Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. Den 1 December 1901 - Rita. En historia från den soliga södern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RITA.
EN HISTORIA FRÅN DEN SOLIGA SÖDERN.
Original för HVAR 8 DAG af D. N.
(Forts. fr. sid. 131.)
Men knappast hade jag börjat, förrän ett
knarrande hördes i den rankiga trappan, i nästa
ögonblick öppnades dörren utan vidare ceremonier,
och Torsson steg in med den själfsäkra minen hos
en kär och väntad gäst.
Det blef stor uppståndelse å Ritas sida, som
helt förskräckt rusade upp och ville springa sin väg.
Men då Torsson efter ett förvånadt: »Nå, for
tusan! Jaså, detta är den sista madonnan i gammal
stil», tycktes ta för gifvet, att hon var en vanlig
modell, bevarade jag min hemlighet och låtsade ej
vidare om hennes tillvaro.
Ryktet om min nya modells sällsynta skönhet
spred sig emellertid, tack vare Torsson, inom
kamratkretsen och efter upprepade besök på ateliern
och förfrågningar om min täcka modell ej kunde
räcka till för mer än en tafla, blef jag slutligen
tvungen att bekänna hela historien. Det blef ett
jubel och spektakel utan all måtta, och mycket fick
jag lida för mitt »skenheliga» uppträdande inför
världens ögon.
Det gynnsamma intrycket var ömsesidigt, ty
Rita blef så intagen af kamraternas blonda hår och
muntra miner, att intet kunde förmå henne att
vistas i paddronans kök, då pojkarne höllo till i
ateliern. Hon blef också för oss alla ett kärt
sällskap och tröttnade aLlrig att med sina näpna
påhitt göra sig behaglig och underhållande. Än flög hon
upp på bordet och sjöng någon neapolitansk
fiskarvisa, ackompagneraude sig själf med tamburinen
så obeskrifligt graciöst, som endast en italienska
kan det, eller också utvalde hon sig ett offer bland
någon af de yngsta och vackraste artisterna, som
sedan, bäst han kunde, fick skutta igenom en
saltarella eller tarantella, hvilken dans tyvärr icke
alltid lämpar sig för oss tafatta nordbor.
Många voro äfven de hyllningsgärder, som
nedlades inför vår lilla drottning. Stora kvastar af
blommor, hvita granna sidenskärp och
korallhalsband, nötter och konfekt. Hon tyckte om nejlikor
och gyllenlack, men mest älskade hon
granatäpplets blomma. De andra fäste hon skrattande vid sin
enkla klädning eller prydde sitt rum därmed, men
den bjärta, röda granatblomman stack hon i sitt
mjuka hår, där den lyste som eld i de mörka
lockarne.
Flickungen gick bland kamraterna under
namnet Villes Rita, eller »Rita la Viletta», och många
voro de skälmaktiga lyckönskningar för framtiden
och halfhögt hviskande; uttalande om lyckan att så
tidigt kunna taga någons – hm! hm! –
uppfostran i egna händer, som jag denna tid fick höra.
Ack, hvem kunde väl då ana, hur framtiden
skulle gestalta sig!
Ville afbröt sin berättelse, och det kom en
hastig glimt af smärta och saknad i de mörka
ögonen.
Därpå fortsatte han skrattande och liksom
ursäktande: »Ja, sim du ser, är jag alltjämt en
gammal ungkarl, ensam och själfvisk som alla
sådana, men uppriktigt sagdt var jag den gången
så nära att blifva kär på allvar, att jag riktigt
hissnar, när jag tänker på, hvad följderna kunde
blifvit».
Jag hörde på Villes ton, att han försökte låtsas
vara skämtsam och oberörd, men hur det var, ville
det ej riktigt lyckas. Efter en kort stund fortsatte
han igen.
»Ja, allting ska’ ju ha ett slut, och det var ej
häller länge, som Rita och jag fingo fortsätta vårt
glada kamratskap; du vet, en blomma, omplanterad
i en ny jordmån, vissnar snart. I trots af all
padronans omvårdnad och min ömhet, började lilla
Rita alltmer tyna af. På hennes egen bön dolde
jag henne sorgfälligt för alla obehöriga blickar, och
inga andra än mina skandinaviska vänner visste,
hvilken pärla jag så ängsligt dolde.
I fönstret åt gatan fick hon endast sitta i
skymningen och på kvällen; Åt den so belysta gården
däremot, voro fönster och dörrar öppna, och där
fick hon osedd och ostörd leka med katten å den
solstekta stenläggningen eller binda sig kransar af
slingerväxterna, som yppigt sprungo fram ur den
grå murens remnor. Men oaktadt allt detta, var
dock detta stilla, overksamma lif i längden
outhärdligt för den lilla konstberiderskans sprittande
lifslust. Gång efter annan, då hon trodde sig
obemärkt, såg jag de klara ögonen skymmas af tårar,
och den lilla läppen darra af undertryckta
snyftningar, men då jag varligt drog henne ned på mitt
knä och frågade, om hon saknade något, eller hvad
som gjort henne ledsen, svarade hon blott
undvikande:
»Ingenting signore, rakt ingenting! Det kom
sig bara af, att jag satt och undrade, om de ge
Corante nog med mat, nu när jag är borta.»
Eller också kunde hon utbrista med plötslig
munterhet vid tonerna af ett positiv från gatan:
»Åh, monsignore, det var detta de spelade, då
jag gjorde mitt finaste nummer. Tänk, om jag
aldrig kommer att rida mer! Tänk, om jag
glömmer bort, hur man hoppar upp på hästen! Hvad
skal väl Pietro säga då!»
Jag började märka, att denne Pietro alltmera
upptog hennes tankar, och så hände det sig en
dag, då jag kom hem från osterian, att Rita
förlägen gömde sig i rummets mörkaste hörn, och då
jag halft skämtande drog henne fram i ljuset, såg
jag, att det veka ansiktet var uppsvälldt af gråt.
Allvarligt bekymrad, bad jag, alt hon skulle säga
mig orsaken, och på sitt barnsliga, smeksamma sätt
svarade hon:
»Signore får ej blifva ledsen på Rita; signore
är så god, så god, och jag är så belåten med
allting;, om det bara inte var för dem där hemma på
Circus Grande. Signora Giulia och Corante och
– och Pietro... Och papp?? – han tycker nog
om mig mycket med, men han är så häftig, ser
signore, och då slår han oss alla och till och med
mig.
Men nu i kväll satt jag i fønstret åt gatan, och
i detsamma kom någon förbi med en lykta. Och
det var Pietro, signore – Pietro; Men han hade
blifvit så mager och såg så bedröfvad ut och var
så vacker utan sin hvita mask. – Stackars Pietro;
han tycker visst, att det var mycket illa gjort af
mig att lämna dem alla».
Efter den kvällen väntade jag aldrig att länge
få behålla min Rita, och hvarje dag trädde jag
öfver tröskeln i ängslan, att hon redan skulle vara
borta. Men ännu en tre veckor kom min lilla
skyddsling emot mig i sin busliga dräkt, och med
det ostyriga håret efter padronans metod slätadt
och hopbundet. En dag, då jag kom hem litet
tidigare än vanligt, öfverraskade jag henne dock
med håret utslaget och uppburradt, och iklädd det
korta sametslifvet och de paljetterade tyllkjolarna,
som varit gömda i padronans skåp.
Dagen därpå greps jag på min väg hemåt af
en oförklarlig ängslan, och med snabba steg
uppnådde jag mitt undangömda lilla hus. Redan
utanför hörde jag ljudet af en främmande röst. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
