Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jean Raboul och hans historia. Originalberättelse för Hvar 8 dag af Erland Bratt (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JEAN RABOUL OCH HANS HISTORIA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Jag reste mig upp och såg mig omkring. Hade
då allt varit en villa? Funnos ej dessa hemska
ting i verkligheten? Hade rakt ingenting timat?
Alla dessa frågor stodo att läsa i mina drag, och
doktorn dröjde ej med svaren.
»Ni vill, att jag skall sprida ljus», började han,
»i de tilldragelser, som ni tror er ha bevittnat. Ni
vill veta, om ni drömt, eller om det var figurer af
kött och blod, som stredo och ledo inför edra ögon.
Låt mig då först säga er, att hvad ni såg, såg äfven
jag, och om ni våndades i ångest, var dock er
fasa lekverk emot min. Jag skulle kunna be er
återkomma i morgon och gifva er ett nytt tillfälle
att åse samma handling, och ni skulle återfinna
mig följande dag lika kry som nu. Det samma
året om. Jag vet, att denne främling är ej mer än
luften, som jag andas, och ändå syns mig ingen
verklighet så helvetiskt gräslig, som min kamp mot
denna tunna luft. Tror ni, jag lider, då hans
stämma når mig, såg jag ut som om jag skrattade, när
han sveper sin makt kring min själ och ställer mig
till ansvar?! Jag erkänner min synd, och från mina
läppar tar han en bön, mer djup och innerlig än
någon, som stigit till vår Herres tron. Men han
kommer, ty mitt lidande kan ökas, och jag ser
honom, Chapra, som jag såg honom vid Shivas bild,
den dag min frihet återvanns. Han vill blott öka
bördan af mitt brott och stegra omätligheten i min
ängslan. Jag måste slå honom till golfvet och känna
darrningen af hans svaga lemmar. Min orm skall
bita sig fast vid märkena, i hans kind, på det jag
må uppfånga samma blick, som tindrade i hans
ögon den gången, och ormen skall växa för att låta
mig känna det lefvande lifvets fasa vid hans
kväfvande ringling. Detta är Chapras hämnd. Dag för
dag har jag burit den, och intet har ändrat sig däri.
Hvad glädje skänkte mig stenen, hvad vann jag
genom min frihet? Jag har kämpat länge nog mot
den förbannelse, som hvilar öfver mig, och i denna
strid mot dessa makter är jag för svag. Ni har
sett hvilka slag, man måttat åt mig. De anse sin
ära stå på spel, och de skola uppbjuda sina yttersta
krafter för att drifva mig till sig. Jag vet ej, om
de nått gränsen för sin förmåga, men jag vet, att
jag nått gränsen för min motståndskraft. Mitt beslut
är fattadt, och fastän jag ryser vid de öden, som
vänta mig, ämnar jag återvända, ty ingen
mänsklig existens kan uthärda de marter, som dessa
upprepade syner framkalla i mitt inre.»
Han gjorde ett uppehåll, och hvad jag
fruktade mest af allt, kom nu från hans mun. Han
fortsatte.
»Genom min annons sökte jag komma i
förbindelse med en djärf och modig man, ty möjligheten
af hvad jag nu beslutit, har på sistone ofta kommit
för mig. I er har jag funnit den lämplige och jag
har således att förbereda er på, att vi med det
snaraste skola företaga resan. Det är ej min mening
draga nytta af edra tjänster längre än tills jag nått
fram, och om allt går efter önskan, kan ni fredligt
återvända för att öfverbringa världen min sorgliga
historia.»
Jag skulle nog ha önskat undandraga mig,
men min fruktan för doktorns makt var större än
min oro för framtiden. Och så gick det till, att vi
två dagar senare befunno oss ombord å ångaren
Yalta. Och jag lämnade Frankrike med dystra aningar
om hvad det kommande skulle bära i sitt sköte.
Detta är uppränningen till min historia, det
första steg, mot det mörker, hvarur jag sent omsider
vaknat. Jag minns så väl denna resa. Minns, hur
jag ofta stod lutad öfver fartygets reling, och
därvid föll mig den tanken in, att likaså visst som ingen
trängt ned i hafvets oändliga djup för att utforska
dess aldrig uppdagade hemligheter, lika säkert skulle
jag aldrig återvända från detta företag, om jag blott
en gång nått det område, där dessa outgrundliga
människor framlefde sitt mystiska lif.
Jag låg på däcket ibland, ensam tyckte jag,
fastän det myllrade omkring mig. Men jag var
ensam, ty mitt mål var ett annat än deras. Det gällde
ej längre de vanliga frågorna, i kampen för tillvaron.
Genom min historia, om jag fått yppa den, något
som doktorn på det strängaste förbjudit mig, skulle
jag nog kunnat skaffa mig åhörare, som ryckt på
axlarne och skrattat i smyg, men aldrig en vän,
som kunnat förstå min oro, emedan han känt en
liknande.
Och därför lät jag mig föras framåt. Doktorn
sökte nog muntra upp mig ibland, men en aning,
starkare än allt, förtog verkan af hans ord, och jag
är för öfrigt säker på, att han i grund och botten
gissade mitt öde.
Jag erinrar mig en episod från denna resa.
Doktorn och jag hade tagit plats på
kommandobryggan, och han var mot sin vana inbegripen i
ett lifligt samtal med kaptenen. Jag gaf ej akt på
deras ord, men såg plötsligt den senare höja armen
och utpeka en sjöfogel, som kretsade långt borta vid
horisonten.
»Det är kanske en tillfällighet», sade han på
sitt godmodiga sjömansspråk, »att jag ständigt ser
en fågel, när jag passerar denna breddgrad, men
hur som hälst, det finns ej en af mitt folk, som
icke söker honom, när vi hunnit till denna punkt»
– och i verkligheten såg jag äfven, hur man
samlat sig till grupper på underdäck och under skratt
och gissningar pekade på fågeln.
»Det förefaller mig», fortfor kaptenen, »som om
den mist sambandet med de andra och sväfvade
ängslig kring samma punkt, i tron att någon af
hans gamla vänner skall återkomma för att leda
hans trötta vingar mot ett säkert mål. Tusan så
egendomligt i alla fall», tillade han.
Det kom öfver mig, att jag liknade denna
irrande sjöfogel, att äfven jag mist sambandet med
de andra och väntade på någon, som måtte föra mig
tillbaka.
Därför erinrar jag mig denna episod.
– – – – –
Vi nådde ändtligen fram till Bombay, och jag
trampade Indiens jord. På kajen såg jag en man,
på håret lik de båda andra hinduerna, jag sett i
Paris, och hans blickar flögo mönstrande omkring
liksom för att söka en väntad. Jag påvisade
honom för doktorn, eller ville göra det, men kunde
omöjligt återfinna honom, hvarför doktorn drog på
mun, åt hvad han kallade min inbillning. Jag hade
dock sett honom.
Från Bombay gick resan till Dehli och vidare
till Srinagar, hvarifrån den egentliga expeditionen
företogs. Dragare anskaffades, och försedda med
proviant för mer än en månad, bröto vi upp en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
