Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12. Den 22 December 1901 - Julklockorna - Tre porträtt för dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Tack, men jag skall snart gå, så inte för min
skull...»
»Tänker ni gå? Och jag som hoppades, att
kapten ville stanna hos oss i kväll.»
»Tack, fröken, men julafton vill man gärna vara
under eget tak. Ni vill väl inte, att jag skulle
lämna min mor ensam nu, när jag inte varit hemma
på så många år.»
»Förlåt mig, det tänkte jag inte på. Jag trodde
annars ni vore hågad att upplifva gamla minnen.
Det blefve ju inte första julaftonen ni är vår gäst.»
Rösten lät något osäker, och Elsa vände bort
ansiktet, som om fruktade hon, att den unge
kaptenen genom mörkret skulle se rodnaden på hennes
kinder.
»Såå, minns ni det?» frågade Axel leende.
»Kanske...»
»Jag trodde ni hade hunnit glömma »den tiden»
för längesedan!»
Elsa svarade icke. Axel reste sig upp och
gick ett slag fram öfver golfvet, betraktande den
smärta, smidiga gestalten, som stod framför
fönstret, omgjuten af månskenet. Han såg något
glänsa i hennes stora, vackra ögon.
»Har jag sårat er, fröken?» frågade han
bestört.
»Nej, nej, jag har häller inte glömt det
uttrycket... Och jag har också fått ångra det.»
Den sista meningen kom som en knappast
hörbar hviskning, men Axel uppfattade den. Han
tyckte sig nog märka, att han ej längre var
alldeles likgiltig för henne. Men en viss osäkerhet,
tanken på att han i alla fall var den fattige
fiskarens son, som hon en gång stött ifrån sig, höll
honom tillbaka. Det kunde bli ett nytt nederlag
för honom, och det finge ej ske. Han gick fram till
Elsa och fattade hennes lilla hand i sin stora,
kraftiga näfve.
»Fröken Elsa, förlåt mig, om jag är bitter.
Men jag lofvar, att jag skall glömma ...»
»Skulle ni glömma nu, när jag lärt mig minnas
och lärt mig älska minnena, så som ni själf
gjorde en gång.»
Hon visste ej själf, hur hon fick fram dessa
ord, men hon kändt, att här gällde det hela hennes
lycka.
Han hade sakta lagt sin arm om hennes midja
och dragit henne till sig.
»Och ni minnes också den där julaftonen, då
vi hand i hand gingo ur den lilla fiskarstugan,
under det julklockorna ringde till aftonbön i kyrkan.»
Hon log emot honom genom tårarna.
»Axel, jag minns allt, allt – och i kväll är
det min tur att följa dig. Vi ska fira julafton i
ditt hem, Axel, ska vi inte?»
– – –
Stjärnorna gnistra på den mörka vinterhimlen,
månsilfverglitter dansar öfver snön, julgransljusen
tindra i människotjäll med samma klara glans som
i barndomens sorgfria dagar. Långt nere vid
stranden i en torftig fiskarstuga gråter en gammal
mor glädjetårar öfver två unga människors lycka.
– – –
En dallrande klang tonar genom rymden.
Julklockorna ringa till aftonbön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
