Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 25. Den 23 Mars 1902
- Alfred Hedenstjerna ("Sigurd")
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ALFRED HEDENSTJERNA (»SIGURD»).
Vid en resa genom Ungern för några år
sedan, hade jag ressällskap med en äldre herre från
Karlstadt. Då han fick höra, att jag var svensk,
frågade han mig, om jag kände en svensk
författare, Hedenstjerna – han uttalade namnet
mycket korrekt. Då jag förnekade det, blef han
mycket förvånad, ty han hade läst några af hans
böcker på ungerska och tyska; och han hade haft
mycket roligt åt dem – »det är en humorist af Guds
nåde». Då kom jag ihåg, att »Hedenstjerna» är
magyariska och öfversattes på svenska med »Sigurd»,
och nu kunde jag förklara för min reskamrat, att
jag kände honom mycket väl, äfven personligt.
Hvarför han blef mycket glad och bad mig hälsa sin
glädjebringare.
Det är antagligt, att det finnes många svenska
medborgare, hvilka, liksom jag, mäst och nästan
uteslutande känna »Sigurd» – det är därför som båda
namnen förekomma här ofvan.
*
Han föddes naturligtvis som en Hedenstjerna.
Och att han föddes smålänning, behöfver jag väl
knappt säga. Den 12 mars 1852 såg han dagens
ljus och har sålunda i dagarna fyllt sina 50 år.
Fadern, var »hofjunkare», en titel som nu icke
finnes – i alla fall hade Sigurd aldrig fått den,
ty till hofman duger han icke. Det har han icke
varit, hvarken »uppåt, framåt, bakåt eller nedåt».
Han blef först landtbrukare – han var det i 7
hela år, mellan 1872–1879 – och dessa 7 år
voro för honom nog inte de fetaste. Han skall
ha varit intresserad landtbrukare, enkannerligen
hästkarl, och nog vet jag, att han intresserade sig
varmt för Marstrandshästen under sin
västkustvistelse.
Nej, för honom kommo de sju magra åren
först och de feta senare. Och som »Sigurd» alltid
hafver varit en märklig man, gjorde han sin entré
i litteraturen direkt från landtbruket och icke nog
med det, han blef en förmögen man på litteratur
och tidnhigsskrifveri. År 1879 inträdde han i
Smålandsposten, blef dess medredaktör 1884, dess
hufvudredaktör och hufvud delägare (öfverhufvud dess
hufvud) 1890–98, hvilket sistnämnda år han
bosatte sig i Stockholm som korrespondent.
Mellan det år, han inträdde i Smålandsposten
1879, till hans afflyttning från Vexiö år 1898,
ligger ett oerhördt stort publicistiskt författararbete.
Ingen svensk publicist har i sin tidning skrifvit
flera själfständiga artiklar än han; på nästan alla
tryckte han en individuel prägel; man kunde gilla
eller ogilla det skrifna – artikeln hade dock hans
klo och ingen annans,
Det låg något ursprungligt friskt och muntert
öfver den unge Sigurds första berserkagång. Han
slogs till höger och vänster, uppåt och nedåt, ibland
något för starkt – men det fanns en viss
godmodighet i slagsmålet, en stark rättfärdighetskänsla,
icke minst mot de små i samhället, samt
först och sist en urkraftig humor, som visserligen
tagit intryck af de då så populära amerikanska
humoristerna, men som dock hade något äkta
svenskt öfver sig.
Hon. var inte alltid salongsdam, sångmön från
Växiö – därtill voro hennes former något för kraftiga
och hennes röst något för grof, men hon bar
landsbygdens friska färg på sina kinder,
hennes händer voro starka, hennes ögon klarblå
pigga, hennes skratt litet bullersamt men
smittande – hon stod på ganska utvecklade ben och
hvilka närver hon hade! I alla dagens frågor
yttrade hon sig. Kungar och prinsar, primadonnor och
excellenser, politici och journalister – alla fingo
sin släng af den väl fyllda slefven. Hvarje vecka
lästes Sigurds kaleidoskop af »hela Sverige». De mäst
litterära rynkade på näsan, de liberala jämrade sig
under slagen, de konservative gillade inte alltid sitt
»enfant terrible» – men man läste, hvad han skref,
och höll man inte Smålandsposten, så fick man nog
läsa »Sigurd» ändå, ty han var en ovanligt flitigt
oaflönad författare i Sveriges tidningar.
