Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8. Den 24 November 1901 - Hämnd.... - Vid Thomas Thorilds graf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ovanligt är å färde. Ensam springer han mot den
närbelägna byn, sannolikt för att skaffa hjälp. Det
trogna djuret, återvände dock ej. Snart föll ett
skott: »Kung» var död.
Då Magnus vaknade upp ur sin svimning
saknade han genast hunden. Med sin svaga röst
lockade han gång på gång, men ingen »Kung;»
kom. Då steg en hemsk aning upp inom den gamle.
Med vacklande steg går han att söka sin hund,
först vid sin koja, men då »Kung» ej finnes där,
återvänder den gamle än en gång och går den
långa vägen till byn. Ingen har sett hunden, men
af de kärfva svaren och de listiga blickarna förstår
den gamle, hvad han har att frukta. I ett torp,
det torp dit han brukade gå, får han af den
åttaårige sonen veta sanningen. »Kung» sköts af
Per Niklasson vid Storgården, sedan kastade man
honom i Backasjön, där han nu ligger en bit från
strand, sänkt till botten med sten.
Den gamle skakade i frossbrytningar. Han
satt en stund som förlamad, ur stånd att säga ett
ord. Så reser han sig sakta och går ned mot sjön.
Där ser han på botten sin »Kung» ligga. Tassarna
ligga framåt, nosen hvilar emellan dem, man skulle
kunna tro, att djuret sof. Omkring dess kropp var
ett rep slaget och en sten fäst därvid. Den gamle
sätter sig på en sten vid stranden och stöder
hufvudet mot händerna. De skakningar, som
genomila den gamle, tyda på att han gråter. Han snyftar
stilla och sakta.
Så torkar han bort tårarne med darrande
händer, reser sig beslutsamt, vandrar ut i vattnet efter
sin »Kung», smeker den våta kroppen, lossar
stenen, lyfter varligt upp den döde vännen på
ryggen och går med långsamma steg mot skogen.
Bördan blir den gamle tung, sorgen kännes ännu
tyngre, och natten faller på. Det var en härlig
sommarnatt, dödstyst var allt, blott Magnus synes
långsamt arbeta sig fram. Han hvilar ofta. Redan
nalkas morgonen, fåglarna börja spela, men den
gamle märker ej något af detta. Slutligen har han
nått sin koja, men den var åter nedrifven. Han
sätter sig på ruinerna och blickar på hunden. Han
tyckes knappast märka, att kojan ej mer finns.
Med fuktiga ögon ser och ser han på »Kung»,
smeker honom och talar till honom.
Så lyser det till i de matta ögonen. En tanke
på hämnd stiger upp i det gamla hufvudet. Hämnd
på de usla människorna, som ej skytt för att låta
sin hämnd, sin vrede öfvergå ett oskyldigt djur.
De uslingarna! Den skrumpna handen knytes i
vrede, och de nyss så matta ögonen skjuta skarpa
blixtar. Skall han hämnas, skall han skjuta ned
dem, skall han tända eld på de usles hus? Han
skakar af vrede, och tänderna sammanbitas, så de
gnissla. Ja, ja, han skall hämnas, hämnas »Kung»,
han skall utkräfva blodshämnd – må de sedan göra
med honom hvad de vilja, han kan nu i alla fall
ej längre lefva. Men så vekna dragen plötsligt,
och den i vrede knutna handen faller vanmäktig
ned. Nej, nej, han skall ej hämnas, han skall ej
visa sig så usel som de.
Så gräfver den gamle en graf vid sjöstranden
på den plats, där han och hans hund så ofta suttit.
Än en gång smeker han den döde, säger honom
ett Ömt farväl, och grafven fylles. Så sätter
gubben på den gröna gr af kullen ett kors. »Kung»
är död.
Kort tid därefter hittades äfven Magnus död;
den rifna kojan hade han uppbyggt, men sorgen
hade blifvit den gamle öfvermäktig. De grymma
människorna hade nått sitt mål, de hade gissat rätt:
den gamle kunde ej lefva utan sin hund ...
-
VID THOMAS THORILDS GRAF.
Svenskar, som under de
sista åren besökt
feriekurserna vid
universitetet i Greifswald, hafva icke
försummat att ägna vår
store landsman Thomas
Thorild en gärd af
hyllning genom att på hans
graf å Neukirchens
kyrkogård i Greifswalds
närhet nedlägga en krans.
Så skedde äfven under
sista kursen, då de till ett
30-tal uppgående svenske
deltagarne en dag i sluten
trupp tågade till
Neukirchen. Sedan den vackra
minneskransen med band
i de svenska färgerna
nedlagts på grafven, skildrade
kand. O. Tidström från
Uppsala i korthet Thorilds lefnad, hvarefter
deltagarne unisont sjöngo några fosterländska sånger.
Rätt egendomligt är ju, att vi här samtidigt fått
minnen från de båda märkliga »landsflyktingarne»
Thorild och Almquist.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
