Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 5 Januari 1902 - Jean Raboul och hans historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af min olycka blefve klar för mig, då må jag undra
om ej äfven mina ögon skulle återge samma
förtviflan, eller om man ej i dem skulle kunna läsa
den stumma, hopplösa, innerliga bön, som tid efter
annan glimtar till i Jean Rabouls.»
Doktor Heurteau tystnade och lutade sitt
hufvud tankfullt mot handen. Själf var jag heller ej
så disponerad att framställa vidare frågor, utan
försjönk i stilla grubbel öfver de hemska möjligheter,
han frammanat.
»Jag är fullkomligt säker», började han ånyo,
»att en förklaring finns till denna historia, men trots
alla efterforskningar, och det mest noggranna
iakttagande af hans görande och låtande, har jag ej
kommit längre, än att mina tankar förirrat sig in i
ett fullständigt mystär. Ni må ej tro jag saknar
ledtrådar, tvärtom har jag mig ganska mycket
bekant om denne man, men olyckligtvis kan man ej
följa spåren längre än till en viss gräns, och det
är bortom denna, som lösningen ligger. Hur mången
kväll har jag ej i min ensamhet dryftat denna sak,
hur många antaganden har jag ej uppställt och
förkastat! Ack! Ni skall knappt tro mig, men
mången natt, då jag vaknat och hört hans hjärtslitande rop:
»Naija, Jean Raboul! Naija, Jean Raboul!» har jag
varit färdig att rusa in till honom, och jag har ibland
nästan känt lust att döda honom, för att i hans
hjärnas darrande substans söka läsa hans lifs
historia.»
»Troligen misstar jag mig», vidtog jag, när
doktorn efter en längre paus ej syntes hågad att
fortsätta, »men det förefaller mig, som om namnet
Raboul vore mig bekant, som om det vore förknippadt
med en tilldragelse, som på sin tid lät tala om sig
ganska mycket?»
»Jag förstår», svarade han. »Ni åsyftar
doktor Jean Rabouls sällsamma och aldrig förklarade
försvinnande. Säkert ha vi i namnlikheten en
anmärkningsvärd faktor, och ni skall ej för ett
ögonblick tro, att jag förbisett densamma. Men hvilket
ljus sprider den i frågan, när jag nu nämner, att
de mest fullständiga och ovedersägliga bevis
fastslå, att denne man icke är den verklige Jean
Raboul?.. Och dock vill jag våga mitt hufvud på,
mellan dessa båda personer existerar ett samband!
Och jag har föröfrigt en tilldragelse, som talar
därför; men hvaruti detta bestått eller består, därom
kan ej jag och, som det tyckes, ingen annan
dödlig heller, lämna upplysning.»
»Men hvarifrån kom han då? Och de
personer, som lämnat honom i er vård, hade de ej
någon upplysning att lämna?»
