- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 3 (1901/1902) /
12

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 25. Den 23 Mars 1902 - En historia efter middagen. Originalberättelse för Hvar 8 dag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i tamburen; min vän tordes icke för sin hosta.
Vi skakade hand med hvarandra, och hon behöll
min ett ögonblick.

»Säg mig, herr Gren, hvad tyckte ni
egentligen om det Axel skrifvit? Kan det bli till
något?» :

Hennes ögon stodo vidöppna mot mig, och på
nytt såg jag ångesten i dem. Jag mumlade
någonting om, att det fans vackra saker och med
en smula begränsning hade han säkert
framtiden för sig. Hon tackade mig kort, och vi
skildes.

Jag kom hem i en tämligen öfverretad
sinnesstämning, som räckte flera dagar. Min gamle
skolkamrats exalterade röst surrade i öronen på
mig. Och jag mindes också hans hustru. Men
tiden gick och jag hade nästan glömt det hela,
då jag en dag fick mig tillsändt ett tjockt
manuskript – min väns. Han båd mig göra honom
den tjänsten, att öfverlämna det till en
förläggare. Jag kände förläggarevärlden bättre än han
och kunde kanske säga några goda ord på
samma gång för att underlätta affären. Han
hoppades, att jag icke skulle finna det allt för
påkostande.

Jag var icke alldeles ense med honom i det
sista, allra minst sedan jag användt en half natt
för att söka begripa något af hans pekoral. Det
var ett kaos utan like. Och detta skulle jag nu
stå fadder åt, med mina ord. – Jag är en
stillsam man, och tycker inte om att väcka
uppseende.

Emellertid skickade jag af luntan, och det blef
tyst. Jag hörde hvarken från förläggaren, som
jag bedt svara under min adress, eller från min
vän. Men en middag, när jag kom hem, hviskade
hushållerskan till mig, att det satt ett fruntimmer
och väntade i mitt arbetsrum. Hon ville
nödvändigt träffa mig.

Det var fru Karlman. Hon rodnade lätt vid
hälsningen, men blef strax oberörd igen.

»Jag kommer för att be er om en sak. Jag
vet att Axel skickat er sitt manuskript, och jag
vet också, att det är förgäfves. Jo, se så; ni
ansåg er inte kunna vara uppriktig, när jag
frågade om ert omdöme, men jag förstod allting. Nu
är Axel mycket klen; oron för manuskriptet tar
hans sista krafter.»

Rösten stockade sig, och det kom som en
hviskning:

»Jag ville så gärna göra honom glädje den tid
han har kvar. Vill ni hjälpa mig?»

Och då jag gjorde en stum bugning:

»Då måste ni skaffa svar från förläggaren nu
så fort som möjligt. Han skall skrifva, att han
tar boken med nöje, att han gör sig stora
förväntningar om den och att den kommer till julen.
Åh, ni måste, ni måste. Ni gör en god gärning,
och ni har lofvat mig.»

Hon tillade lågt:

»Och ni riskerar ingenting, hvarken ni eller
förläggaren. Till julen – fins inte Axel.»

Jag satt och såg på henne. Hennes ögon
brunno. Det skulle vara en kvinna, hos hvilken
något som detta kunde rinna upp och som icke
lät det stanna vid tanken. Jag var redan från
början öfvervunnen, och hon gick med mitt bestämda
löfte. Hon hade suggererat mig litet af sin egen
energi, och min vän förläggaren togs med storm
efter en god middag, när hans hjärta var så öppet
för mänskligheten, som bara Roederer och filet truffé
kan öppna ett förläggarhjärta. Jag dikterade och
han skref. Och så sköljde vi ner vår goda gärning
med mera vin.

Dagen därpå hade jag bref från Karlman. Han
var utom sig af lycka, Det hade ändtligen kommit
meddelande från förläggaren; han tog boken med
nöje, han gjorde sig stora förväntningar om den
och den skulle komma till julen. För detta hade
han (Axel) mig att tacka, och han ville gärna göra
det muntligen. Han var litet dålig och kunde inte
gå ut; om jag kanske hade lust att se upp till
dem i kväll och äta en enkel smörgås, som förra
gången?

Någonting höll mig tillbaka i början, men
jag gick. Hans fru kom själf och öppnade vid
ringningen.

»Tack», sade hon, och tryckte min hand.

Jag blef förskräckt öfver förändringen hos min
vän. Allt kött i ansiktet var borta; huden satt
torkad vid kindknoterna, som hopdragen med ett
osynligt snöre, och det var feber i blicken. Han
halflåg i gungstolen, med en filt om benen och
gjorde inga försök att resa sig, när jag kom in.
Men han sträckte bägge händerna mot mig med
samma barnsliga och vackra åtbörd, som jag mindes
från skolan.

Vi talade naturligtvis mäst om hans bok,
diskuterade utstyrseln, honoraret, framgången. Han
skulle själf göra ett besök hos förläggaren, bara
han blef kryare. Och det skulle nog inte dröja så
länge nu, när han fått ledighet från tryckeriet.
Hostan var redan mycket bättre.

Hans hustru sysslade stilla som vanligt omkring
oss, och vi utbytte några tunga blickar. Så blef
det ätdags, det var en hel flaska champagne,
högtiden till ära, och min vän höll tal. Han
tackade mig för allt besvär, och i den traditionella
skålhumorn, där dock hans stolthet sken igenom,
tillade han något om, att hela svenska
litteraturen förenade sitt tack med hans. Jag kände hur
det stack till i ögonlocken, och det var med
någon möda jag fick skålen transporterad öfver på
hans hustru.

»Ja, tack, barn», sade han; »du är så god.»

Han stötte sitt glas mot hennes, och jag
tyckte att klangen lät som en aflägsen
begrafningsklockas.

Vid afskedet höll han länge min hand mellan
sina iskalla fingrar. Hans ögon voro djupa och
strålande.

»Det är ändå skönt, att ha lyckats», sade han.

Det var de sista ord jag hörde från min vän
Axel Karlman. En månad därefter stod
dödsannonsen i tidningen.

Här tystnade kritikern. Vi sutto med släckta
cigarrer; skymningen och middagströttheten hade
fallit öfver oss.

Men så sporde någon:

»Och fru Karlman, hur blef det med henne?»

»Det är min hustru», svarade kritikern.

BO BERGMAN.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:37:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/3/2512.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free