Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 23. Den 9 Mars 1902 - Bofors-olyckan. Några porträtt och bilder med anledning af den i dagarne timade ohyggliga explosionen. - Jean Raboul och hans historia. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt. Forts. och slut f. föreg. n:r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Foto. Julius Grape, Foto.-affär &. atelier, Sthlm.
Hofpred. Gemzell håller dödsbetraktelsen.
Kistan bäres från Skeppsholmskyrkan.
KAPTEN GRAHMS LIKBEGÄNGELSE.
-
JEAN RABOUL OCH HANS HISTORIA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
(Forts. och slut f. föreg. n:r.)
Kan jag blott få fram något af den ångest,
som bemäktigade sig mig, när sanningen, den hela
förfärande sanningen, arbetade sig fram likt en svart
och kväfvande mara genom den skyddsmur, som ett
förtvifladt hopp ville resa gent emot den tanken,
att hvad jag såg var verklighet, var ett stycke af
lifvet – kan jag detta, då är jag ock viss om,
att den eller de, hvilka erfara min historia, skola
ägna mitt minne någon yttring af den vekhet, som
deras hjärtan känna.
Jag är ej i tillfälle lämna några faktiska
uppgifter, om hvad som passerade från det ögonblick,
jag inslumrade vid doktor Rabouls sida, och tills
de händelser vidtogo, som jag nu skall berätta, och
detta med anledning däraf, att jag aldrig blef i
stånd växla några ord med honom eller erhålla
minsta antydan om det verkliga sammanhanget.
Men, öfverlämnad åt gissningar, skulle jag tro,
att vi blifvit öfverraskade under sömnen, och att
man, hvad mig själf beträffar, låtit min naturliga
sömn öfvergå till en hypnotisk sådan, hvarför jag
också saknar möjlighet bestämma, hur lång tid, som
förflöt emellan den afton, då jag sist talat med
doktorn, och tills jag nu hade denna förskräckliga
verklighet inför ögonen.
Jag befann mig i en rymlig sal, men
väggarne voro bergets, och fönstren öppningar däri.
Om det var dag eller natt, vet jag ej – kanske
det senare, eftersom jag såg facklor kasta sina
oroliga skuggor öfver mörka, allvarliga män.
Shivas bild, sådan som doktorn beskrifvit den,
reste sig i rummets midt, och från dess hjälm
tindrade rubinen som aldrig förr. Doktor Raboul
låg knäböjd framför stoden, och vid hans sida
reste sig Chapra, mera allvarlig än någonsin, mera
grym till dragen, än hvad jag förut sett.
Det härskade en tystnad, som isade blodet i
mina ådror, och jag frös, som om dödens kyla
farit genom min kropp.
Jag bäfvade inför den oförsonlighet, som låg
i luften, och hela mitt väsen var fylldt af fasa
vid åsynen af dessa glimmande ögon, de tärda
gestalterna och dessa mörka hufvuden, hvilkas drag
harmonierade så väl med den dystra, skräckfyllda
omgifningen.
Plötsligt höjde Chapra sin arm och från
hans läppar ljödo ord. Hvilken mening, som låg däri,
vet jag ej, men jag såg de andra närma sig, och
allt trängre blef kretsen kring doktor Raboul.
Han hade rest sig upp, och jag fick se hans
onaturligt bleka ansikte, med de djupa, ångestfyllda
ögonen.
Och sådan når mig bilden af honom än i dag.
Han svarade på Chapras ord, långsamt, och
som om han varit trött.
Det blef ett sorl bland hopen. Hvad hade
han sagt?
Jag vet det ej, men af den lifliga konferering,
som uppstod, slöt jag, att det varit ting af
innehållsrik betydelse, och när jag såg alla dessa
hotfulla ögon, och märkte hur tid efter annan seniga
armar höjde sig i luften, då bäfvade jag för
doktor Raboul, ty så hopplös syntes mig hans sak,
att det förtviflade i mitt eget läge trädde i
bakgrunden.
För andra gången hördes Chapras stämma.
Allt efter som han talade, tystnade sorlet, och
det föreföll mig, som om till och med hans
åhörare förskräckts vid hans ord. Han slöt, och allas
blickar riktade sig mot doktorn. Han hade åhört
talet, utan att darra, och det förskräckliga, det
innebar, mottog han utan invändning. Blott en gång
flögo hans blickar mot himlen, som om de velat
genomtränga den tunga berghällen och vädjat till
en högre makt, därefter slöto de sig, och han föll
till marken vid Shivas bild.
Då böjde sig Chapra öfver honom, strök hans
panna och ögonlock, samtidigt som de andra
uppstämde en klanglös, underlig sång.
Den tystnade, och doktorn syntes sofva.
Men det var ej sömnens frid, som kommit
öfver honom, ty han sof som en osalig ande. Dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
