Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 7. Den 17 November 1901
- Tvenne målsmän för svensk medaljgraveringskonst
- Punch och Judy. Anekdoter och anteckningar om tvenne får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Paris har den unge, svenske medaljgravören
vunnit talrika vänner, tack vare sitt distinguerade,
älskvärda och rättframma väsen, såväl bland landsmän
som i de franska konstkretsarne, i hvilka han
särskildt funnit en vän och rådgifvare i P. Tasset.
Då den äldre Lindberg först kom till Paris, arbetade
han på Tassets atelier, och den gamle konstnären har
öfverflyttat på sonen den vänskap, som sedan 40 år
tillbaka förenar honom med fadern. Det är ju rätt
ovanligt i konstnärslifvet, att far och son gått i
skola hos samme mästare.
*
PUNCH OCH JUDY.
Anekdoter och anteckningar om tvenne får. Original för HVAR 8 DAG af
OLD SALT.
Man säger, skrifver och tror, att får äro
särdeles dumma djur. Att detta ofta beror på
ett misstag, skall jag söka bevisa genom att
beskrifva tvenne får, som jag noga lärde känna och
hade tillfälle att observera.
Det var så, att under en af mina irrfärder som
lekboll för ödet fann jag mig vara kungl. – nej,
bättre opp! – käjserlig arrendator af en af hennes
brittiska majestäts färjor på floden Murrumbidge i
Nya Syd-Wales. Det förstås, en fregatt hade
varit bättre, men som hon, majestätet, icke
arrenderade ut sina fregatter, fick jag nöja mig med en
färja. Den förnämsta trafiken, och den som var
mest välgörande för min ficka, bestod uti att
frakta stora vandrande fårhjordar öfver floden.
Dessa får voro ytterst skygga, ofta försvagade af
svält, genom att de blifvit drifna långa vägar.
De kunde fås att gå ända ned till vattnet, men
sätta en fot på färjan – det ville de ej. Om de
pressades lör hårdt bakifrån af män och hundar,
hände det ofta, att de hoppade i floden i stället
för på färjan. Detta gjorde arbetet med
öfverförandet af en flock på t. ex. 10,000 stycken
mycket långsamt och ansträngande för både män
och hundar och försvagade fåren så, att deras
värde minskades. För att råda bot för detta beslöt
jag att skaffa mig en »ledare». Om jag blott
kunde åtstadkomma ett »samlingsparti» på färjan,
skulle nog de andra fåren lätt förmås att ansluta
sig. Jag gick därför till en granne och köpte för
ett pund tvenne ett par dagar gamla lamm, samt
gjorde upp om leverans af så mycket mjölk som
behöfdes för att uppföda dem.
Det var en bagge, som jag kallade Punch, och
en tacka, som fick heta Judy. Jag hade
uppkastat en jordkoja, som jag kunde stänga med en
dörr, för dem att bo uti. Golfvet hade jag
strött med friska gummilöf. De förklarade sig
genast mycket nöjda med sin bostad. Deras mjölk
gaf jag dem ur en butelj. Jag hade gjort ett hål
i korken och insatt en skinnklädd gåspenna. Äfven
med detta arrangement voro de särdeles belåtna.
En afton hade jag just fyllt deras butelj för
att gifva dem den vanliga aftondrycken, då jag
plötsligen utkallades till färjan. Jag var längre
borta, än jag hade väntat, och när jag kom
tillbaka, letade jag förgäfves efter buteljen. Jag
mindes bestämdt, hvar jag satt ner den på golfvet,
men den fanns icke. Då tittade jag in i deras
koja. Där lågo de på de friska, doftande
gummilöfven, mätta och belåtna, och icke långt ifrån dem
låg buteljen – tom. Då det gick öfver den
vanliga tiden för deras kvällsvard hade de helt simpelt
sökt upp buteljen, släpat den med sig till sitt eget
hus och där hjälpts åt att tömma den till sista
droppen.
Det var icke så dumt gjordt af 2 eller 3 veckor
gamla lamm ungar?
Jag hade en ung, mycket klok, svarthårig
hynda af god ras, som. jag kallade Lubra. Hon
hade sett, med hvilken omsorg jag skötte lammen,
och därför alldeles frivilligt gjort sig till deras
vårdarinna. Punch och Judy kommo snart
underfund med, hvilken god vän de hade i Lubra. Om
de på något vis blefvo skrämda och sågo mig,
så sökte de naturligtvis skydd bakom mina ben,
men om jag var ur vägen, så togo de alltid sin
tillflykt till hunden. Stackars den främmande
hund, eller hvad det än var, som kom lammen för
nära. Det blef smörj af, ohyggligt med smörj...
Jag har haft många tama djur af alla slag,
från en papegoja till en känguru, men aldrig
något som gjort mig större nöje, än dessa tvenne
lamm. Det var en behaglig och vacker syn, då de
snöhvita lammen lekte och tumlade om med den
stora svarta hunden. Då Judy var ett par
månader gammal, tog hon sig ibland, då hon
kände sig riktigt lycklig, till att dansa på ett högst
egendomligt sätt. Hon rörde sig öfver den mjuka
gräsmattan med en grace och ett behag, som den
mest fulländade dansös skulle afundats henne.
Vid sådana tillfällen beundrade Punch henne
storligen, men då han skulle försöka härma henne,
blef det bara krumsprång af. För öfrigt voro
de hvarandra ytterst tillgifna. En gång hade
Judy följt mig ned på färjan. Punch märkte ej
sin ensamhet, förr än jag var ett stycke ute på
floden. Då han såg Judy på färjan, gaf han till
ett anskri och störtade utan ett ögonblicks tvekan
i floden, sam raskt öfver, och då färjan landade,
var Punch där och återfann sin Judy. Han var
då icke större än en liten hund.
Då de voro litet mer än halfvuxna, skulle
dressyren börja. Judy visade sig vara tämligen
egensinnig och alldeles för mycket emanciperad.
Hon ville endast följa sitt eget tycke och trodde
sig vara fullkomligt bra, sådan hon var. Som
hennes lifsåskådning, verksamhet m. m. kanske ej
kunna tåla vid en allvarsam kritik, skall jag
hädanefter för korthetens skull endast beskrifva några
drag ur Punchs verksamhet. Judy var visst icke
dum. Det fanns de, som ansåg henne begåfvad,
och hon var äfven ganska populär bland de vilda
fåren; men hon passade ej till »ledare», hvarföre
jag mestadels brukade binda henne i det bortersta
hörnet på färjan, där hennes bräkande fick göra,
hvad det kunde, för att locka fåren ombord.
Punch däremot, han var själfva lydnaden och
läraktigheten. Tobak lärde han sig äta på första
lektionen, hvarefter han åt så mycket jag hade
råd att gifva honom och mådde bra däraf.
Konsten att dricka whisky tycktes vara honom
medfödd. Efter ett par försök att få honom till att
leda fåren ombord på färjan, förstod han
fullkomligt, hvad jag fordrade af honom och tycktes sätta
en ära uti att göra mig till viljes.
Färjan kunde endast rymma 4- högst 500
får i taget, så att det kunde dröja timmar, innan
en större hjord var öfver, men, ehuru det var
mycket ansträngande för honom, gaf han sig aldrig,
förr än hela hjorden var lyckligt på andra sidan.
För hvarje last, som han lurat ombord, trängde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:37:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/3/0703.html
