Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11. Den 15 December 1901 - Malajens hämnd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var dessa mörka houris, som med hårresande
ihärdighet skötte orkestern. Midt emot
honom satt en gammal, vederstygglig malaj med
blott ett öga och ansiktet ohyggligt vanställdt af
koppor. Då och då räckte sjömannen sin dryckeskamrat
ett litet silfvermynt, som denne belåtet
emottog, under det att han grinande visade tänder
och ögat skelade förfärligt.
Alldeles okunnig om det damoklessvärd, som
i form af Mårtens näfve sväfvade öfver hans hufvud,
tömde malajen sitt glas, nickade med hufvudet och
smackade med läpparne åt sin »wohlthäter», hvars
tankar blott och bart voro riktade på att finna en
aldrig så liten anledning att »mocka gräl».
»Det smakade dig, din svarta hönstjuf», sade
Mårten efter slutad libation och såg bistert under
lugg på kamraten.
»Yes, yes», grymtade denne.
Ett glädjeskimmer upplyste Mårtens röda ansikte,
och jag, som kände honom så väl, såg genast,
att nu var ändamålet vunnet, och att intet,
om icke vår mellankomst, kunde förhindra kalabaliken.
»Jessa mig hit och jessa mig dit», sade han,
»du måste vara dum som en nors för att icke svara
mig med något annat än yes! Du vill skoja med
mig, din lömske hund. Men nu vill jag visa dig,
att äfven jag kan »spika änglisch» och framställa
några frågor på detta språk. Svarar du »yes» på
dem med, så får du smaka på den »svenska lösen»,
d. v. s. stryk. Kom så icke efteråt och säg, att
jag icke varnat dig. Här har du en slant igen
och fyll på glasen! Din skål, min skål och alla
svarta flickors skål. Tag dig en slurk och styrk
dig till examen!»
»Yes, yes», grinade malajen.
»Du vill ha prygel, märker jag! Nå, nå! Godt,
kom an! Svara nu rätt på min fråga, ty annars
smäller det.
Mårten harskade sig och frågade så sakta och
inkvisitoriskt: »How do you do?»
»Yes, yes», svarade lärjungen ögonblickligt
och utan att blinka.
Inkvisitorn glodde som en tjur på sin inbillade
vedersakare och sade slutligen.
»Skall du säga yes till det med? Nåja, kanske
det skall svaias så på den frågan, ty fan och
icke jag förstår edert sluddermål! Därföre – rätt
så, rätt så! Vi låta denna gång nåd gå för rätt
och betrakta ditt jessande som den s. k. första
appellen. Skål igen!» – »Yes, yes!»
»Tyst!» skrek sjöbassen och slog i bordet:
»Nu kommer andra hufvudstycket och hvarken
appell eller pardon gifves mera. – »What is the
matter?» Tänk först och tala sedan, annars...» –
»Yes, yes!» inföll den svarte – och i detsamma
föll Mårtens knytnäfve med full kraft på
hans ulliga hjässa, så att både stol, bord, glas och
malaj störtade till marken.
Ett skri af förfäran hördes från de förskrämda
kvinnorna, som hastigt sprungo åt sidan och
lämnade verandan fri för den kamp, som de nu visste
vara oundviklig.
Rak som ett ljus, med de blonda lockarna
svajande kring det upphettade ansiktet, stod Mårten
beredd till strid, under det att malajen reste sig
upp, hväsande af vrede som en orm – med ögonen
gnistrande af raseri drog han sin långa knif
och närmade sig smygande sin fiende.
Nu var tiden för oss att handla. Båda konstaplarna
kastade sig öfver den svarte, ryckte knifven ur
hans hand och höllo honom fast, hvaremot
jag rusade på Mårten, tog honom under armen
och förde honom ut på gatan.
»Vänta herre, om lifvet är er kärt!» skrek den
ene polismannen, i det han kom springande med
spänd revolver och ställde sig framför oss. »Behåll
knifven, sir, och gå baklänges efter oss. Jag går
förut.»
Och så vandrade vi vår sorglustiga stråt. En
mängd ursinniga infödingar af båda könen, som
tycktes hafva vuxit upp ur mörkret och natten,
så hemska voro de, ledsagade oss under skrik och
skrän. Allt som vi skredo fram, ökades hopens
antal, men ingen vågade anfalla oss. Slutligen
hade vi uppnått europeiska kvarteret och hamnen
och voro i säkerhet.
Våra räddare följde oss ombord, der den ene
stannade vid landgången; den andre följde jämte
mig den förödmjukade vikingen till skansen, där
min stackars Mårten vräkte sig i hängmattan och
somnade bums.
»Hör, kapten», sade konstapeln till mig, då vi
tillsamman tömde en välbehöflig grogg, »huru länge
ämnar ni kvarligga här?»
»Vi äro alldeles segelklara», svarade jag, »och
vänta endast på våra papper från konsuln.»
»Kunna ej dessa papper anskaffas nu och ni
redan i natt afsegla?»
»Hvarföre då?»
»Jo, kapten, malajerna äro ett märkvärdigt folk
och deras hämndgirighet är för väl känd, att jag
behöfver orda vidare om den saken. Kort och
godt! Matrosen har dödligt förolämpat sin svarte
supbroder – och, tro mig, stannar han här en dag
till, vill jag ej gifva ett öre för hans lif. – Hvad
var det? afbröt han plötsligt sig själf. Såg du den
mörka skuggan af en människa därborta i fören
till lovart, Jim?»
»Nej!» svarade Jim; vi genomsökte emellertid
fartyget så godt sig göra lät, men utan resultat.
»Jag tycker ej om detta här», sade konstapeln.
»Lyd mitt råd kapten, och afsegla, annars går det
galet.»
Jag såg af uttrycket i mannens ögon, att
han talade allvar och begaf mig i hans sällskap
till så väl konsul som redare. En timma därefter
hade vi lots ombord och stodo för fulla segel ut
ur hamnen.
»Nu kan du prisa dig lycklig, Mårten», sade
jag, då lotsen lemnat oss och den stackars
matrosen, yrvaken och ångerfull, kommit ut på däck.
»Åh skräp, inte är jag rädd för en dylik svartnos»,
svarade han, i det han fattade rorkulten och
styrde ut till hafs, under det jag med nattkikaren
för ögonen under några ögonblick vände honom
ryggen; de eländiga satarne äro, min själ, ej så
modiga, som de väsnas till. De vågade ju icke
ens anfalla oss –.»
»Jesus Kristus!» ropade han i detsamma. Jag
vände mig om förskräckt och såg en mörk skepnad
med ett djefvulskt uttryck i det förvridna
ansiktet och svingande en blodig knif öfver sitt
hufvud, springa upp på relingen. Kvarhållande
sig i bardunen stod han ett par sekunder stilla,
uppgaf så ett hemskt, jublande tjut och hoppade
i hafvet, hvars böljor slöto sig samman öfver honom.
Jag såg på Mårten han hade segnat ned på
däck. Ögonen stodo vidöppna och glasartade i
sina hålor och talade om den yttersta förvåning
och smärta för att i nästa sekund stelna i döden.
»Där är han», skrek styrmannen pekande på
kölvattnets silfverfåror, »skjut, kapten, skjut!»
Min revolver knallade. Simmaren vände sig
om och höjde hotande begge armarna emot mig.
Ännu ett skott och han försvann i Oceanens
vågor!» – – –
»Där har du historien mor», sade den gamle
kaptenen och tömde sitt glas, »Gud vare den
stackars Mårtens själ nådig ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
