
tvärt igenom, riktade Anna ett par spörjande ögon
mot honom.
»Skulle vi inte ta in ett par ref?» frågade hon.
»Stormen tar i.»
»Åh lappri», Svarade Olle. »Rädd var du inte
förr i värre väder. Bed din hjärtevän, att han ock
sätter sig i lovart. Till barlast kan han väl alltid
duga.»
Brunning efterkom uppmaningen, och åter tego
alla.
Rundt omkring dem brusade och rullade
vågorna, hvita på topparne, mörka, lurande i dalarne.
Båten pressades till det yttersta, den var redan
betydligt vattenfylld. Men framåt gick det, som
om onda andar jagat den. Olle höll storskotet i
handen, satt uppkrupen långt i lovart med ena
benet spännande mot lärelingen. Aldrig hade en
segling synts honom så skön.
Han njöt af de andras ångest, och han kände
sin styrka i situationen.
»Gud i himlen, Olle, du seglar oss i kvaf»,
flämtade Anna, sedan Olle efter en ny manöver
bragt båten i ett ytterst farligt läge.
»Låt focken gå ner», fortsatte hon ängsligt, »och
refva! Lägg till vid någon holme! Olle, lyd mig,
annars äro vi förlorade; jag sköter gärna styret
medan du bärgar focken. Olle, käre Olle, tänk på
de ord jag sade dig, innan vi foro!»
Hon försökte praktisera sig fram för att fatta
rodret, men Olle höll henne tillbaka och röt
bistert:
»I min egen båt är det jag, som befaller.
Seglena stå som de stå, rodret sköter jag själf och
det må gärna blåsa dubbelt värre – mig
förskräcker det ej!»
»Då är du en mördare, Fiskar-Olle», utbrast
Brunning, som orörlig och stillatigande åhört
allt. »Jag vet, att du hatar mig, men rätt att mörda
mig har du ej. Jag förstår nu din plan, då du ej
lät Anders komma, men jag låter ej dränka mig
som en katt och – –»
Båten skar i, och i den hemska
höstskymningen sveptes de alla i en kaskad af hvitt fräsande
vatten. Intet hördes, utom stormens våldsamma
dån och Brunnings sista ord gingo förlorade
däri.
Med hårdt sammanbitna läppar och en
underlig glans i ögonen skötte Olle fortfarande
rorkulten. Han hade hört början af Brunnings ord, och
han tänkte på dem, fast döden lurade hvar minut.
Allt mänskligt var honom främmande i denna
stund. I hans bröst fans intet hjärta, ej några
känslor, utom de som hat och hämdlust ingåfvo
honom. Han hade gärna velat svara, men det var
ej nog för honom att få fram orden ett och ett.
Han ville vältra dem öfver Brunning som en störtsjö,
ty hvad han kände inombords, dtt trängde på och
stockade sig i hans strupe, hart nära att kväfva
honom.
Då lägges en liten darrande hand på hans
arm, och en röst, vek som ett barns, säger:
»Tack, Olle, för vår lyckliga barndom och tack,
för hvad du gjort för far och mor. På sistone
ha vi gått skilda vägar, och vi förstå ej hvarandra
längre. Jag tigger ej för mitt lif och ej för
Brunnings heller; men tror du, jag blir dig närmre i
döden än i lifvet, så tar du fel. Min själ går till
näjder, dem du förverkar, om dina onda uppsåt
gå i fullbordan.»
Åter en stormil, och båten arbetar sig allt
tyngre genom vågorna. Seglen äro genomblöta,
masten står krokig och färdig att springa.
Genomvåt reser sig Brunning upp och
utropar ett: »Djäflar anamma!» Med förvridna
anletsdrag talar han, hållande sig i masten.
»Nu kan det vara slut på skämtet. Du stryker
seglena, eller ock, så sant jag ännu lefver, jagar
jag dig en kula genom hufvudet!» I nästa
ögonblick låg revolvern i hans hand, och han fortsatte:
»Hvem ger dig rätt att taga våra lif? Hvem
fan bryr sig om dina hämdplaner. Har du Anna
kär, så för fan slit henne med hälsan, men jag – –»
Ett ångestskri från Anna afbröt honom.
»Ack Bengt, hur kan du tala så, du menar det
ju ej, – säg, att du icke menade det! – –»
En ny öfverhalning, som slungar så väl Anna
som Brunning till botten af båten.
»Stryk seglen», ropade Brunning utom sig.
Gör det eller, vid Gud i himlen, skjuter jag!»
Midt igenom stormen hördes Olles hånskratt.
Det small ett skott, och kulan flög hvinande tätt
förbi hans hufvud. Var det därpå han väntat?
Gåta att lösa!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
