Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 24. Den 16 Mars 1902 - Det obrutna brefvet. (Ur Lifvet. Originalskiss för Hvar 8 Dag af C. C. - Den stora fabriksbranden i Göteborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag var för blyg», mumlade han. »Jag
vågade ingenting säga, då vi voro tillsammans –
jag hade ju intet att bjuda henne på – så fick
jag denna plats – jag vågade ej uppsöka henne
– för att personligen bedja henne blifva min
hustru – jag skref – –»
Han försjönk i en slags halfslummer eller
dvala, så att majoren sakta drog testamentet ur
hans hand, stängde lådor och fack samt lofvade
värdinnan att återkomma tidigt följande morgon.
Han kunde ej nog förundra sig öfver det gamla
originalets idé, att ej bryta brefvet. Han hade
kunnat skratta däråt, om det ej på samma gång
förefallit honom så djupt sorgligt. Han påminte
sig från sin löjtnantstid en ingeniör Brisskow, som
varit disponent på det stora bruket utanför staden,
och hvilkens hus alltid var öppet för traktens
ungdom. Efter hans död flyttade änkan med sina barn
upp till Östersund, och med den tidens dåliga
kommunikationer gick det lätt att alldeles förlora folk
ur sikte.
Under en sömnlös natt gräfde han i sina
gamla minnen, och där fann han ett gladt bröllop,
där Bark varit marskalk och Marie Brisskow tärna.
En glad, vänlig, vacker flicka – sedan hade han
aldrig sett henne mer.
Tänk om här förelåg tvänne personers
förlorade lefnadslycka! Hvad hade ej kunnat blifva af
den gamle, buttre enstöringen, om han varit
omgifven af en glad, lefnadsfrisk hustru och muntra
barn? Hvar och hur hade väl den täcka,
lefnadsglada flicka, som han mindes, vissnat bort?
Då han morgonen därpå återvände till sin gamle
vän, låg denne död i sin säng, med ett belåtet
leende på lapparne, och det obrutna brefvet i de
sammanknäppta händerna.
Majoren lossade det sakta och bröt sigillet med
darrande hand – det var: »Ja!»
-
DEN STORA FABRIKSBRANDEN I GÖTEBORG.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
