Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8. Den 24 November 1901 - Hämnd....
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HÄMND....
Originalskiss för HVAR 8 DAG af MANKE.
Det prasslar i snåret, en grof byggd, gråluden
älghund hoppar fram ur en löfbuske, så
kommer en trasigt klädd man, beväpnad med bössa,
sakta efter. Aha, det är gamle »Kolar-Magnus»,
en sjuttio års gubbe, som sin vana trogen är ute
på tjufskytte. Det är minsann ej första gången
gamle Magnus är ute i sådana ärenden, nej, många
älgar ha stupat för hans säkra skott både under
loflig och olofiig tid, mest nog under den senare.
Men norra Dalarnas skogar äro djupa, där finnas
»sjumila-skogar», i hvilka inga människor hafva
slagit sig ned. Länsmannen är liknöjd, bor långt
borta, och hans makt sträcker sig knappast hit.
»Kolar-Magnus» är skogarnas herre, och för öfrigt
höras ej skotten så långt, ekot rullar ett par gånger
fram och åter mellan bergen, så dör det, och den
djupa tystnaden råder åter. Ingen skulle kunna
afgöra, hvarifrån skottet kom.
»Kolar-Magnus» är ett kändt namn. Gubben
hette egentligen Magnus Aronsson, var född i
Småland och hade som barn kommit upp mot
norden, men detta visste knappast någon mer än
han själf. Många sägner gingo om honom och
hans tidigare lefnadsöden, en del förtäljde, att han
varit sjöman, en del att han varit soldat och
deltagit i krig. Säkert visste man dock endast, att
han i Säfbo många år varit kolare, och sedan dess
fick han heta »Kolar-Magnus». Nu bodde gubben
vid Tallsjön, eller rättare vid Tallån, i en liten
öfvergifven fäbovall, i hvilken regn och storm fritt
kunde spela in.
Gubben var, som redan nämnts, 70 år. Det
låter egendomligt, att han då kunde jaga, men det
var dock så. Han såg mager, uthungrad och
skröplig ut. I hans drag kunde man läsa, att han
hörde till dem, som hela sitt lif hafva haft att
kämpa mot sorg och bekymmer. Det låg något
bittert kring munnen, håret var grått och blicken
skyggade. Såg gubben någon gång upp, kunde
man i hans ögon läsa en bön om förbarmande och
om att låta honom få vara i fred. Han undvek så
mycket som möjligt människor; mötte han en
främling, såg han skygg och rädd ut.
Stundom kom dock en annan glans i de matta
ögonen: det var då den gamle talade med hunden.
Då kunde ock det bittra draget kring munnen blifva
mildare, och ett leende lysa upp det gamla ansiktet.
Trots gubbens höga ålder och hans medtagna
utseende, tycktes en smula styrka från forna dagar
hafva glömt sig kvar i honom. Ryggen var krokig,
men armen stark. Skägg och hår voro oklippta
och tofviga samt förlänade bäraren ett vildt
utseende. »Kolar-Magnus» liknade en af de gamla från
hedenhös, hvilken i de djupa skogarna glömt sig
kvar och ej märkt, att en ny, annan tid var kommen.
Gubben hade dock en vän, det var den
omnämnda hunden. Alltid följdes de båda åt. Äfven
hunden syntes gammal, men ännu kraftig och stark.
Förtroligt brukade han stryka sig mot den gamle,
och då hundens ögon mötte gubbens, kunde man
i begges läsa kärlek och tillgifvenhet. Den hunden
saknade sin like, och med skäl kan man säga, att
de båda, hunden och gubben, voro ett. De delade
allt, ljuft som ledt, de sofvo tillsammans, och de
åto tillsammans. Där ej gubben längre hittade i
de djupa skogarna och började tveka om vägen, där
tog hunden vid. Då någon främling nalkades,
varskodde hunden långt i förväg sin husbonde genom
ett morrande eller höga skall.
»Kung», så var hundens namn, och han var det
namnet värd. »Kung» var stark. En gång
räddade han sin husbondes lif, då denne anfölls af
tvenne druckna skogsarbetare. Männen drefvos på
flykten, men »Kung» fick ett svårt knifhugg i högra
frambenet. Då vårdades han som ett barn af den
gamle, såret läktes ock, men en noggrann
iakttagare kunde märka, att hunden haltade något.
Äfven slickade »Kung» detta ben, och man kunde
se, att riktigt bra hade det aldrig blifvit. En annan
gång föll den gamle i sjön och skulle otvifvelaktigt
ha drunknat, om ej den starka hunden dragit upp
honom. »Kung» slickade hans våta händer, nosade
på honom och blef alldeles vild af glädje, då den
gamle reste sig upp. Det var därför ej underligt,
att gubben för hunden hyste en kärlek, som sällan
kommer ett djur till del. Hunden var gubbens
enda egendom – det enda och dyrbaraste han ägde.
Ingen kunde bättre drifva en älg än »Kung».
Strax han kommit ut, finner han ett älgspår.
I vildt språng bär det af, under det gubben står
stilla. Skallet går rundt, snart höres det närma sig
den plats, där Magnus stannat, det knakar och
brakar, snart skymtar en väldig älgoxe fram mellan
träden, ett ögonblick siktar den gamle, ett skott
smäller, och skogfens konung faller. »Kung» vet,
att hans husbondes krafter ej tillåta honom att
vara snabb i vändningarna, därför dref han älgen
så, att den gamle knappast behöfde gå från stället.
Bönderna i trakten voro ursinniga på
»Kolar-Magnus», kanske ej utan skäl, ty han var ju en
tjufskytt, som ej blott fällde älg, utan äfven annat
villebråd. De började allt hårdare sätta efter honom
och sökte honom i kojan, men den gamle märkte
deras afsikt och höll sig undan. Kojan funno de,
men där fanns ingenting att taga. Då refvo de
den, men Magnus byggde någorlunda upp den igen.
Han insåg nog, att den ställning han intog, var
skef och kanske brottslig, men, stackars gubbe,
han såg intet annat sätt att föda sig på, och han
fruktade fattighuset. Allt ifrigare blef förföljelsen
mot honom, men man fann honom aldrig. Tid
efter annan förmälde dock ett aflägset skott, att
den gamle fanns därinne i storskogen.
Det var blott de rika bönderna, som voro
afvoga mot Magnus, de små, torparne och
backstugusittarne voro hans vänner. De hjälpte honom
och genom dem fann han afyttring för sitt
jaktbyte. Med bestämda mellantider kom han därför
fram till något aflägset torp, där han hade någon
vän, men återvände snart mot skogen – försedd
med de lifsförnödenheter han behöfde. Till själfva
bygden vågade han sig aldrig, och hunden, som
tycktes förstå sin herres tankar, visade sig äfven
skygg för människor. Hunden och gubben voro
lika i allt.
Då gubben ej stod till att finna, beslöto
storbönderna att på något sätt döda hunden. De visste,
att vore blott hunden i deras våld, så vore det
slut med den gamle, ty det var hunden, som födde
honom. De drogo ej det ringaste i betänkande
att låta sin hämnd drabba det oskyldiga djuret,
som var sin herre så troget.
I slutet af maj kände sig den gamle sjuk; han
blef mattare och mattare. Då insåg han, att han
måste söka hjälp hos människor och begaf sig ned
mot bygden. Han nådde dock ej fullt fram, förrän
han dignade ned vid sidan af vägen och svimmade.
Hunden ser undrande på sin husbonde, men då
denne ligger som död, förstår han, att något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
