Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 26. Den 30 Mars 1902 - En påskpuss. Originalskizz för HVAR 8 DAG af Karla Rönne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN PÅSKPUSS.
Originalskizz för HVAR 8 DAG af Karla Rönne.
Unga fru Sterner stod framför spegeln och satte
den stora hatten med de vajande plymerna på sitt
burriga, ljusa hår. Det var ett rosigt, förtjusande
ansikte spegeln återgaf och hvilket hon nu vände
mot sin inträdande man.
»Nå, ändtligen färdig att värdigt möta morbror
och hans påskpuss», skämtade denne med en
beundrande blick på sin vackra hustru. »Du skall
få se, att morbror Sven kommer att taga sin
påskpuss med känsla och öfvertygelse.»
»Men han väntar väl tills vi komma hem. Inte
far han mig väl om halsen nere på perrongen bland
allt folket», tyckte fru Vivi och rynkade på sin
fina näsa.
»Jo, det är jag alldeles säker på». Så fort
morbror får se dig, smäller det med samma, precis
så här». Och Artur Sterner slog armen om sin
hustrus mjuka midja och tryckte trots hennes
motstånd en kyss på hennes varma, röda mun.
»Du stygge Artur, som du bär dig åt! Knuffar
hatten på ena örat och nästan krossar min
violbukett», förebrådde lilla frun med låtsad vrede och
fick ånyo en stunds angenäm sysselsättning
framför spegeln.
»Men nu är det tid ge sig i väg». Moster Elin»,
ropade hon inåt matsalen, där denna just höll på
med att lägga sista hand vid det fästligt dukade
bordet, »vid 7-tiden äro vi tillbaka, ha då allting
färdigt, så att vi kunna gå till bords genast. Morbror
har gjort en lång resa och är säkert duktigt hungrig.»
»Och glöm inte, moster lilla, att ölet och
akvaviten få en lagom temperatur», tillade hennes man.
»Morbror Sven håller styft på en god aptitssup.»
För ett par dagar sedan hade det kommit bref
till ingeniör Sterner från hans morbror, patron
Stensson nere i Skåne, att denne med nöje mottog
inbjudningen att hälsa på hos sin nygifte brorson
och göra hans unga hustrus bekantskap.
»Jag gläder mig mycket åt att få se din
förtjusande fru», skref morbror Sven. »Vid denna
tid på året är jag mest ledig, och har därför tänkt
komma upp till er nu till påsk och ge min nya,
hittills obekanta, släkting en smällande påskpuss.»
Ja, morbror Sven var välkommen hos unga
Sterners. Det var ju han, som hjälpt Artur med
pänningar till studierna och som bröllopsgåfva
betalt fem års hyra för det unga parets charmanta
våning i villastaden. Och han var ju ungkarl och
rik godsägare och de närmaste att ärfva voro Artur
och hans syskon. Ja, morbror Sven var ju förstås
inte så lastgammal än, femtio år eller så där, och
kunde ju lefva många år ännu, men ändå så...
Det skadar ju aldrig, att man tänker lite på
framtiden ...
Det blef en ryslig brådska hos herrskapet
Sterner för att få allt i ordning tills patron Stensson
skulle komma. Unga frun förstod sig icke det
minsta på hushållssaker och gick bara och var i vägen
öfverallt. Det mesta arbetet kom därför att hvila
på moster Elin, som flyttat med från Vivis hem
för att styra och ställa hos de nygifta tills lilla
Vivi blifvit mera van och riktigt hunnit sätta sig
in i sina nya plikter.
Elin Bååt var en blond, högväxt kvinna med
vackra blå ögon, som ofta fingo ett vemodigt
uttryck. Hennes rörelser voro lugna och behagfulla,
rösten mjuk och djup, sällan såg man henne le.
Hennes lif hade icke häller varit rikt på
glädjeämnen. Tidigt föräldralös och fattig, utan medel till
sin uppfostran, fick hon bero af sina äldre syskon
och vistades tidtals hos än den ena, än den andra
af dem, tills hon vid sexton års ålder fick ett
ständigt hem hos sin äldsta, gifta syster, Vivis mor.
Här hade hon så i många år varit »allting och ingen-
ting», vårdat och undervisat barnen, gått i
hushållet, varit systerns hjälp och biträde i alla bestyr.
När den nittonåriga Vivi gifte sig, följde Elin med
för att i detta nya hem fortsätta sin föga
uppskattade lifsgärning.
Långa år af beroende och glädjelöst arbete
hade lärt Elin Bååt att icke begära eller hoppas
för mycket af lifvet. Men det fans stunder, då
hon kände djup smärta öfver att stå så ensam och
öfverflödig, kände hela bitterheten i att icke betyda
något för en enda varelse och med kvinnans varma
längtan trånade efter ett väsen, för hvilket hon
kunde vara något och som hon kunde få skänka
den ömhet hennes rika hjärta gömde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
