Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 16. Den 19 Januari 1902 - Jean Raboul och hans historia. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JEAN RABOUL OCH HANS HISTORIA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
(Forts. från föreg. nummer).
»Mister Hocburn gjorde mig då ungefär samma
fråga, som ni för en stund se’n, eller sporde med
andra ord, om han aldrig vid något tillfälle, på
något sätt låtit antydda, att han begrep de ord,
man riktade till honom. Då jag nekade till detta,
såg han begrundande på mig och utbrast:
»Förunderligt, i sanning underbart!»
»Han hade skäl därtill», afbröt jag doktor
Heurteau, »ty fastän jag ej är vetenskapsman, har jag
dock hört och sett tillräckligt för att intyga, att
egendomligare fall torde vara sällsynt.»
»Säkert», svarade han, »och då ni en gång får
se mannen ifråga, skall er förvåning än ytterligare
stegras. –»
»För att ej onödigtvis störa patienterna, har jag
det så inrättadt, att jag utifrån kan iakttaga deras
görande och låtande. Då mr Hocburn och jag, som
nämndts, framkommit till observationsgluggen, som
leder till Rabouls rum, anmodade jag honom vänta,
medan jag rekognoserade terrängen. Som vanligt
satt han vid fönstret med ena armbågen stödd mot
posten, och hufvudet lutadt mot handen. Stackars
gosse! Må undra, hvart hans tankar irrade och
hvad hans ögon söka, då de oafbrutet speja mot
samma håll uti rymden?
»Nå», fortsatte doktorn tankfullt, »det är nu en
gåta för sig, och kanske att framtiden skänker oss
dess lösning! Emellertid; sedan jag sålunda sett,
att den olycklige befann sig i sitt vanliga
stadium af resignation, gaf jag mr Hocburn ett tecken,
och vi inträdde. Trots att öppnandet af dörren
ej kunde försiggå utan ett visst buller, satt han
fortfarande orörlig, och det var först, sedan jag
gått fram och lagt min hand på hans axel, som han
riktade sina outgrundliga ögon på mig. Hocburn
hade förmodligen hållit sig dold bakom min rygg,
ty jag förstod, att Raboul till en början ej märkt
honom. Men plötsligt reste han sig upp, och jag
såg, att en darrning genomilade hans kropp. Han
strök sig några gånger närvöst öfver pannan,
prä-sade handen hårdt mot bröstet, och lät blickarne
glida långsamt och sökande från mitt ansikte ut i
rymden och åter in i rummet, tills de ändtligen
stannade som fastnitade vid mr Hocburn.
»Själf greps jag af en sällsam beklämning, och
jag iakttog såväl den ene, som den andre med
stigande oro. Mr Hocburn var så att säga försvunnen,
och jag såg i hans ställe en man med de kallaste
och mest grymma drag, jag någonsin skådat.
Färgen på hyn hade bleknat bort, läpparne slöto sig
till en rät, skarp linie, och ögonen tindrade, som
om alla underjordens makter lånat dem sitt glöd.
Ena handen hade han satt i sidan, den andra
tycktes omsluta något föremål. Där han stod, tycktes
han mig mera lik en djäfvul än en människa, och
jag vill tillgifva en hvar, som inför en dylik
uppenbarelse gripes af samma ångest, som den jag
kände.
»Hvad Jean Raboul beträffar, kan jag ej
återge det intryck han gjorde, men jag har tänkt mig,
att därest helvetet och all dess fasa i ett nu
öppnade sig för någons blickar, så kunde ej
afspegla en djupare ångest eller hemskare förtviflan
än hvad som stod att läsa i denne olyckliges
ansikte.
»All min handlingskraft var borta, ingen tanke
rörde sig i min hjärna, och om de än sökt mörda
hvarandra, hade jag blott kunnat stå som ett stumt
vittne. Ni skall ej tro, att denna scen varade
länge, säkert förflöto blott några sekunder, innan
jag återkom till besinning, och jag väcktes till den.
när jag såg Jean Raboul taga några vacklande steg
fram mot främlingen och med ett hest skri, så
hemskt, att jag ännu ryser vid blotta minnet där
af, falla till golfvet, med armarne utsträckta lik
som till bön. I nästa ögonblick förlorade han
medvetandet.
»Jag sprang fram för att hjälpa honom, men
ändrade afsikt och ilade i stället ut i korridoren för
att tillkalla en sjukvårdare.
»Min bortvaro räckte högst en half minut.
»När jag återkom, var mr Hocburn försvunnen,
och den andre låg ännu utsträckt på golfvet med
en liten papperslapp i handen. Min första
impuls var att låta söka efter denne mr Hocburn,
men hvarken då eller senare har det minsta spår
efter honom kunnat anträffas.»
»Och hans förbindelse med er vän, doktor Cuenod»,
frågade jag, »lämnade den ingen upplysning?»
»Den var uppdiktad, och min gamle kollega sak
nåde all vetskap om hela historien. Allt tyder på
ett visst mystiskt sammanhang».
»Denne Jean Raboul är en verklig människa,
har med säkerhet sina vänner och fiender, som vi andra,
men hvad de förra angår, äro de utan vetskap om
hans förtviflade läge, då däremot de senare bevaka
hans rörelser. Ett tydligt bevis härför ha vi ju i
den pappersbit, som på det sätt jag beskrifvit
tillstacks honom. Men hvilka dessa oförsonliga fiender
äro, eller genom hvilka medel, och hvarför de
dragit denna straffdom öfver honom, därom är jag ej i
tillfälle att lämna upplysning. Men framtiden tillhör
oss, ty ni blir ju min bundsförvant i denna kamp,
mot hvad jag skulle vilja kalla gåtornas gåta? Och
kanske att vi en gång skola kunna följa och förstå
utvecklingen af denna underbara historia. Jag
försäkrar, monsieur Durand, det skulle bereda mig en
stor lättnad, ty jag plågas långt mer än ni kan tro,
af all denna outgrundlighet. Jag skulle gärna meddela
er långt mer i denna sak, men dels börjar det på
att bli sent, och dels hoppas jag, att snart träffa er
igen.»
Ehuru jag med begärlighet skulle ha lyssnat hela
natten igenom, ville jag ej förleda honom att
fortsätta, då jag såg, att han själf förlorat lusten därtill,
utan vi skilldes åt med ett hjärtligt handslag,
hvarefter jag begaf mig hemåt, upptagen under vägen af
allehanda grubblerier öfver de märkliga ting, som
han berättat.
II.
Ungefär en vecka efter detta mitt
sammanträffande med doktor Heurteau, mottog jag, från honom
några vänliga rader, hvari han bad mig göra ett
besök å Charenton om ett par dagar. Jag
hörsammade naturligtvis kallelsen med största
beredvillighet, och jag medtog från detta mitt första och enda
besök å hans asyl, efter det att föreliggande fall varit
på tal, minnet af ett väsen, hvars utseende ännu i
den dag, som är, dyker upp för mitt inre med hela
sin prägel af fasa och förtviflan.
Jag skrifver: mitt första och enda besök, ty
omständigheterna medgåfvo mig ej en längre vistelse
i Paris, utan förde mig, som jag själf tyckte, alltför
snart långt bort från den atmossfer af mysticism,
som doktor Heurteau, alstrat kring sin patient. Jag
sökte dock med ett verkligt och oförminskadt
intresse bibehålla förbindelsen, och tid efter annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
