Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6. Den 10 November 1901 - Lurade - En arbetets högtidsfest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag skall själf in i eftermiddag, så du kan
få åka med», sade han kort. »Lägg fram rena
stärksaker och mina söndagskläder».
Kantor Svensson nedlade i dag en ovanlig
omsorg på sin yttre människa. När han omsider stod
färdigklädd och såg sig i spegeln, var han nöjd,
ja mycket nöjd med sitt utseende. Den ljusgrå
sommarkostymen klädde honom förträffligt,
»månen» hade han dolt, så godt sig göra lät, och de
käckt uppvridna mustascherna à la käjsar Wilhelm
kom honom att se minst 10 år yngre ut, tyckte han.
Hade han haft tanke och öga för någon annan
än sig själf, skulle han måhända observerat, att
äfven Kornelias själsomhölje var ovanligt prydligt
utstyrdt. På det stripiga håret tronade en spetshatt
med högröda rosor, ljusa handskar dolde de
knotiga händerna och svart sidenkjol jämte röd
parasoll fulländade galadräkten.
Kantor Svensson gick fram och tillbaka på
perrongen, otåligt bidande Stockholmstågets afgång.
Det stod färdigt att gå, nu gafs signal, och det
ångade ut från perrongen.
Ändtligen var den viktiga stunden kommen.
Nu skall han råka sitt hjärtas dam, som han redan
kallar den okända!
Med klappande hjärta och bultande pulsar
styrde kantorn kosan mot den öfverenskomna
mötesplatsen. Redan på långt håll lyste en röd
parasoll och han såg de röda rosorna vaja för vinden.
Han vred upp mustaschen och jämkade på
halsduken. Nu var han endast några få steg från
bänken, där hans öde skulle afgöras. Det dansade
rundt för Tobias. Han var alltid blyg i
fruntimmerssällskap och kände sig dessutom högeligen
upprörd och orolig öfver stundens vikt.
»Min fröken» ... började han högtidligt sitt
noga öfverlästa tal.
Men längre hann han aldrig. Damen vände
på hufvudet.
»Kornelia! ! !»
Denna bara stirrade. Hon syntes lika häpen
som han och blef på ett ögonblick så röd som
det var möjligt med hennes vissna, gulgrå hy.
»Det där var då en öfverraskning för oss
båda ...»
Hon kom sig ej för att svara; harm, blygsel
och felslagna förhoppningar stridde om herraväldet
inom henne.
»Du –», sade hon till sist, långsamt, nästan
med en suck.
»Ja bara jag, du», svarade Tobias, som först
fattade sig och försökte klara situationen med ett
litet skratt, som dock icke lät riktigt naturligt.
»Men hvad säger du om det här, syster», tillade
han allvarligare. »Det ser ut, som om ödet
bestämt, att vi två icke skola skiljas. Låt oss följa
dess fingervisning och hädanefter som hittills följas
åt... Och så bli vi vänner igen och glömma det
här förargliga sprattet, som ödet spelat oss. För
resten ganska rätt åt två sådana gamla tosingar!
Eller hvad säger du, syster? Tror du inte vi ha
det bäst, som vi ha det? Vi ha nog ingen tur, vi
två, i äktenskapets lotteri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>