Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 21. Den 23 Februari 1902 - Jean Raboul och hans historia. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JEAN RABOUL OCH HANS HISTORA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
»Men härvidlag uppreste sig sådana svårigheter,
att – hur djärfva än mina spekulationer voro –
jag insåg, att de måste stranda. Ej emedan jag ej
hade min frihet att komma och gå, eller emedan
man skulle märka min frånvaro, men väl därför,
att afstånden voro så enorma, och trakten i öfrigt
så steril, att en ensam man saknade hvarje
möjlighet, att nå bebodda områden. Jag älskade att
ströfva omkring i bergen. Ensamheten syntes mig
mindre ödslig än lifvet bland dessa människor. Jag
vet ej, hvilken uppfattning, man hade om dessa
vandringar, men jag tror ej man såg dem med oblida
ögon, utan hellre tydde dem så, att jag af ifver
för läran lefde för mig själf.
»Jag däremot älskade dessa vandringar, emedan
det var min öfvertygelse, att de förr eller senare
skulle yppa för mig någon möjlighet till flykt. Den
som endast lefver på hoppet, hoppas oresonligt, och
så var äfven fallet med mig. Jag visste, att intet
kunde hända mig, dag från dag skulle trakten vara
densamma, intet nytt kunde komma i min väg.
Någon okänd fågel kunde sväfva genom rymden,
något främmande ljud nå mitt öra, men tillfället,
hvarpå jag väntat, det dröjde. Men hela världen
kommer till den, som kan vänta, och jag kunde konsten.
»En afton, då jag aflägsnat mig längre än
vanligt från bröderna, uppfångade jag ljudet af röster.
Mitt hjärta bultade, som om i det velat brista, och
jag sporde mig ängsligt, om det var verklighet. Min
hjärna arbetade feberartadt, tusen gissningar flögo
genom hufvudet. Hvilka voro dessa människor?
»Efter allt var det mig likgiltigt. De kommo
till mig med hoppet, och äfven om de hade varit
blodtörstiga banditer, så hade jag hälsat dem med
innerlig glädje. De voro emellertid tio utskickade
män från mahatmernas öfverhufvud, och de hade
att bringa ett budskap till chefen för den sekt, jag
tillhörde. Jag utfrågade dem noga. De voro illa
medtagna af färden och lastdjuren likaså.
»Då de märkte, att jag var behörigen inne i
de tecken och ceremonier, som voro gängse,
försvann en del af deras inbundenhet, och de
berättade mig, att ändamålet med deras resa var att
föra min chef till Ambala, en liten by i
provinsen Punjab. Där skulle de äldste sammanträffa med
anledning af högst sällsamma tilldragelser, som
timat.
»I ett nu var min plan färdig.
»Jag erbjöd mig öfverbringa dokumentet, och de
hade blott att afvakta chefens ankomst. De
lyssnade ovilligt på mitt förslag, men dels var min
likgiltighet så väl spelad, och dels öfverdref jag
den återstående vägsträckans längd till den grad
att de så småningom funno min idé acceptabel.
Hinduerna äro framför allt lata, och det vare dessa
förlåtet, om de ej genomskådade mina afsikter utan
lockades af tanken att i allsköns ro få invänta
den, som deras besök gällde. För att kunna
uppträda med auktoritet, anhöll jag om den skrifvelse
de hade att öfverbringa, och då man väl räckt
mig den förseglade rullen, hälsade jag dem och
försvann med långsamma, dröjande steg, liksom om
jag på det hela taget vore ganska ointresserad.
»Men väl kommen utom synhåll, uthärdade ej
mina nerver. Den själfbehärskning, som detta
samtal kostat mig, den öfversvallande glädje, som jag
måst omsätta i yttre liknöjdhet, allt hade mattat
mig, och jag förmådde ej längre hålla mig uppe,
utan lade mig ned.
»Jag återvann dock snart mina krafter, och min
första tanke var att öfvertyga mig om, hvad
dokumentet innehöll. Det var en kort befallning om
att »brödren» borde infinna sig i Ambala, men hvad
som var af största betydelse, voro de hemliga
order, det innehöll angående de ceremonier, som voro
att iakttaga. Sålunda omtalades, att igenkänningstecknet
på hans rang, och det, som auktoriserade
honom att medfölja den utsända beskickningen, vore
framvisandet af den rubin, som prydde guden Shivas
bild.
»Vi brukade samlas en gång om året kring denna
helgedom, och mina europeiska ögon förmådde lika
litet vänja sig vid denna gigantiska stod, som
återgaf guden, inbegripen i en fruktansvärd strid mot
ondskans och ofridens makter, under det att hans
söner, lyckans och krigets söner, den förre med
elefanthufvud, den senare, månghöfdad, mångarmad,
lågo vaksamma vid hans fötter, beskyddade af Rama,
den store Vishnus inkarnation – jag säger, att
lika litet som jag fann mig tilltalad af denna
groteska, missproportionerliga grupp, lika mycket kunde
jag värdera och tjusas af den underbara ädelsten,
som prydde Shivas hjälm. Det var denna rubin,
som afsågs, och hvilken jag måste förskaffa mig,
men jämväl äfven den dräkt, som enligt statuterna
tillkom hvarje sekts Öfverhufvud. Jag gömde
skriften innanför min klädnad och återvände hem,
kallblodig och fast besluten att till hvarje pris
realisera min plan.
»Jag lämnar åt er själf att afgöra, hur min natt
förflöt, hvilken blandning af ängslan och hopp, som
dref sömnen, från mina ögon och blodet i en vild,
feberartad fart genom ådrorna. De grå stenhällarne
syntes mig mera afskyvärda än någonsin, vinden,
som strök tisslande och ljum öfver mitt hufvud,
lät som en varning, men himlen, som hvälfde sig
däruppe, stjärnbeströdd och outgrundlig, förde min
tanke mot den frihet, som vinkade långt borta, där
horisonten dök ned i natt och skymning.
»Morgonen kom, mitt beslut var fattadt, min plan
granskad i hvar detalj:
»Jag uppsökte Chapra, så var chefens namn, och
anhöll om ett samtal. Mitt förstörda utseende
underlättade saken, och fastän jag tyckte, att hans
mörka ögon trängde in i hvart skrymsle af min själ,
blef han dock vilseledd. Framför guden Shivas bild
ville jag lätta mitt inre, i hans heliga rum skulle
mina tårar falla.
»Han förde mig dit. De tunga portarne
öppnades, och vi närmade oss tysta den förskräckliga
stoden, som nu i den kalla dagsbelysningen, genom
skuggspel och sin gråa färg och kanske äfven i följd
af min upprörda sinnesstämning, antog ett utseende,
som om lifvet pulserat i dess stenkropp och jagat
hotet upp i Shivas jätteögon.
Chapra gick framför mig. Jag kände, hur
ormen, mitt vapen, ringlade sig ljum vid min barm och
jag grep efter den. Ännu några steg och Chapra
vände sig spörjande om, Det var det hemskaste
ögonblick i mitt lif, ty min gärning skulle blifva
fruktansvärd. Jag darrade i alla leder, och en
börda som af klippblock tyngde mitt bröst. Jag
föll på knä. Han lutade sig öfver mig. Det måste
ske! ringde i mina öron. Jag återkallade i minnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
