Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 19. Den 9 Februari 1902 - Jean Raboul och hans historia. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt. (forts. från föreg. nummer)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låg där fullkomligt liflös. Och nu, då främlingen
stod där med skrinet i sin hand, beredd att
öppna det, då var det, som om ett löje lägrat sig
kring den sårades läppar, och som om han blott
väntat sakernas vidare utveckling.
Den infallande solen träffade indierns ansikte,
och det var en egendomlig kontrast mellan detta
mörkhyade, grymma hufvud, och solstrålarnes ljusa,
vänliga lek inne i rummet. Han hade öppnat
munnen och tungan stack fram mellan de glänsande
tänderna.
Hela hans person uttryckte triumf, en elak,
hatfull sådan. Han smekte den lilla lådan med
blickarne, och med vidöppen mun förde han den
närmare intill sig, vred ett slag på nyckeln, höjde
på locket, och – – ett skri, det hemskaste, som
någon strupe framprässat, gick öfver hans läppar.
Med vilda, famlande rörelser, störtade han till
golfvet, medan ormen, som huggit sig fast vid hans
tunga, ringlade och vred sig utanför hans mun.
Jag sprang fram från mitt gömställe.
De scener, jag såg, blefvo mig för gräsliga, och
det blef mig omöjligt att längre uthärda. Jag
frågade mig själf, om jag drömde eller var vaken,
eller om jag för andra gången kommit under
doktorns hypnotiska inflytande?
Jag hade ej öga för annat än den omätliga
fasan i indierns ansikte, och om ormen än
slingrat sig kring min egen hals, skulle jag ej haft
svårare att andas. Jag hade velat bispringa den
olycklige; han var ju dock en människa, som kräfde
hjälp. Men om ock alla jordens skatter bjudits
mig, så kunde jag ej. Jag ryste tillbaka vid blotta
tanken att röra vid det kalla, ringlande djuret, jag
bäfvade för att än en gång se dess giltiga
gulgröna ögon, och jag led, led oerhördt, när jag såg
den angripnes vanstälda drag, såg, hur svetten rann
utför pannan, och hur bröstet häfde sig under hans
spasmodiska andedrag.
Jag såg bort till mot doktor Raboul.
Han hade rest sig upp på armbågen, och
blodet rann ymnigt ned från hans vänstra sida. Han
vinkade mig till sig, och med svag röst bad han
om ett glas vatten och utpekade en flaska, som
stod längst fram i instrumentskåpet. Jag räckte
honom, hvad han begärde, och i hast tillredde
han sig en dryck, som han genast förtärde.
Han försjönk så i ett ögonblicks dvala, men
slog snart upp ögonen och lät höra en underlig,
lockande hvissling. Ormen släppte genast sitt tag
och ringlade i väg fram till doktorn, hvilken lät
honom klättra upp för armen och stanna på axeln,
på samma sätt som sist.
»Gif mig skrinet, monsieur Marmont», sade han,
och jag räckte honom det.
Hans första åtgärd var att öfvertyga sig om,
att dess innehåll var orördt, och ett leende af
tillfredsställelse upplyste hans drag, när han framtog
den stora rubinfärgade stenen.
Han betraktade den länge, men lät blicken
alltsom oftast glida bort mot indiern, hvilken med
samma uttryck af fasa låg utsträckt vid hans fötter.
Slutligen lade han rubinen tillbaka och fick ormen
att svepa sig kring densamma, i sin vanliga
ställning. Därpå stängde han locket och lyckades med
otrolig möda, som säkert kostade honom
fruktansvärda smärtor, få in skrinet i en skrifbordslåda,
hvilken han noga låste. Detta tycktes ha tagit
hans krafter alltför starkt i anspråk, ty han sjönk
med ett rosslande ned i hvilostolen, och en
dödlig blekhet betäckte hans ansikte.
Jag var tvehågsen, om jag borde ringa på
betjänten. Å ena sidan fruktade jag, att doktorn
skulle dö, och å den andra ansåg jag det vara
bäst, att ej en fjärde invigdes i denna historia.
Jag afbröts i mina funderingar af doktor
Raboul, som ånyo bad om vatten. Till detta lät
han mig ytterligare sätta några droppar af
innehållet i den flaska, han nyss begärt.
En bättring inträdde genast, och sedan han
dragit några djupa andedrag, reste han sig upp och
stödd på min arm tvättade och ansade han sitt
sår, hvilket var vida ofarligare, än jag trott.
Sedan han anlagt ett bandage, slog han sig ned i
stolen, hvarefter han sade:
»Ni har blifvit en åskådare till detta attentat
mot mitt lif, och bättre än genom något annat sätt
har ni lärt förstå, att jag har oförsonliga fiender.
Men», tillade han, och det kom något af den gamla
kraften i hans ögon, »man öfverskattar sina egna
krafter, och man underskattar mina. Skall jag
kunna hålla ut i längden? Jag vet ej detta, men
innan jag sagt mitt sista ord, skola de dock till
fullo lära känna mig.»
Han gjorde ett uppehåll, hvarpå han riktade
sina blickar på hinduen.
»Stackars gosse», utbrast han, »hur nära målet,
trodde du dig ej vara, och hur långt har du ej
ännu dit. Res upp honom, sätt en kudde bakom
hans rygg», fortfor han vänd mot mig. Själf
lämnade han sin plats och började undersöka den
sårade.
»Förskräckelsen har hardt när dödat honom, ty
bettet är eljest ofarligt, och ormen tillhör ej de
giftiga arterna.»
Han tvättade dock såret noga och insprutade
däromkring under huden en klar, grönaktig vätska.
Därpå gjorde han några strykningar öfver pannan
och tinningarne, och det var underligt att se, hur
indierns förstörda drag utjämnades, samtidigt med
att en jämnare andhämtning bådade återgång till
det normala. Han slog upp ögonen en gång, men
slöt dem ånyo hastigt, när de mötte doktorns,
hvarpå han tycktes försjunka i en djup sömn, under det
doktor Raboul allt fortfarande lät sina händer
strykande, sakta glida öfver hans panna, tinningar och
ögonbryn. Snart riktar han några ord till den
sofvande, som tydligt, fast med ansträngning besvarade
dem, och det utspann sig emellan dem ett samtal
på detta underliga språk, af hvilket hvarje ord var
mig främmande.
Jag förstod, att han försatt den andre i ett
hypnotiskt stadium, ty hvarje stafvelse, som utgick från
den sofvandes mun, var präglad af en fullständig
viljelöshet, under det han själf med hela styrkan af
sin öfverlägsenhet tycktes leda och befalla denna
bundna ande.
Efter en stund tystnade han och begynte ånyo
med strykningarne, hvarpå det ej dröjde länge,
innan hinduen återkom till sans. Men ej ett ljud
gick öfver hans läppar, undrande flögo hans blickar
kring rummet, och när de stannade på doktor Raboul,
reste han sig upp, strök sig några slag öfver pannan,
hälsade, som vid sitt inträde, ödmjukt med armarna
korslagda öfver bröstet och lämnade rummet.
(Forts.)
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
