Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 24. Den 16 Mars 1902 - Det obrutna brefvet. (Ur Lifvet. Originalskiss för Hvar 8 Dag af C. C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DET OBRUTNA BREFVET.
(UR LIFVET.)
Originalskiss för HVAR 8 DAG af C. C.
Kamrer Bark var en konstig, gammal herre.
Allvarsam, fåordig, tillbakadragen, i högsta grad
ordentlig och metodisk. Så långt tillbaka den på
hans tid lefvande generationen i den lilla
landsortsstaden kunde minnas, hade han vid samma
klockslag utträdt ur enkefru Lundströms port för att
taga sin morgonpromenad nedåt hamnen, i alla
väder. Precis klockan 10 hängde han upp sin hatt
på samma spik i banklokalens yttre rum. Precis
klockan 2 hängde han upp den, likaledes på sin
bestämda spik, i enkefru Lundströms matsal, satte
sig till bords med hennes öfriga matgäster,
stoppade servietten ordentligt innanför skjortkragen och
yttrade ingenting annat under måltiden än de
reglementerade svaren på de reglementerade frågorna:
»Har kamrern varit nere vid hamnen i dag?»
»Ja, det har jag.»
»Voro där några nya fartyg inkomna?»
»Ja – jag tror visst ett par stycken.»
Ovanligt intressant konversation!
Ingen, hade någonsin sett honom skratta.
Ingen hade någonsin hört honom prata.
Klockan fem gick han upp till gamle f. d.
major Eneman vid torget, en treflig, förmögen
gammal enkling, som varit hans vän från skoltiden.
De båda gubbarne slogo sig ned vid brädspelsbordet,
och spelade under tystnad, då och då smuttande
på sina toddyglas. Under två timmars tid
förnams intet annat ljud än tärningarnes rasslande och
brickornas dunkande. På slaget sju reste de sig
upp, hvarvid Eneman vanligtvis yttrade:
»Jo, jo, jag blef jan igen, Du är en riktig
öfverdängare i brädspel, bror Bark. Men – ha,
ha, ha, tur i spel – – he, he, he – jo, jo!»
Detta skulle vara en hänsyftning på kamrerns
otur hos damerna, för hvilka han alltid visade en
oöfvervinnelig skygghet. Hvarpå de båda vännerna
skildes åt med en kraftig handtryckning.
Klockan nio låg kamrer Bark i sin säng efter
att ha inmundigat sitt vanliga glas ölost med två
smörgåsar, hvilken lätta supé stod på en bricka å
skrifbordet, då han kom hem om kvällarne.
– – – – –
Och på detta vis hade det fortgått dag efter
dag, år efter år, så att det fanns just ingen, som
gaf akt på att gamle kamrerns hår blef allt mera
hvitt, och hans rygg allt mera böjd.
Det fanns dock en dag på året, då kamrer
Bark frångick den gamla vanliga ordningen, och
det var den 2 september. Då stängde han in
sig i sitt rum strax efter middagen, och sedan
såg ingen honom förr än följande morgon. Hvad
företog han sig väl under dessa timmars ensamhet?
Det berättades, att en af fru Lundströms
pojkar en gång klättrat upp i det gamla päronträdet
på gården och därifrån lyckats kika in i
kamrerns rum vid ett af dessa tillfällen. Men han
hade ej fått något vidare för sitt besvär än ett
par sönderrifna byxor och en däraf följande
risbastu. Kamrern hade suttit vid den nedfällda
chiffonnierklaffen, stödjande hufvudet i ena handen,
under det han med den andra vände och vände
på ett försegladt bref. Se där allt!
Till och med den lilla stadens lifligaste
skvallersystrar kunde ej koka ihop någon mera spännande
historia af dessa magra fakta.
Så hände det en dag, att gamle major Eneman
förgäfves satt och väntade med brädspelsbord
och tutingar – ingen kamrer Bark visade sig.
Oerhördt.
Då klockan blef sju, kunde majoren ej längre
bekämpa sin oro, utan gick att höra efter sin gamle
väns befinnande.
Det var, som han fruktat – gubben Bark låg
i sängen i stark förkylning och feber. Hans
ansikte lyste upp, då han fick se sin gamle vän och
spelkamrat.
»Det var bra – du kom», sade han flämtande.
»Så jag får ordna med dig – om den smula –
jag lämnar efter mig. Hade du ej – kommit nu
– hade jag – skickat bud. Öppna – chiffonniern
och skrifbordslådoma, och sätt dig – där – i
fåtöljen.»
Så länge hade gubben ej talat i mannaminne.
Majoren gjorde, som han önskade, och mottog
den sjukes förordnanden, en lätt sak, då hans
papper, liksom allt hvad han hade om händer, alltid
vårdats med ytterlig ordning.
Slutligen öppnade majoren en liten lönnlåda,
som endast innehöll en vissnad marskalkskrans, en
blå bandstump och ett gulnadt, men oöppnadt bref.
»Hvad skall detta betyda, din gamle spjufver?»
sade Eneman, med ett försök att skämta.
»Gif hit!» sade Bark. Skall jag öppna det
innan jag dör? Nej – jag vågar ej – jag vill
dö med hoppet inom mig!»
»Hvad är det fråga om? Från hvem är det?
Hvarför har du ej brutit det?»
»Kom hit – sätt dig bakom sänggardinen, så
att – jag ej ser dig – så skall jag tala om
brefvets historia. Och lofva – att ej skratta åt
mig. Detta bref – som du här ser – är svaret
på ett af mig skrifvet – friarebref.»
Majoren lät höra ett kväfdt utrop af
öfverraskning.
»Ja», fortfor Bark, »detta bref – innehåller
det ord – som skulle ha gjort mig till den
lyckligaste man på jorden – eller den olyckligaste.
Jag hade ej mod att öppna det då – för fyrtio
år sedan – och jag har aldrig fått mod därtill.
Ser du – jag har haft detta kanhända att lefva
på. Jag har kunnat drömma, att där stod ett:
"Ja!’ – och hur har jag ej drömt - hvilken
sällhet har ej detta bref skänkt mig – i
inbillningen. Men hvar gång jag ville bryta
förseglingen för att få visshet – så kom tanken – om
det nu vore: ’Nej!’ – och så lät jag det vara.
Nu har jag hört att hon är död. Och nu vill jag
bedja dig att låta brefvet – hennes bref – följa
mig i grafven. Dock må du dessförinnan bryta
det – om du så vill – efter min död.»
»Men – men flickan, bror! Flickan! Tänk
om hon antog ditt frieri, och väntade och grämde
sig ihjäl? Har du inte tänkt på den saken? Och
huru oförsvarligt du handlat? Kan jag få veta
hennes namn?»
»Det måste du få veta – ty mitt testamente
måste ändras – om hon lefvat, skulle hon haft
det lilla jag sparat ihop. Nu får det gå till
stadens fattiga. Tag hit testamentet. Jag har tagit
mig friheten välja dig till exekutor.»
Majoren tog fram testamentet, och den sjuke
vecklade upp det, och lät sin darrande hand
liksom smekande öfverfara namnet Marie Brisskow.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
