- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 3 (1901/1902) /
16

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 24. Den 16 Mars 1902 - HVAR 8 DAGS Novellblad. V. Mannen med svarta väskan. Novell af Frank Vernon.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. V.

MANNEN MED SVARTA VÄSKAN. Novell af Frank Vernon. Öfversatt för HVAR 8 DAG.

Under tvenne dygn hade expresståget rasslande
ilat mot sitt mål, Saltsjöstaden i Utah, och inom
några timmar skulle det vara framme. Allt inom och
utanpå tåget var betäckt med ett lager af den fina,
röda ökensanden. Passagerarne hade tröttnat vid
sina böcker och tidningar, alla samtal hade afstannat.
Endast en af alla de resande i salongsvagnen
föreföll nöjd och belåten. Utan att fästa sig vid
landskapets tröstlösa enformighet satt han timme efter
timme och blickade ut genom fönstret. Allt emellanåt
tog han upp en annotationsbok ur sin svarta
väska, gjorde några anteckningar och stoppade ned
den igen.

På andra sidan gången satt en ung engelsman,
hvilken flera gånger sökt inleda samtal med honom
utan att lyckas. Midt emot den unge mannen satt en
spanjorska, visserligen endast halfblod, men icke
desto mindre högst intressant i hans ögon. Bredvid
henne satt hennes far, för resten voro alla
passagerarne affärsmän, hvilkas enda samtalsämne var
pänningar. Skymningen inbröt och en svart kypare
förkunnade att middagen var serverad.

Den unge engelsmannen inbjöd mannen med den
svarta väskan att spisa middag tillsammans med
sig, hvilket denne dock artigt afböjde.

Sedan middagen var öfver intog hvar och en
sin plats i den nu upplysta salongsvagnen.

Plötsligt stannade tåget och utanför dånade en
våldsam skottsalva som från ett helt regemente.

»Hvad skall detta betyda?» sade engelsmannen.

»Vi ha blifvit öfverrumplade», sade mannen med
den svarta väskan.

Den spanska flickan suckade djupt, slet upp
sin reskappa och tog från sin hals ett härligt
diamanthalsband. Därpå böjde hon sig ned, öppnade
spottlådan, som stod i gången mellan sofforna, och
lade sitt halsband inuti densamma och tillslöt den
igen. Sedan detta var gjordt tände hon en cigarrett
och satte sig, lugnt afbidande hvad som komma skulle.

Den unge engelsmannen brast i ett hjärtligt skratt,
men hans munterhet försvann, då han såg tvänne
män inträda från hvar sin ända af vagnen. De
buro den bekanta Rough Riders-kostymen, slokhatt,
blus och höga ryttarstöflar. För ansiktet halfmask.

»Händerna upp!» kommenderade banditerna, och
på en gång höjde samtliga passagerarne händerna i
höjden, med undantag af den unge engelsmannen,
hvilken gjorde en rörelse för att gripa något han
hade i bältet. Men innan han hunnit utföra sin
afsikt, krossade en revolverkula glasrutan bakom
honom, endast några tum öfver hans hufvud.

»Tuppkyckling», sade en af banditerna, »försök
en gång till och ni är dödens!»

»Följ ni vårt exempel», sade mannen med den
svarta väskan, och den unge mannen fann för godt
att foga sig i sitt öde.

»Nu mina herrar», sade den beväpnade röfvaren,
»ämna vi taga upp kollekt för de fattiga. Jim, gör
din plikt och låt ingen slippa undan».

Jim grep verket an och utförde det ytterst
samvetsgrann! Då han kom till den spanska damen,
vek han undan hennes kappkrage, bad om ursäkt
för att han besvärade, sparkade till spåttlådan och
fortsatte sin ransakning.

Till slut kom han till den tyste mannen med den
svarta väskan.

»Fram med hvad ni har!» röt han till denne.

»Hör på», ljöd svaret. »Jag skall tala om mina
förhållanden. Jag är kontorist och min principal
har sändt mig att hämta 150 dollars, hvilka jag
har med mig i väskan här».

»Kanske den där firman vill lämna dem till de
fattiga. Fram med dem bara!»

