Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7. Den 17 November 1901 - Punch och Judy. Anekdoter och anteckningar om tvenne får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han sig fram till mig och fordrade någon belöning.
Det kunde vara ett par russin, en bit tobak eller
hvad som helst, men något ansåg han sig ha
rättighet att få. Då färjan återkommit för en ny last
och blifvit fastgjord, marscherade han genast upp
till fåren för att blifva ledare, filosof och vän för
en ny flock. Om någon gång, som sällan hände,
fåren icke kommo sig för att följa honom, stannade
han genast, vände sig om, gaf den närmaste några
knuffar och försökte igen, då de alltid täflade om
att få följa honom.
Inte var han dum inte!
Hans tjänster voro för mig ovärderliga, och
det var inte underligt, att han blef min stora
favorit och synnerliga gunstling, men – han visste
också af det. Och då han var fri från
tjänstgöring, tillät han sig åtskilligt själfsvåld, som han
icke skulle vågat, om han ej vetat, att jag icke
hade hjärta att straffa honom hårdt.
Han växte och blef ovanligt stor och stark.
Lyckligtvis hade han inga horn. En gång, då
jag lekte med honom, manövrerade han skickligt,
tills han fick mig till att stå med ryggen mot en
tvättbalja, då han helt oväntadt gaf mig en så
kraftig knuff, att jag satte mig ner i baljan, så att
såpvattnet yrde kring oss. Där satt jag med knäna under
hakan. Punch stod och blinkade åt mig. Jag är
säker på, att den skurken inom sig skrattade, så
han skakade, fast han ställde sig helt oskyldig.
Jag törstade efter hämnd och svor, att, finge
jag blott fingrarne i hans päls, skulle det blifva
hans tur att sitta i baljan. För att få tag å honom
ställde jag mig så vänlig jag kunde:
»Punch, min gosse, kom hit», lockade jag!
Men ehuru han eljest vid minsta tillrop
brukade komma till mig i galopp, var han nu för stor
fysionomist för att ens komma mig nära. Han
läste i mitt ansikte svek och falskhet, och icke ens
tobak kunde locka honom till mig. Efter en stund,
då jag glömt mina hämndplaner och blifvit god
igen, kom han själfmant fram till mig och strök
smeksamt sitt hufvud emot mig.
Inte var han dum inte!
En morgon hade en förman för en fårhjord
kommit för att tala med mig om färjan. Han
hade sin hund med sig, som var ung och beskäftig.
Vi stodo och sprakade nära den branta flodbädden,
och han frågade om jag hade några tama »ledare».
Jag kallade på Punch, som genast kom och ställde
sig bredvid hunden, hvilken tyckte detta vara en
oerhörd oförskämdhet af ett får. Då hans blotta
närvaro icke tycktes imponera på Punch, gaf han
till ett gläfs för att köra bort honom. Punch vände
helt lungt på hufvudet och – vips låg där en
tjutande hund kraflande i floden. Då han summit i
land, försökte ägaren förgäfves att locka honom
till sig. Han satte sig på lämpligt afstånd
utanför staketet och stirrade på det där odjuret, som
såg ut som ett får.....
Skolmästaren och en bankbokhållare från den
närbelägna staden hälsade en gång på mig för att
tillbringa en särdeles het dag vid den svala floden.
På förmiddagen sutto vi alla tre vid bordet, som
stod alldeles invid fönsteröppningen, för att dricka
té. Skolmästaren hade, ehuru han i allmänhet
icke begagnade spirituosa, dock fått den vanan
att alltid blanda en droppe whisky i sitt té för att
göra det pikant – någonting à la vår »kaffehalfva».
Osäker om jag hade något whisky i huset, hade
han tagit med sig en klunk fin-fin whisky i en
sodavattensflaska. Han höll den i handen, då
Punch, som känt ångan af teet stack in hufvudet
för att få en sockerbit eller ett bröd. Skolmästaren
sträckte tanklöst flaskan mot Punch, väntande att
spritångan skulle förmå det närgångna fåret att
draga sig tillbaka, men i stället snappade Punch,
kvick som tanken, flaskan ur hans hand, lät den
hvila på fönsterbrädan, och innan skolmästaren
hunnit hämta sig, hade hvarenda droppe runnit
utför Punchs strupe!
Uttrycket i mannens ansikte var ett helt studium.
Där växlade förvåning, förtrytelse, snopenhet och
ledsnad öfver att få lof att dricka sitt té utan den
vanliga kryddan. Punch stod och nickade åt
honom, liksom han ville säga:
»Det var inte dålig whisky, det där.»
Lyckligtvis var jag i stånd att ersätta
förlusten...
Många flera drag ur Punchs verksamhet skulle
kunna anföras, vittnande både om intelligens och
karaktärsfasthet, men af ofvanstående torde nog
framgå, att får icke alltid äro så dumma, som man
säger, skrifver och tror – hvilket skulle bevisas.
PUNCH OCH JUDY: Färjan öfver floden Murrumbidge i Nya Syd-Wales (Efter fotografi.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
