Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 23. Den 9 Mars 1902 - Victor Hugo. Ett hundraårsminne. Korrespondens till HVAR 8 DAG
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VICTOR HUGO.
ETT HUNDRAÅRSMINNE. Korrespondens till HVAR 8 DAG.
Frankrike firar i dessa dagar minnet
af den dag, då för hundra år sedan
en af dess störste diktare, Victor Hugo,
föddes.
Hugos ungdom sammanfaller med
striden mellan klassikerna, anhängarna
af den gamla skolan, och romantikerna.
Såväl formen som innehållet i den
franska tragedien och det franska odet hade
blifvit utlefvade efter 150 års ständig
öfning och återupprepande. Under
det att alla förhållanden rundt omkring
hade förändrat sig, rörde sig på scenen.
Corneilles skuggvärld i allt liflösare
gestalter. Ingenstädes en ton af sanning,
ingenstädes en äkta djup känsla,
ingenstädes ett uttryck af det, som rör
människornas innersta inre. Därvid hade
visserligen Chateaubriand, den ende store
skriftställaren under käjsardömet, genom
sina berättelser och skildringar af sina
resor, och madanie Staël genom sin bok
öfver Tyskland och dess litteratur samt
sina öfversättningar af Byrons dikter
och Walter Scotts romaner visat den
franska ungdomen på en ny väg, på en
ny diktkonst. Men Victor Hugo stod
ännu med ena foten i klassikernas läger,
då han 1822 och 1824 offentliggjorde sitt
första band oden, hvilka förskaffade
honom hederslegionens kors och en
årlig kunglig pension af två tusen francs.
Först hans »Orientaliska dikter», hvilka
han skref 1826 och 1827, förde honom
närmare romantikernas krets. Utan att
någonsin hafva besökt Grekland eller
Mindre Asien, utkastade han, halft
medveten och halft omedveten, under påvärkan
af Byron och tidsströmningen, hvilken
inspirerats och inspirerande vändt
sig till grekernas frihetskamp, fantastiska
skildringar af orientaliska städer, af en
exotisk natur i en färgglöd och en ljusglans,
som ännu aldrig i den franska
litteraturen så hade bländat och
förvirrat läsaren.
Med företalet till sitt skådespel
»Cromwell» år 1827 uppställde han den
nya skolans program och gjorde sig på
samma gång till dess lärare och ledare.
Med stormande jubel blef han mottagen
af ungdomen. Med teaterns betydelse
inom Frankrikes konstnärliga och
offentliga lif gällde det framför allt för
nyromantikerna att eröfra scenen. I
stället för forntidens skulle nu nyare
tidens historia träda; lokalfärgen skulle
ersätta den klassiska tragediens
obestämda kolorit, den historiska kostymen
fantasidräkterna. De stela reglerna om
rummets och tidens enhet skulle icke
mera hämma fantasiens fria flykt, för
naturens och lidelsernas språk hade den
så kallade klassiska tragediens
konstlade, förvridna och entoniga tal måst
rymma fältet. Skådespelet »Cromwell»
var uppbyggdt på dessa nya, poetiska grundsatser, men dess
femtusen vers omöjliggjorde dess vippförande. Först med det
spanska dramat »Hernani», en underlig blandning af
äfventyrlig röfvarromantik och politik, beträdde Victor Hugo scenen.
Styckets första uppförande på »Comédie française» lördagen
den 25 februari 1830 hör till franska teaterhistoriens oförgätliga
händelser. Segern blef den nya riktningens. Den litterära
revolutionen triumferade, den gamla konstens bastilj var fallen.
I en rad glänsande skådespel, fulla af patetisk lidelse och
grotesk äfventyrlighet, hvilka alltjämt bjödo publiken nya och
upprörande händelser och färgglödande bilder: »Marion
Delorme», »Konungen roar sig», »Lucrezia Borgia», »Maria Tudor»,
»Angelo, tyrannen från Padua», »Ruy Blas», utvecklade Victor
Hugo rikedomen af sin rörliga fantasi och sitt förvånande
förmåga att behärska det historiska ämnet. Hvilka brister hvarje
verk i enskildheterna än må ha, städse voro gestalterna
karaktäristiska, på deras vis lefvande, fasthållande nyfikenheten, här
uppväckande fruktan, där medlidande. Den punkt, från hvilken
diktaren utgick, den plan, hvarefter han uppbyggde sina verk,
var öfverraskande och originell; diktens grundtanke allvarlig,
värdig och betydelsefull. Dock, huru rik hans verksamhet såsom
dramatisk skriftställare än var, utfyllde den ej hans arbetslust
och skaparkraft. Så fullbordade han samtidigt sin stora roman
»Notre dame de Paris», en mönsterbild af fransk romantik,
hvilken typiskt uttrycker den nya konstens innersta väsen,
egenheter och tendenser, såväl i innehåll som form och på samma
gång visar Victor Hugos talang på det rikaste sätt och friast
från utväxter, öfverförande den gotiska stilen från arkitekturen
till diktkonsten.
Det öfver VICTOR HUGO aftäckta monumentet af Barrias.
Hugo försökte äfven spela en politisk roll, men ingen tog
honom för en allvarlig statsman. Frankrikes störste skald var
nära däran att blifva en komisk politisk figur i skämtbladen,
uti presidenten Louis Napoleon genom sin statskupp mot
republiken den 2 december 1851 räddade honom från detta öde,
Det lyckades honom att undgå den hotande arresten; han flydde
till Bryssel, därifrån till Jersey och slog sig slutligen ned på
Guernesey. I vrede öfver Napoleons våldsdåd stärktes hans
talang och blomstrade på nytt. Under landsflykten uppstodo
»Århundradenas legender», en rad lyrisk-episka dikter och tre
romaner: »Samhällets olycksbarn», »Mannen, som skrattar» och
»Hafvets arbetare».
Det andra käjsardömets fall den 4 sept. 1871 förde Victor
Hugo tillbaka till Paris. Han förblef i staden under tyskarnes
belägring och upplefde kommunupproret. Så föga
politikerns roll hade passat honom, så bra klädde honom patriarkens roll
både i litteraturen och familjen. Huru långt det unga släktet
än hade aflägsnat sig från hans tankar och känsla, ärade det
honom dock såsom, det förgångnas diktare, hvilken hade banat
väg. Outtömlig kvällde uppfinningens källa och versströmmen
från den gamle poeten: »Det förskräckliga året», romanen
»1793», skådespelet »Torquemada», tillhöra hans ålderdom.
Liksom Voltaire, då han i sitt åttiofjärde år återvände till Paris
från Ferney, så hade Hugo satt sig öfver all afundsjuka, all
fiendtlighet. Han var Frankrikes ära, och då han dog i maj
1885, förde Frankrike hans lik in i Pantheon vid sidan om
Voltaires och Rousseaus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
