Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 21. Den 23 Februari 1902 - Jean Raboul och hans historia. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa långa år af lidande; jag ville söka styrka i
det berättigande, som låg i min handling, men jag
kände att krafterna flydde mig.
»Men det måste ske! måste!! måste !! Och jag
gjorde det!
»Grep den gamle mannen i strupen och med
krafter, som återkommo, tryckte jag honom mot
golfvet. Intet ljud undslapp honom, men det ryckte
konvulsiviskt i den magra, tärda kroppen, och hans
ögon sände mig en blick. Ack, herre Gud, hvilken
blick!»
Doktor Raboul gjorde ett uppehåll.
Han torkade sin fuktiga panna med en näsduk,
och under en lång stund satt han stilla, med
hufvudet sänkt mellan händerna, och lika uppskakad
som han, lyssnade jag till hans tunga, flåsande
andedräkt.
Han började ånyo med svag röst:
»Ormen fullbordade mitt dåd. Jag lät den hugga
sig fast vid hans kind, och på samma sätt, som
ni såg hinduen förlamas vid hans bett, skedde det
med Chapra.
»Hvad återstår att tillägga? Jag bröt loss
stenen, tog den gamles kläder, min orm, stängde
dörrarne och flydde. Samma dags afton nådde jag de
utskickade, som utan misstankar, sedan jag i någon
mån förändrat mitt yttre, togo mig för den helige
brahminen. Jag manade till skyndsamt uppbrott, i
ständig fruktan att blifva förföljd. Dag och natt
färdades vi, och först när vi på adertonde dygnet
framkommo till Saharanpur, tillät jag en längre hvila,
hvaraf mina män med begärlighet njöto.
Svårigheten att nu försvinna var mindre och under
uppgift att besöka stadens sjuka, lämnade jag mina
följeslagare samt nådde sent omsider fram till Dehli.
»Friheten var återvunnen! –
»Detta är min historia, monsieur Marmont,
befriad från alla oväsentliga detaljer. Sedan snart
ett år tillbaka har jag drifvit läkareverksamhet i
Paris, och i hvad mån mina kunskaper gagnat den
lidande mänskligheten, därom må sjukhusens
annaler lämna upplysning. Det är nu min afsikt att
sluta upp, och orsakerna därtill skall ni lättare
förstå, om ni vill göra mig den tjänsten stanna
ännu en stund.»
Han såg på sin klocka och sade sedan
klanglöst:
»Om tjugo minuter börjar seansen.»
Hvad inneburo dessa ord, hvilka makter skulle
sättas i rörelse? Doktorn hade rest sig och
börjat vandra af och an. Jag hade velat fråga, efter
att ha lyssnat till hans historia. Mycket däri
föreföll mig underligt, och hans korta skildring om
vistelsen bland de hemlighetsfulla indierna väckte till
lif min hela nyfikenhet, samtidigt som dock en
känsla af respekt smög sig öfver mig.
Hvilken lärdom måste han ej besitta, hvilken
makt kunde han ej utöfva?
Jag började förstå hvarifrån hans oro härflöt,
men liksom man har svårt att medge, det ens
favoriter kunna öfverglänsas, vill jag ej anse det
tänkbart, att hans fiender skulle blifva honom
öfvermäktiga.
Men Indien var det okända, mystiska landet,
och jag tänkte mig det aldrig annat än som
tillhåll för brunhyade fanatiker, lömska, skarpa
dolkar och giftiga, ringlande ormar. Säkert var doktorn
i fara!
Och om tjugo minuter skulle seansen börja.
Hvilken?
Jag funderade ej längre däröfver, ty mina
blickar kommo att fästa sig vid doktor Raboul, och
hvad mina ögon sågo, det kan aldrig orden återge.
Han stod vid sitt skrifbord och hans ansikte, eller
uttrycket däri, var mera fasansfullt än dödens skräck,
och dock var det ej detta, som snörde hop min
strupe eller dref blodet mot hjärtat, så dess
bultande tycktes mig hörbart. Nej!
Hans läppar rörde sig, men intet ljud gick
öfver dem. De öppnade och slöto sig som för att
framsläppa orden, men tysta som tankar prässades
de fram. Det var, som om de riktats till en annan
värld och ilat klanglösa genom rymden, men det
var äfven, som om tankarne ej kunnat lämna hans
hjärna, innan de formats af stumma, darrande
läppar till de ord, hvaraf de bestodo. Jag skulle kunna
tänka mig, att för den Allsmäktige våra inre strider
te sig på det viset, men jag var ingen Gud, och
greps af förfäran.
Men måttet var ännu ej rågadt!
Doktor Raboul stod där flämtande, blek,
förstörd. Håret klibbade fast vid pannan och
tinningar, och svettpärlorna glänste. Han gestikulerade
fortfarande, men mindre ifrigt, och jag såg honom
plötsligt falla på knä. Ur hans ögon lyste nu den
innerligaste bön, en bön, skulle jag tro, om
förbarmande, om nåd och försköning.
Han rätade på sig – och lika klart, som mina
ögon se himmelens sol, såg jag än en gång denne
allvarlige, mörke främling, hvilken uppenbarat sig
för mig, vid det tillfälle, doktorn hypnotiserat mig.
Han stod med korslagda armar, lika orörlig som
outgrundlig, lika förebrående som hotfull. Han förde
så sin långa, seniga hand mot kinden, där fyra
svarta punkter voro att upptäcka, och hans blick
öfverför doktorn, som hemskare än någonsin fallit
tillbaka i stolen med ormskrinet tätt tryckt intill
bröstet.
Han gick några steg framåt, tysta högtidliga steg,
innan han stannade, och med utsträckt arm pekade
i en viss riktning. Doktor Raboul sjönk djupare
tillsammans, och en rysning genomilade hans kropp,
men strax därpå sprang han upp och i nästa
sekund låg främlingen på golfvet, och en mordlysten,
febril hand famlade efter hans strupe, fann den och
smög sig fast som om där funnits tusen lif att taga.
Ormen högg sitt tag i den gamles kind, men
hur är det?
Jag stryker mig öfver pannan, och fasan i mina
ögon fördubblas, när jag ser ormen ringla sig mot
doktorn. Den biter sig in just i kinden, växer, blir
ett vidunder, sveper sig kring hela hans kropp och
kväfver honom, genom styrkan af sitt grepp.
Ögonen hota att tränga ur sina hålor, blodet sipprar
fram genom huden, och en suck, som ett afsked till
lifvet, går från doktorns läppar.
Jag vill ropa, springer fram ...
Allt i rummet dansar – och jag föll sanslös
framstupa ...
När jag återkom till medvetandet, stod doktor
Raboul, lutad öfver mig. Jag blickade mig omkring.
Allt var i sitt vanliga skick.
»Har jag drömt, doktor?» sporde jag.
»Ni är ännu för svag för att tala och förstå»,
svarade han, »hvila er en stund, innan vi begynna».
Han gaf mig något att dricka, och jag insomnade.
Det var morgon, då jag vaknade, och doktorn satt
tyst vid sitt skrifbord. Kanske han syntes något
blek, men af de spår, som föregående kvälls
tilldragelser borde ha lämnat, märktes intet. Jag tror,
att han afvaktat mitt uppvaknande, ty när han såg
mina vidöppna ögon, sade han:
»Det är på tiden att ni kommer er. Jag har
varit i arbete sedan klockan 7, och hon är nu
inemot 10.»
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
