Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 20. Den 16 Februari 1902 - Jean Raboul och hans historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitt vis, ty för de ting, man stjäl, betalar man
sin egen frid och ro. Jag talar ej om stackars
varelser, missledda, urspårade individer, som stjäla
för dagsbehof, jag talar om mig själf, om en
man, som för ett stort intresse var redo
vedervåga allt.»
Han öppnade skrinet, och straxt höjde sig det
gråglänsande ormhufvudet öfver kanten. Men
doktor Raboul tog stenen och med en utdragen, klanglös
hvissling tvingade han ner ormen, hvarpå han stängde
locket. Han höll upp stenen mot lampan, och kanske
för första och enda gången var jag i tillfälle att
närmare beundra dess underbara prakt.
Den gnistrade, som om tusen små fina eldslågor
dansat i dess inre, och stum af förvåning betraktade
jag klenoden.
»Ja, icke sannt, den är vacker», började
doktorn, »nästan vackrare än någonsin. Den prydde
också ett gudabeläte, innan min hedniska hand
vågade oskära den. Men vänta; jag har bedt er hit,
för att ni skall lyssna till historien, den lyder i
korthet som följer:
»Därigenom, att min lust för äfventyr och faror
var starkare än hvarje annan hänsyn, drefs jag vid
unga år långt ut i världen. Att uppräkna alla de
yrken, hvaråt jag ägnade mig, eller rättare sagdt,
af hvilka jag lifnärde mig, under den tid, som ödets
hvirfvelvindar förde mig hit och dit, kan för mig
själf ha sitt stora intresse, men vore i öfrigt utan
betydelse, då jag anser, att dessa mina första
vandringsår äro utan inflytande på de tilldragelser, som
skapade min senare tillvaro. Men kanske lyssnar
ni undrande, om jag nämner, att äfven jag gjort
bekantskap med fattigdomens fasor och, sämre lottad
än ni, uthärdade jag dem under långt vidrigare
förhållanden än ni fått göra det. Ni känner måhända
skuggsidorna af en fattig mans tillvaro här i
Frankrike och förbannar det öde, som varit nog vänligt, att
låta er lefva i en sund och yppig natur; men lyd
mitt råd, och spar på kraftorden, tills ni lärt känna
lifvet under andra zoner. Jag kom till Benares i
Indien vid 18 års ålder, och fastän snart ett kvarts
sekel skiljer mig från dessa dagar, har ingen af
färgerna bleknat, intet minne förmildrats.
Paradiset för nöd och elände, sjukdom och
förförtviflan, det är Benares. Ni har läst om den
heliga Ganges, som slingrar sig lifgifvande utmed
staden, men om ni sett dess vatten en gång, låter
ni er hellre sväljas af krokodilerna vid stranden, än
smakar detta gula afskrädesflöde, detta stinkande,
pestfyllda gift. Ni lefver bland en elak, djurisk
befolkning, bland pockande, ljugande prester, ni ser
tämpel och gapurer andas rökelse och vämjeliga
kryddofter, vadar i religion och vidskepelse, snusk
och pest!... Lef i detta samhälle, okunnig om dess
språk, med förakt för dess seder, utan medel att
existera och föremål för de inföddes hat!
»Jag har gjort detta i fyra långa år, eller tills
omständigheterna förde i min väg en man, genom
hvilken mitt lif blef brakt in i nya banor. Han var
engelsman till börden och en af de mest begåfvade
personer jag någonsin mött. Under hans ledning kom
jag att studera medicin, och det var genom honom,
som jag introducerades i kretsar, dit högst sällan
en utomstående får komma.
»Genom böcker, men mest genom hörsagor, hade
jag mig bekant, att indierna, det vill säga vissa
sekter bland dem, sedan århundraden tillbaka,
fördjupat sig i studiet af krafter, hvilkas verkningar ligga
långt utom den öfriga civiliserade världens
kännedom. Och i den mån man lät mig intränga i dessa
djupa läror, greps jag af något liknande hänförelse
vid tanken på att eröfra dessa slumrande skatter för
att att låta dem komma människosläktet i sin helhet
till godo. Den tanken lämnade mig aldrig, för den
var jag beredd att offra allt, och med ett intresse,
som saknade gränser, gled jag tum för tum och år
för år allt närmare mot mitt mål, och trängde in
steg för steg i dess hemlighetsfulla tillvaro. Jag
vann dessa egendomliga människors förtroende, och
jag gladde mig åt framgången i mina sträfvanden.
»Men ännu stod jag främmande för mycket, ej
just för det, som fanns att lära inom den krets jag
tillhörde, men min vetgirighet stegrades vid det
underliga tal, som jag hörde omkring mig, angående
tillvaron af andra sekter, hvilka på ett långt
fullkomligare sätt trängt naturkrafterna in på lifvet. Jag
vågade ej röja mitt växande intresse för dessa
utkorade individer, ty jag fruktade man skulle klandra
min förmätenhet, men ifrigare än någon bland de
andra, ägnade jag mig så energiskt åt sådana
strapatser, som, i öfverensstämmelse med deras läror,
skulle förinta köttets oemottaglighet och utveckla
intelligensens kapacitet, att jag snart gällde som den
yppersta bland dem.
»Detta, jämte den omständighet, att slumpen lät
mig sammanträffa med en af mahatmernas
representanter, förde mig slutligen mot mitt efterlängtade mål,
och under en följd af mer än 17 år lefde jag bland
dessa fanatici, död för världen, begrafven djupt inne
i Tibets mest ödsliga, okända trakter. Frivilligt var
dock ej mitt kvarstannande under hela denna tid, och
jag kan tryggt påstå, att nästan från mitt inträde
bland dem, närde jag tanken på flykt, och om jag
till en början lät frågan hvila, alltför upptagen af
allt det häpnadsväckande, som jag såg och erfor,
lefde den dock i mitt inre och antog, allt efter det
åren gingo, så fruktansvärda dimensioner, att hvarje
annat intresse trädde i bakgrunden. Det låter ju
lustigt, men mitt käraste sällskap i denna omgifning,
var samma orm, hvars bekantskap ni gjort, ehuru
säkerligen med tvifvelaktig tillfredsställelse. Kanske
var det något mänskligt i min natur, som tog ut sin
rätt, ett begär efter ett väsen, till hvilket jag kunde
säga mina tankar, som ville lyssna till mitt språk,,
och däraf kom det sig, vi blefvo vänner, Serpenta
och jag. Men annars hade jag ingen. Jag sökte en
gång leda samtalet in på förhållanden, som anginge
den yttre världen. Mina ord dogo ohörda bort
mellan klipphällarne...
»Hvilka de voro, dessa människor? Könlösa,
fanatiska individer, hvilkas enda sträfvan afsåg en
förintelse af allt mänskligt i tillvaron, hvilkas enda
njutning var ohygglig själftortyr, och som stumma,
grubblande framlefde sina dagar, utan önskningar,
utan mål. Var det då underligt, om jag greps af
tanken på det erbarmligt fattiga i min existens? Jag
hade nått mitt mål, trängt in på djupet af deras
hemlighetsfulla kult, och det återstod mig blott att söka
ett verksamhetsfält, där mina kunskaper skulle finna
användning. Med andra ord: jag måste fly.
(forts.)
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
