Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. Den 8 December 1901
- Georg Brandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GEORG BRANDES.
Dagsprässen har nyligen meddelat det ganska
märkliga, från Köpenhamns universitet utgångna
förslaget, att den danska riksdagen måtte
bevilja d:r Georg Brandes ett årligt hedersanslag
af 6,000 kr. motsvarande den högsta professorslönen
vid nämnda universitet, utan att någon af de med
en professur följande förpliktelserna ålägges honom.
Det är väl att förmoda, det riksdagen
genom att bifalla detta förslag ändtligen, fastän
sent, ger ett uttryck åt landets förpliktelser mot
den fräjdade litteraturhistorikern och kritikern,
som under en mansålder envist utestängts från den
akademiska lärostol, hvartill han varit själfskrifven,
om ej hans politiska, sociala och religiösa radikalism
gjort honom illa sedd af de »samhällsbevarande».
Det är i dagarne jämt 30 år, sedan Georg
Brandes, hemkommen från en längre utländsk resa,
i Köpenhamn började sina namnkunniga föreläsningar
öfver »Hovedstrømninger i det 19:de Aarhundredes
Literatur» och därmed öppnade sitt stora
banbrytarefälttåg för införandet af en modärn
lifsuppfattning i den af reaktionens ande behärskade
nordiska litteraturen.
De två första föreläsningsserierna: »Emigrantlitteraturen»
och »Den romantiska skolan i Tyskland» voro utpräglat
agitatoriskt-polemiska. Brandes angrep, som han själf
förvarat, de döda tyske romantikerna för att bakom dem
träffa de lefvande danska romantikerna. Han ville visa,
hur man ute i Europa redan för länge sedan öfvervunnit
reaktionen och återupptagit utvecklingen af 18:de
århundradets frihets- och humanitetsideal. Det var
sålunda mycket tendensiösa synpunkter, som till
en början ledde honom vid hans behandling af
litterära företeelser och europeiskt andslif.
Reaktionen skildrades blott för att bekämpas och
hvarje sats var beräknad på Danmark och danska
förhållanden. Hufvuduppgiften var, yttrade Brandes,
att genom en mångfald af kanaler leda de nya strömningar,
som ha sitt ursprung i revolutionen och framstegsidéerna,
in i landet och häjda reaktionen på de punkter, där
dess uppgift historiskt var afslutad.
Genom dessa sina revolutionär-reformatoriska
föreläsningar, som så våldsamt, ja ofta ungdomligt
öfvermodigt drogo i härnad mot den litteratur och
den kultur, hvarpå man då för tiden lefde i Danmark,
väckte Brandes både jubel och stor förbittring.
Han blef, hvad han åsyttade, en väckare och
strömbrytare, det unga Danmarks banérförare,
»genombrottets» man. Men å andra sidan skadade
hans polemiska öfverdrifter och hans hänsynslösa
agitatoriska hållning mot den diktning, till hvilken
de äldre sågo upp, hans utsikter som universitetslärare
och hindrade länge hans stora förtjänster såsom
originell psykologisk-ästetisk kritiker att helt
göra sig gällande och att vinna rättvist uppskattande.
Man förbisåg länge det centrala hos denna
stora begåfning, hans snillrika psykologiska skarpblick
och utomordentliga förmåga af inträngande ästetisk
sympati vid förklarandet af kostföreteelser
och deras frambringare – för det till en början
mer i ögonen fallande periferiska, som väl ock för
honom själf på hans första stadium tedde sig som
det väsentliga, nämligen hans agitatoriska sociala
reformationsbegär, hans radikala kraf på »människoandens
revoltering».
Den oförvägne kämpen ville ha storm, och han
fick den. Från alla håll haglade angrepp öfver
honom, han utpekades som fäderneslandsfiende,
samhällsupplösare och en ungdomens förförare, och
till de konservativa klagomålen sällade sig skarpa
uttalanden från litteraturhistorikerna ex professo,
beskyllande honom för bristande vetenskaplighet.
Men ungdomens beundrande tillslutning, den anklang,
hans förlösande ord väckte hos de vid stagnationen
trötte, de efter modärn lifsluft längtande andarne,
höll honom skadeslös och styrkte honom i hans tro
på hans nationellt uppfostrande mission.
Slag i slag höllos och utgåfvos af trycket de
följande föreläsningarne »Romantiken i Tyskland»,
»Reaktionen i Frankrike» och »Naturalismen i England».
Redan i det sistnämnda arbetet, som är en hänförd
lofsång till friheten, framträda i behandlingen
af Byron de ofvan antydda centrala egenskaper hos Brandes,
som denne sedan, när han kommit till full klarhet öfver
sig själf, allt mer utvecklar och låter blifva bestämmande
för sin litteraturhistoriska framställning. Den rent
psykologtsk-ästetiske kritikern tränger den
social-politiske agitatorn åt sidan.
Sedermera (1887) har Brandes ock från denna
förändrade synpunkt i grund omarbetat de båda
första banden, så att dessa från att ursprungligen
ha varit agitatoriska blifvit rent vetenskapliga,
från nationellt danska blifvit universella.
Själf yttrar Brandes med anledning af denna
omarbetning om sin förändrade litteraturhistoriska
metod bl. a.:
»Då jag 1871 började utarbeta »Hovedstrømningerne»,
var jag ännu till hela min tankeriktning
metafysiskt sinnad. Jag såg bort från personligheterna;
de voro för mig blott idéernas organer.
Såsom af verkets titel framgick, intresserade jag
mig blott för hufvudströmningarna i idéernas värld
Individualiteterna buros af strömningarna, rycktes
med af dem. Deras personligheter tycktes författaren
ointressanta. Därför fanns i den äldsta upplagan ej
en enda i lefnadsbeskrifning, ej ett enda
porträtt. Först långt senare upptäckte jag, att jag
just på detta område hade en styrka. Och då jag
icke längre hyste det Hegelianska föraktet för det
individuella, icke längre trodde, att den abstarkta
världsanden frambragte värken, började jag fördjupa
mig i de historiska personligheterna och visar,
hur deras produktion framgår af deras lif».
Till denna nya ståndpunkt utvecklades Brandes först
småningom under påverkan dels af sitt
eget studium af framstående personligheter som
t. ex. Lassalle, dels af modärna europeiska strömningar,
såsom de af Renan och Nitzsche representerade.
Denna period, som tager sin egentliga början,
när Brandes 1877 begaf sig till Berlin för att komma
ut ur sin i längden rätt besvärliga och förryckande
polemiska ställning, betecknas af hans förkärlek för
monografiska framställningar och porträtt, arbeten
sådana som »Søren Kirkegaard», »Danske Digtere»,
»Esaias Tegnér», »B. Disraeli», »Lassalle».
Äfven 5:te bandet af »Hovedströmninger» utgör
egentligen endast en rad af monografier.
1883 återvände Brandes till Köpenhamn, sedan
ett på enskild väg sammanbragt årligt underhåll
garanterats honom. Här utvecklade han dels som
föreläsare, dels som författare en rik värksamhet
Bland hans arbeten från denna tid märkas
»Mennesker og Værker», boken om Holberg samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:37:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/3/1010.html
