- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 3 (1901/1902) /
95

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6. Den 10 November 1901 - Lurade - En arbetets högtidsfest

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Jag skall själf in i eftermiddag, så du kan
få åka med», sade han kort. »Lägg fram rena
stärksaker och mina söndagskläder».

Kantor Svensson nedlade i dag en ovanlig
omsorg på sin yttre människa. När han omsider stod
färdigklädd och såg sig i spegeln, var han nöjd,
ja mycket nöjd med sitt utseende. Den ljusgrå
sommarkostymen klädde honom förträffligt,
»månen» hade han dolt, så godt sig göra lät, och de
käckt uppvridna mustascherna à la käjsar Wilhelm
kom honom att se minst 10 år yngre ut, tyckte han.

Hade han haft tanke och öga för någon annan
än sig själf, skulle han måhända observerat, att
äfven Kornelias själsomhölje var ovanligt prydligt
utstyrdt. På det stripiga håret tronade en spetshatt
med högröda rosor, ljusa handskar dolde de
knotiga händerna och svart sidenkjol jämte röd
parasoll fulländade galadräkten.

Kantor Svensson gick fram och tillbaka på
perrongen, otåligt bidande Stockholmstågets afgång.
Det stod färdigt att gå, nu gafs signal, och det
ångade ut från perrongen.

Ändtligen var den viktiga stunden kommen.
Nu skall han råka sitt hjärtas dam, som han redan
kallar den okända!

Med klappande hjärta och bultande pulsar
styrde kantorn kosan mot den öfverenskomna
mötesplatsen. Redan på långt håll lyste en röd
parasoll och han såg de röda rosorna vaja för vinden.

Han vred upp mustaschen och jämkade på
halsduken. Nu var han endast några få steg från
bänken, där hans öde skulle afgöras. Det dansade
rundt för Tobias. Han var alltid blyg i
fruntimmerssällskap och kände sig dessutom högeligen
upprörd och orolig öfver stundens vikt.

»Min fröken» ... började han högtidligt sitt
noga öfverlästa tal.

Men längre hann han aldrig. Damen vände
på hufvudet.

»Kornelia! ! !»

Denna bara stirrade. Hon syntes lika häpen
som han och blef på ett ögonblick så röd som
det var möjligt med hennes vissna, gulgrå hy.

»Det där var då en öfverraskning för oss
båda ...»

Hon kom sig ej för att svara; harm, blygsel
och felslagna förhoppningar stridde om herraväldet
inom henne.

»Du –», sade hon till sist, långsamt, nästan
med en suck.

»Ja bara jag, du», svarade Tobias, som först
fattade sig och försökte klara situationen med ett
litet skratt, som dock icke lät riktigt naturligt.

»Men hvad säger du om det här, syster», tillade
han allvarligare. »Det ser ut, som om ödet
bestämt, att vi två icke skola skiljas. Låt oss följa
dess fingervisning och hädanefter som hittills följas
åt... Och så bli vi vänner igen och glömma det
här förargliga sprattet, som ödet spelat oss. För
resten ganska rätt åt två sådana gamla tosingar!
Eller hvad säger du, syster? Tror du inte vi ha
det bäst, som vi ha det? Vi ha nog ingen tur, vi
två, i äktenskapets lotteri.

*



Fröken Kornelia förestår allt fortfarande sin
brors hushåll, och ingen af dem tänker vidare på
att utbyta det ogifta ståndet mot det äkta.

Men med sämjan dem emellan är det ungefär
som mellan von Konow och hans korpral:

        »Som goda vänner får man dem ofta se,
        men nästan lika ofta så träta de ...»

Och någon omväxling skall man ju ha i
enformigheten ...

*



EN ARBETETS HÖGTIDSFEST.

En synnerligen anslående och högtidlig akt ägde
rum söndagen den 27 okt. i Grängesberg, då
74 under Grängesbergs gemensamma
förvaltning lydande förmän och arbetare tilldelades
Patriotiska sällskapets medaljer för långvarig och
trogen tjänst, hvilka medaljer på ansökan af nämnda
gemensamma förvaltning tillerkänts dem.
Medaljöfverlämningen försiggick i Casselska husets stora
säl, som var fylld till sista plats.

Uppe å estraden, hvars fond var dekorerad med
flaggor och barrträd, hade plats beredts for de
särskildt inbjudna, bland hvilka märktes
landshöfdingarna Svedelius, Holmquist och Wersall,
trafikcheferna v. Krusenstierna och Johnson,
disponenten Ljungberg, brukspatronerna Tham och Roth i
Sunnansjö m. fl.

Efter ett musiknumrner af Grängesbergs
musikkår framträdde landshöfding Holmquist och höll
ett kraftigt och anslående tal, hvarefter han
utdelade Medaljerna till samtlige medaljörer utom två,
som af sjukdom hindrades att närvara.

En af de sålunda dekorerade, förmannen K. J.
Sätterström, frambar medaljörernas tack för den
erhållna hedersbevisningen och för det humana
bemötande, som förvaltningen städse visat sina
arbetare.

De församlade afsjöngo nu gemensamt
kungssången, hvarpå landshöfding Holmquist utbräkte
ett fyrfaldigt lefve för konungen, åtföljdt af fanfarer.

Vid den därpå följande subskriberade middagen
öfverlämnade landshöfding H. efter ett varmt tal
till kamrer C. J. Larsson, som i 40 års tid varit
anstäld i bruks- och grufrörelse och äfven
verksamt deltagit i det allmännas tjänst, af konungen
honom tilldelad Vasamedalj i guld, hvarför herr
Larsson tackade.

illustration placeholder

Kamrer C. J. LARSSON.


illustration placeholder

Foto. Christerson, Grängesberg.

GRUPP AF ARBETARE VID GRÄNGESBERG,
tilldelade Patriotiska Sällskapets medaljer. Den äldste af medaljörerna har
varit 59 år i bolagets tjänst, den yngste 20 år.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:37:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/3/0615.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free