Men han skref icke blott »kaleidoskop» – jag
för min del sätter hans »Svenska bondhem» mycket
högt. Där fanns det icke blott lustighet och humor
utan ock en djup medkänsla med det skildrade. I
allmänhet är »Sigurd» bäst, då han skildrar folket;
då kommer något öfver honom, som gör honom till
skald. I samband med detta vill jag ock erinra
om, att »Sigurds» allvarliga och känsliga
pennteckningar ingalunda äro de sämsta. Jag minnes
särskildt en, »Min lilla väninna», hvilken i skärhet och
finhet icke öfverträffas af någon på vårt språk.
De små skildringarna och de korta skizzerna äro
Sigurds egentliga styrka. Dem samlade han under
titeln »Kväden och okväden», »Ljud och oljud», »Vett
och ovett» – och de samlingarna hade strykande
afgång. Och då han, uppmuntrad af framgången,
började skrifva större romaner, gingo de icke sämre.
Det är omöjligt att tillmäta dem samma
konstnärliga värde, som hans krönikor och småskizzer.
»Sigurd» saknar som »litterär» romanförfattare
begränsningens konst och någon gång stores totalintrycket
af någon enskild skildring af mindre god ton. Men
i stället för att vara »litterär», är han »läst» – och
läst med nöje. Han har varit det stora
borgerskapets mäst omtyckte svenske romanförfattare under
förra århundradets sista årtionde, och det har
säkert gladt både hans hjärta och kassabok. Och
jämför man t. ex. »Sigurds» romanskrifning med
åtskilligt, som man läser i de stora kulturländerna, där
den sorgligaste idiotism härskar, allt ifrån
Themsens smutsiga våg till Sprees gulgröna gyttja och
Donaus såkallade blå vågor, sä måste man erkänna,
att »Sigurd» ingalunda behöfver skämmas. Men
helt visst kommer han icke att lefva som
romanförfattare, utan som krönikör.
Romanerna äro öfversatta till tyska (nästan alla),
franska, holländska, polska, danska, norska, finska,
engelska, magyariska och grekiska. Ingen nu lefvande
svensk författare torde vara så »öfversatt» som Sigurd.
I sitt privatlif är »Sigurd» en den allra
angenämaste människa. Glad och kvick, är han en
kamrat som få. Hans jättelika kroppshydda står i
underbar kontrast till den späda rösten – »Sigurd»
behöfver dock inte vara ledsen för det, så var
förhållandet också med Bismarck. Han är lycklig make
och far till två barn – hans ekonomiska förhållanden
tillåta honom att lefva sorgfritt. Visserligen har
han varit något sjuklig på sista tiden, men det är,
så hoppas alla hans vänner och han har många
sådana i Sverige, öfvergående.
Han har icke blott i sina skrifter utan ock i
lifvet varit glad och mot allt hyckleri. Han kan säga
som Stjernhjelm: medan han lefde, lefde han glad.
En gång, då jag bad honom om hans porträtt, skref
han: »här har du f. d. Gudsbelätet, Ursäkta Vår
Herre bristerna i detsamma. Jag har aldrig farit
illa med det och inte nekat det något som det
velat ha!»
Då han skref det, var han inte så synnerligen
frisk. Men glad var han. ändå och såg lifvet med
humorns blick.
Ja, det är »Sigurds» stora betydelse – han har
varit glad, vårdat glädjen, älskat glädjen, gifvit
glädjen åt många. Därför var det nog många, som
på hans femtiårsdag önskade honom glädjen tillbaka.
GUSTAF BELLANDER.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:37:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/3/2502.html