»Alldeles rätt», sade mannen och gjorde sig redo
öppna väskan. »Jag ville endast säga er, att ni
just gått förbi någonting, som är värdt tjugo
gånger denna summa. Troligen skall ni ej finna det,
ty jag hör redan signalerna från nattåget som vi skola
möta där borta vid kullarne. Vill ni låta mig
behålla mina 150 dollars, så skall jag visa er på det.»

Röfvaren höjde hotande sitt vapen.

»Låt bli det där, Jim», röt hans kamrat, »Vi
ha ej tid med sådant. Vändande sig till mannen
med väskan tillade han: »ni kan lita på mitt ord,
att ni skall få behålla edra pänningar om ni raskt
säger oss hvar vi skola finna den summa ni
talar om.»

»Det är inga pänningar alls, endast ett
halsband. Om ni lyfter upp locket på den där
spottlådan, så hittar ni det.»

Ett undertryckt mummel af ovilja hördes i hela
vagnen och den unge engelsmannen sprang
ursinnig upp.

»Sitt ned, unge man», sade mannen med den
svarta väskan. Betvingad af röfvarnes hotande
vapen lugnade engelsmannen sig, medan Jims kamrat
drog fram halsbandet i fråga och stoppade det i
fickan. Den spanska damen snyftade.

»Jag beklagar, att ha vållat er så mycket
obehag», sade Jim ursäktande, i det de båda
bofvarne drogo sig tillbaka mot ingångarne och
försvunno lika blixtsnabbt som de kommit. Ett
ögonblick senare hördes ljudet af deras bortilande
hästar.

Den unge mannen lutade sig ut genom den
sönderskjutna rutan och affyrade sin revolver efter
dem.

»Bry er icke om dem», sade mannen med den
svarta väskan, »ni bara ödslar bort er ammunition.
Detta yttrande drog uppmärksamheten till personen,
som uttalat det.

»Du – din fege skurk!» röt den unge
mannen. »Din eländige usling, som så kunde missbruka
en kvinnas förtroende!»

»Mina herrar!» sade den unga damens far. Dessa
diamanter voro allt hvad vi ägde, värda minst 5,000
dollar, och vi ämnade sälja dem i Saltsjöstaden
för att slippa gå ifrån gård och grund. Nu äro
vi ruinerade.»

»Stå upp, så får jag slå in skallen på er»,
sade den uppbrakte unge mannen.

»Håll!» sade en annan. »Då vi komma fram
anmäla vi honom för polisen, ty säkerligen är han
i komplott med tjufvarne.»

På detta sätt haglade tillmälen öfver honom
en stund, men han satt helt stilla och lugn. Då
de lugnat sig något tog han fram sin väska,
öppnade den och tilltalade den unga damen:

»Det där halsbandet var värdt 5,000 dollar.
Välan! Jag skall spara er besväret att resa till
Saltsjöstaden och sälja det. Jag betalar er 10,000
dollar för det.»

Han stack handen i väskan och drog fram
en sedelbundt, hvilken han räckte den förvånade
gamle mannen.

»Och ni, unge man», fortsatte han, vänd till
denne, »ni är något het af er, men jag tycker om
er. Här», tillade han i en faderlig ton, »har ni
en tusenlapp för er rättrådighet, Om ni i
morgon före klockan 11 köper hundra aktier af mig
namngifna på detta papper, skall ni förtjäna nog
att starta en fin affär med», sade han och räckte
den unge mannen ett blad, som han rifvet ur sin
annotationsbok.

»Min fröken», sade han till den spanska damen,
»jag är er mycket tacksam för ert skarpsinne. Denna
väska innehåller öfver en och en half million
dollar, och fastän jag äger öfver fem gånger denna
summa, hade jag stått mig illa, om jag ej
kunnat inbetala dessa pänningar i Saltsjöstaden i
morgon. Här är mitt kort, min fröken! Kommer ni
i pänningförlägenhet någon gång, så skrif gärna till
mig. – Nu, mitt herrskap, skulle jag behöfva några
timmars sömn.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:37:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/3/2416.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free