Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 22. Den 2 Mars 1902 - »En fallen storhet» - Den Nordenskjöldska polarexpeditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»EN FALLEN STORHET»
De våldsamma stormar, som i dessa dagar rasat öfver
Brandenburgs slätter, hafva bl. a. rifvit omkull ett
märkligt träd.
I närheten af den gamla muren kring Wittstock stod
en poppel, som icke endast väckte hvarje förbigåendes
intresse på grund af storleken och den märkvärdigt formade
stammen, utan var bekant vida omkring med anledning af
de historiska minnen, som voro förknippade med honom.
Poppeln kallades »Banérpoppeln» eller »Svenskträdet».
Detta träd var den 4 oktober 1636 vittne till det blodiga
slag, i hvilket svenskarne under Banér och Torstensson
besegrade de käjserliga och sachsiska trupperna under
Hatzfeld, och under detta träd skola, enligt hvad folket i
trakten ännu vet förtälja, Banér och Torstensson efter
slaget på sina knän ha tackat Gud för segern.
Banérpoppeln omgafs ännu en gång af svenska trupper. Det
var det sorgliga året 1675, då de vid Fehrbellin
slagna svenskarne såsom fiender utanför Wittstocks murar
höllo krigsråd under det historiska trädet.
Käjsar Friedrich uttalade vid ett besök i Wittstock
sin önskan, att man måtte taga vård om det gamla trädet
såsom ett minne från en stor tid. Men detta synes icke
ha skett. Trädet fick stå, som det stod, utan skydd. För
ett tjugotal år sedan tände okynniga pojkar till och med
eld i dess ihåliga stam, hvarvid denna ännu mera skadades.
Men trädet fortfor dock att lefva, hvarje vår iklädande sig
ny löfskrud. Ännu i november förra året stod trädet
upprätt.
Nu ligger emellertid jätten slagen. Dock finnes
något kvar, och man har nu sent omsider föreslagit att
omhägna kvarlefvorna af trädet och vid detsamma uppsätta
en minnestafla.
Efter fotografi.
BANÉRPOPPELN ELLER SVENSKTRÄDET VID WITTSTOCK
I BRANDENBURG.
DEN NORDENSKJÖLDSKA POLAREXPEDITIONEN
befinner sig, då detta skrifves, inne bland de antarktiska isarne,
trotsande dessas köld och faror. Efter en i allo lyckosam färd
anlände nämligen expeditionen, sedan den någon tid
uppehållit sig i Buenos Aires, själfva nyårsaftonen till Port Stanley
å Falklandsöarne, hvilket är den sista »civiliserade» stationen
före inträngandet i isregionerna. Färden dit var ganska stormig,
och den hastiga öfvergången från värme till köld hade
ådragit några af expeditionens medlemmar lindrigare
förkylning, men för öfrigt var allt väl. Af de 14 fråu Norge
medförda slädhundarne, af hvilka en synes å bilden, ha 9 stycken
dött under resan, hvadan man skall söka att å Falklandsöarne
komplettera dessa för vinterfärder å isen så oumbärliga djur.
Som bekant har expeditionens energiske
ledare under sin forskkningsfärd drabbats af den
hårda sorgen att i dagarne förlora sin fader,
öfverste Nordenskjöld – se Veckans
porträttgalleri – och kommer underrättelsen härom ej
att nå honom, förrän expeditionen, enligt hvad
man får hoppas, nästa sommar välbehållen
återvänder till Falklandsöarne.
Amatörfotografier
FRÅN NORDENSKJÖLDSKA SYDPOLSEXPEDITIONENS FÄRD;
Ombord å »Antarctic» i Buenos Aires, dec. 1901.
Fisksäljare i S:t Vincent å Cap Verdieöarne,
nov. 1901. Fot. tagen ombord å »Antarctic».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