»Ingen, som förtydligade saken, men som väl
tvärtom höljde den i ett allt djupare dunkel, i det
de genom sina påståenden gåfvo sådant svängrum
åt gissningar och fantasier, att nästan hvarje
hypotes, som framställdes af mig eller andra, hade
det eller det sannolika för sig. Men i ingen kunde
ens den minsta skymt af visshet fastslås. Hur han
kom till mig? Säkerligen har han sitt namn att
tacka för denna omständighet. Saken förhåller sig
i korthet sålunda: De engelska myndigheterna i den
lilla staden Darbhangah, i norra Indien på gränsen
mot Tibet, funno en vacker dag en man i sanslöst
tillstånd långt borta i några ödsliga ruiner, där
fakirerna samlas tid efter annan. Hurlänge han legat
där, innan han genom en ren tillfällighet
påträffades af en kringströfvande patrull, har ej med
säkerhet kunnat afgöras. Dock måste denna tid ha
varit ganska ansenlig, ty då man undersökte hans
kläder, hittades bland annat en brödbit, som efter
noggrann granskning förklarades minst en vecka
gammal. Hans kläder voro af fullständigt europeiskt
snitt, men hvarken i ena eller andra afseendet nog
typiska, för att deras ursprung skulle kunna
bestämmas. Ej det minsta papper kunde påvisas,
ingen den obetydligaste detalj kunde spåras, som kunde
hjälpa till att vägleda de skarpsinnigaste
funderingar, utan samma gåta, som dagligen trotsar mina
ansträngningar, presenterade sig då för första
gången inför dem, som funno honom. Jag har efter
långa och många ceremonier genom franska
konsulatet i Bombay förskaffat mig de mest utförliga
skildringar öfver det tillstånd och under hvilka
omständigheter han anträffades, men ej ens ett från
månen nedramlande väsen skulle vetat att inhölja sig
i större mysterium, än det, som hvilade och hvilar
öfver den olycklige man, som hösten 1897 fanns i
Darbhangahs ruiner. Man har beskrifvit uttrycket i
hans ansikte vid detta tillfälle, som något det
hemskaste, man skådat. Munnen var förvriden,
pannmusklerna hopdragna och trots de slutna
ögonlocken, var man fullständigt på det klara med den
fasa, som var lägrad därunder. Något spår till
yttre åverkan kunde ej upptäckas, men strax under
venstra tinningen hade blodkärlen brustit och
format sig samman till utseende af en orm, och ännu
den dag, som i dag är, skall vi återfinna samma
märke.
Efter att ha blifvit förd till sjukhuset i
Darbhangah, bibehöll han ännu sin medvetslöshet under
de närmaste tjugofyra timmarne och då läkarne
ändtligen efter denna tid sågo sina ansträngningar
krönas med framgång, hörde de för första gången
ett språk, som ej blott till sina ord var dem
främmande, utan ock genom sin märkliga klang
uppväckte deras lifligaste intresse, samtidigt med att
de ej kunde frigöra sig från en viss beklämning,
den samma föröfrigt, som erfares af en hvar,
hvilken kommer i hans närhet. Han kvarstannade
under deras vård i närmare fjorton dagar, och de
ha beskrifvit, hur underligt hemskt det klingade i
natten, när han ropade sitt hjärtslitande:
»Naija, Jean Raboul!»
Från Darbhangah förflyttades han till Bombay,
och då de engelska myndigheterna, med stöd af
hans namn, fordrade att de franska skulle
omhändertaga honom, fördes han efter vissa transaktioner
till Frankrike och installerades å Charentons asyl.»
»Och sedan dess», frågade jag, »har han vistats
därstädes? Jag tar för gifvet, att ett dylikt fall
måste ha väckt den största uppmärksamhet, och det
förundrar mig därför, att ingen kommit sanningen
på spåren. Är det ett språk, han talar, så måste
man väl i tidernas lopp kunna bestämma dess
karaktär. Jag uttalar endast denna förmodan, ty
eftersom ni ej kommit till något resultat har ni
helt säkert stött på svårigheter, som jag för
närvarande ej kan uppfatta. Det synes mig
emellertid, som om man vore på rätt stråt, därest man
kunde förmå honom till någon sorts skriftlig
utgjutelse. Säkert skulle samma tecken återkomma,
och bestämdt skulle någon förnuftig lag dem
emellan kunna påpekas. Ni småler», fortsatte jag
ifrigt, »men antingen måste karlen vara en
fullständig idiot och har ej då det intresse, ni tillskrifver
honom eller också följer hans tankegång vissa
regler, och dessa måste, enligt mitt förmenande, kunna
fastslås.»
Leendet på doktor Heurtcaus läppar dog bort
vid mina sista ord, och i dess ställe antogo
hans drag ett så allvarligt och nästan strängt uttryck,
att jag tvekade att fortsätta. Han lade sin hand
på min axel, och i det han pekade på en långt
aflägsen tindrande stjärna, sade han:
»Monsieur Durand, ni ser den stjärnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
