Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 20. Den 16 Februari 1902 - Jean Raboul och hans historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JEAN RABOUL OCH HANS HISTORIA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
(Forts. fr. föreg, n: r.)
»Ni undrar, hvad detta var för en främling»,
frågade doktorn mig, när vi blifvit ensamma. »Att han
var en hindu, upplyser icke om någonting. Ni såg
det föremål, han räckte mig, och som jag, till hans
obeskrifliga harm förpassade in i kaminen? Det var
ett tecken, rätt gängse bland fakirer och mahatmer,
och det innebar i all sin enkelhet min dödsdom.
När jag vanhelgande grep det, förbröt jag mig mot
dessa sekters heligaste ceremonier. Jag vet, att vi
skola blifva bundsförvandter, monseiur Marmont, och
jag behöfver yppa mitt inre för någon. Kom till
mig i eftermiddag vid 6-tiden, och ni skall
bereda mig en lättnad genom att lyssna till de
händelser, som resulterat i dem, som ni nyss varit
vittne till.»
Jag tog farväl af honom, men infann mig, som
han själf önskat klockan sex samma dag.
Jag mottogs af betjänten, som till min stora
förvåning, underrättade mig om, att doktorn var
utgången samt anmodade mig uppge min adress.
Sedan man försett mig med nödiga medel, hade
jag hyrt ett rum vid Boulevard Malakoff, och jag
uppgaf med en viss stolthet husnumret. Jag
återvände från min misslyckade mission, och allt efter
som. dagarne gingo, utan att doktorn lät höra af
sig, trodde jag, han ändrat åsikt och blifvit
obevågen inviga någon utomstående i de hemligheter,
som oroade hans egendomliga tillvaro.
Jag öfverraskades därför, när jag inemot två
veckor efter vårt sista sammanträffande mottog ett
telegram, hvari han anhöll, att jag samma kväll
måtte besöka honom. Utan dröjsmål hörsammade
jag kallelsen, och liksom för att markera min
punktlighet slogo klockorna ute i staden sina
pliktskyldiga nio slag, när man öppnade dörren till doktor
Rabouls rum för att anmäla min närvaro.
Han såg upp vid mitt inträde, men i
motsats till depeschens ifriga innehåll, hälsade han min
ankomst tämligen kallt. Med en lätt gest med
handen, bjöd han mig taga plats. Jag gaf akt på
honom. Jag såg, att något passerat, att detta
något sysselsatte hans tankar, och jag funderade öfver,
i hvilka sällsamma eller fruktansvärda tilldragelser,
kvällen skulle utmynna.
Sedan han suttit stilla en stund, riktade han
sina djupa ögon mot mig och yttrade:
»Att jag trots vår öfverenskommelse ej var
tillstädes den afton, då ni för fjorton dagar sedan
uppsökte mig, är beroende af samma sak, hvilken
nu förmått mig tillkalla er. Jag antager det är
öfverflödigt upprepa de händelser, hvilka ni då
kom att åse, ty jag har anledning tro, det de i
era ögon voro alltför uppskakande, alltför drastiska
för att glömmas. Men för att odeladt kunna vara
säker på såväl er uppmärksamhet som ert
förstående, tillåter jag mig antyda, att den person,
hvilken då på ett så oangenämnt sätt afbröt vårt samtal,
ej är ensam i sitt slag, och att ni bör härda era
närver med den tanken, att ni snart ånyo torde komma
att göra en dylik bekantskap.»
Det lekte något sarkastiskt kring hans
mungipor, och jag blef obehagligt berörd af denna
raljerande ton. Jag ville invända något för att
påminna honom om, att han ej själf varit okänslig för
hinduens plötsliga uppträdande, men innan jag hann
säga detta, återtog han:
»Det torde så småningom ha blifvit er klart, att
mitt egentliga syftemål med den annons, som jag
har att tacka för ert första besök, ej sammanfaller
med ordalydelsen däri, utan har jag snarare på så
sätt sökt komma i förbindelse med en man, som jag
efter granskning ansåg passa för mina ändamål. Ödet
förde er i min väg och efter hvad jag kunnat döma,
är ni den man jag sökt. Jag har på ett ganska
frikostigt sätt sörjt för er närmaste framtid, och som
de tjänster, ni gjort mig, ej motsvarar denna summa,
torde det vara eller borde det vara helt naturligt,
att ni frågat er, i hvad afsikt detta skett. Genom
omständigheter, som legat utom hvarje möjlighet att
kontrollera eller förutse, har ni tangerat så viktiga
element i min tillvaro, att det helt och hållet strider
mot mitt intresse, att vi hädanefter vandra skiljda
vägar.
Vid det första samtal, vi hade, yttrade ni
besinningslöst, att ni vore villig tjäna mig med kropp
och själ, och fast jag för tillfället ej kan
öfverskåda i hvad mån båda komma till användning,
är jag dock, med kännedom om de krafter, mot hvilka
vi dra i härnad, nog förutseende för att ej utesluta
möjligheten af er andliga förintelse. Därför betalar
jag, och därför betalar jag högt! Guldet har nu en
gång sina företräden, och det är, emedan jag
skänker er dylika, som jag fordrar den ersättning, ni
kan lämna: er kropp och – – – själ.»
Jag åhörde hans ord med de mest blandade
känslor. Det fanns något i dem, som lockade
mig, och jag kunde ej frigöra mig från en viss
portion af stolthet vid tanken på att få tjäna denna
öfverlägsna, mäktiga människa.
Men hvad som kom mig att rysa, var den kalla
beräknande tonen, och förnimmelsen af att vilja och
frihet gledo mig ur händerna. Jag visste, att hans
inflytande öfver mig skulle växa, att det ej skulle
dröja länge, förrän jag var en del af honom själf,
och detta så att förstå, att hans öfverlägsenhet var
mig nödvändig på samma sätt som slingerväxterna
söka kraftiga, lifgifvande stammar. Ack, att jag
kunnat bryta denna förtrollning och ägt kraft att
följa de maningar, som drefvo mig från honom!
Som det nu var, vågar jag påstå, att han redan
tagit herraväldet öfver mig, och, om jag slog några
slag med vingarne för att flyga min väg, så tornade
jag dock städse mot de nät, han rest omkring
mig.
Jag var förlorad.
Doktorn vandrade fram och tillbaka. Kanske
väntade han, att jag skulle svara något, kanske
sysselsatte annat hans tankar. Han gick fram till
fönstret och sköt undan luckorna. Jag såg, hur
stjärnorna tindrade därutanför, och jag undrade
öfver, hvad som sysselsatte hans hjärna, då han lät
sina blickar sökande irra ut i rymden.
Han lämnade snart fönstret, och då han
återtog sin plats vid skrifbordet, höll han i handen
samma otäcka skrin, som vid de båda tillfällen,
jag sett det, nästan brakt mig till förtviflan.
Han satte det framför sig, och medan jag
orolig väntade på, hvad som komma skulle
började han:
»Ni igenkänner denna lilla tingest, och vet, hur
han ligger där slumrande och dock vaken, ormen.
»Ni har sett stenen, hur den glimmar och
glänser, och ni har kanske anat, att den är
kärnpunkten i mitt lifs historia. Har jag kommit öfver
den ? ... Kom litet närmare, så att jag kan
hviska: Jag stal den! Men stöld är en affär på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
