Hvar 8 dag / Årg. 3 (1901/1902) / 138 (1899-1933) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. Den 1 December 1901 - Nobelprisen - »Dynastien Poulsen»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genomfört allmängiltiga regler för behandlingen af sjuka
och sårade soldater.

Sina intryck från kriget samlade han i en bok,
kallad »Eine Erinnerung an Solferino», hvilken
utgör uppslaget till Genèvekonventionen och med
hänsynslös realism skildrar gräsligheterna på slagfältet
och i hospitalen samt i slutet kommer fram med
hans stora tanke: den internationella ambulansen.

Dunant satte genast in hela sin energi på
realiserandet af sina idéer, han reste kring och
agiterade, och trots ringaktning, militära fördomar
och afundsjuka gick han stadigt fram på sin en
gång inslagna väg.

»Genfer gemeinnützige Gesellschaft», en
vetenskaplig filantropisk förening i Dunants födelsestad,
Genève, antog sig hans sak, och så kom ändtligen
den internationella konferensen i Genève tillstånd.
Den 6 okt. 1863 öppnades förhandlingarne, hvilka
öfvervoros af 40 olika makters representanter.

Efter ett förberedande arbete i de af denna
konferens tillsatta sektionerna sammanträdde så
d. 6 juni 1864 i Genève den stora kongressen af
staternas delegerade och utarbetade den berömda
Genèvekonventionen, som fick folkrättslig
auktorisering och nu erkännes af de flesta
civiliserade nationer i och utanför Europa:
barmhärtighetens fana, det hvita baneret med
det röda korset, vajar nu på hvarje valplats.

Och dock existerar det många, som ej känna
namnet Henry Dunant och hans arbete i
humanitetens tjänst, och äfven i dessa dagar, då hans
namn nämnes i förbindelse med det Nobelska
fredspriset, finnes det nog de, som fråga: »Hvem är
egentligen denne Dunant?» Hur förvånad blir då
icke den frågande, då han får veta att
Genèvekonventionens primus motor och »Röda korsets»
stiftare – det är just Henry Dunant.

Ett rykte vet äfven att förtälja, att Svenska
Akademien skulle ha bestämt det litterära Nobelpriset
åt den franske skalden Sully Prudhomme.

René Francois Armand Sully Prudhomme
föddes i Paris den 16 mars 1839, var en tid
anställd vid Creusotverkstäderna, studerade därefter
juridik samt tjänstgjorde hos en advokat. Efter
1865, då han gjorde stor lycka med sina »Stances
et poèmes», har han offentliggjort flere
diktsamlingar. 1889 utkom en del af hans dikter på
svenska af dr Göran Björkman. Sully Prudhomme är
en tankedjup, filosofiskt anlagd natur med i hög
grad ideell anläggning. Hans vers äro konstfullt
ciselerade, kanske något spröda, men synnerligen
harmoniska. Sedan 1881 är Sully Prudhomme
medlem af Franska akademien.

-

»DYNASTIEN POULSEN.»


JOHANNES POULSEN.



ADAM POULSEN.

Foto. Laurberg, Köpenhamn.

Frågar man, hvilka Danmarks främsta, nu lefvande skådespelare äro, får man säkerligen i de allra flesta fall svaret: bröderna
Poulsen: den skarpe och geniale karaktärsskådespelaren Emil Poulsen och den äkta danskt-gemytlige humoristen Olaf Poulsen. Och snart sagdt otaliga äro de roller, som de utmärkta artisterna kreerat allt sedan båda 1857 debuterade å »Det Kongelige». Stor var också saknaden, då Emil Poulsen för några år sedan af hälsoskäl måste lämna den scen, hvars prydnad han så
länge varit. Han utnämndes då till professor, och erhöll verkligt storartade bevis på sympatier och aktning från alla håll.
Naturligtvis var det också ett enastående evenement i Köpenhamns teateranaler, då Emil Poulsens bägge söner Adam och Johannes, för första gången visade sig å scenen. Denna deras debut, som i dagarne ägt rum å »Dagmarteatret» i Drachmanns
»Renässance» blef också, som bekant, en kolossal succès, och kritiken har enstämmig framhållit de båda unga konstnärerna
som begåfvade med sällsynta sceniska förutsättningar. I Adam Poulsen har man nu ändtligen, heter det, fått den unge lyriske
älskare, som man länge saknat, en sådan som genom sitt blotta yttre synes född till stora segrar, och som tillika äger en
själfbehärskning och intelligens, som utesluter all teaterplatthet. Johannes Poulsen synes äga ett glädtigare och lättare
temperament än brodern, hans drag äro skarpare skurna, hans mimik liffullare, men som helhet verkade han ej fullt så harmonisk som
denne. Men i alla händelser äro de båda unga männen friska, spelande talanger, och man har väl därför alla skäl att antaga
att »dynastien Poulsen» skall komma att lefva minst en generation till!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>