Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 28. Den 13 April 1902 - Hvar 8 Ddags Novellblad. VIII. Ett passande parti.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. VIII.
ETT PASSANDE PARTI. Nutidsnovell. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
»Jag är dödligt förälskad, vet du», sade mr
Cyril Bastwick en dag till sin nye vän Arthur Selton,
som hade hört samma historia ett par gånger,
ehuru de varit bekanta endast en månads tid.
»Hvem är hon, Bastwick», sade denne. »Det
var vänligt af dig att öppna ditt hjärta för mig.»
»Jag gjorde det i en viss afsikt», svarade
Bastwick. »Flickans namn är Muriel Hopkins.»
»Den amerikanska arftagerskan! Vet du att
hennes far är millionär?»
»Till min sorg har jag erfarit det, och att
Ebenezer J. Hopkins fört sin dotter till England i hopp
om att få henne bortgift med en ädling.»
»Då äro dina utsikter ej mycket ljusa, min vän».
»Det är det som oroat mig på sistone.
Därför har jag uppgjort en plan.»
»Hvad tänker du då taga dig till?»
»Om det blott funnes en lord, jag kunde
presentera för dem, skulle saken vara lätt arrangerad.
I annat fall får jag försöka få tag i någon som
vill hjälpa mig med att uppträda som sådan.»
»Uppträda? Hvad menar du?»
»Jo, hvad skulle du tycka om att spela lord
några veckor, Selton?»
För ett ögonblick satt Selton stum af förvåning.
»Det blir ett svårt uppdrag», sade han slutligen.
»Dessutom vet jag inte om jag passar att uppträda
som lord, eller hvad tror du?» tillade han leende.
»Jo, bevars, du behöfver bara spela dumdrygg,
och vi skola lyckas», sade Bastwick. »Jag tror du
skulle passa bäst som lord Dundreary.»
»Det kanske icke blir så svårt», mumlade
Selton. »Jag kan lätt taga efter lord Dundrearys
uppförande, alldenstund jag är hans privatsekreterare.»
»Det är väl ingen fara, att han kommer igen
så snart», sade Bastwick litet orolig.
»Nej, han vistas utomlands för närvarande.»
Detta samtal ägde rum å verandan till ett större
hotell vid en af de många fashionabla badorterna
vid Englands sydkust. Här hade Cyril Bastwick,
en ung läkare, lärt känna Selton, hvilken, som
ofvan antydts, var privatsekreterare hos den skottske
ädlingen lord Dundreary af Ullinborough.
De blefvo snart i tillfälle börja sin komedi,
ty några minuter senare mötte de mr Hopkins och
hans dotter. Cyril Bastwick hade nu beräknat att
ställa sig in hos millionären, som efter
bekantskapen med lorden, skulle få afsmak för dennes
dryghet och dottern dela faderns antipati för lorden.
Ett leende af tillfredsställelse for öfver
Ebenezer J. Hopkins anlete, då Bastwick en stund senare
presenterade sin vän för honom.
»Förtjust att göra eder bekantskap, lord
Ullinborough», sade millionären.
Selton anlade ett sätt, så onaturligt stelt som
möjligt och svarade högdraget:
»Var viss om, att nöjet är ömsesidigt.»
Det blef snart tydligt, att miss Hopkins äfven
var förtjust öfver bekantskapen med en adelsman.
»De komma nog att bli efterhängsna, det är
klart», mumlade Bastwick för sig själf. »Nu beror
det på, om Selton lyckas ingifva dem afsmak för sig
och sitt stånd.»
Bastwick trodde nog att Selton gjorde sitt bästa
den dagen, ty ihan föreföll ytterst trög och dum.
Bastwick skrattade och vid deras promenader
sällskapade han med den vördnadsvärde Ebenezer, under
det Selton och miss Hopkins kommo efter.
Men nu inträffade det märkliga, att så fort
Bastwick vände ryggen till, föll Selton ur sin roll. Han
fann miss Hopkins förtjusande och var ogrannlaga
nog mot Bastwick, att säga henne det.
Då de blifvit ensamma, frågade miss Hopkins
sin far, hvad han tyckte om lorden.
»Han är den omöjligaste människa, jag
någonsin kommit i beröring med», sade millionären.
Muriel suckade och svarade, att han föreföll
henne ytterst oförklarlig. På tu man hand med
henne var han ytterst älskvärd och förekommande,
men i de andras sällskap helt annorlunda, hvarför hon
förmodade, att det låg någonting under denna komedi.
Bastwick å sin sida berömde Selton för hans
förträffliga sätt att sköta sin sak. På några veckor
hoppades han vinna sitt mål.
Under en hel månad voro dessa fyra vänner
tillsammans å utflykter och lustresor i trakten, men
vanligtvis behöll Selton miss Hopkins för sin del
och Bastwick fick hålla tillgodo med fadern.
»Vi ämna resa till Monte Carlo innan vi
återvända till Amerika», sade Muriel en dag till Selton.
»Jag har också ämnat mig dit», svarade denne.
»Kanske vi träffas där?» framkastade hon blygt.
»Troligen», svarade Selton. »Men innan vi
skiljas har jag något särskildt att meddela eder. Jag
har natt och dag tänkt på eder – och nu känner jag
det som om jag ej kunde lefva förutan eder.
Vågar jag hoppas, att ni har något intresse för mig?»
Miss Hopkins rodnade och stirrade på sanden.
»Ja, visst – visst får ni hoppas det», svarade
hon stammande, och nästa ögonblick hade Selton
slutit henne till sitt bröst.
I detsamma blefvo de afbrutna, ty Bastwick och
fadren kommo fram bakom en klippa. Den förre,
som sett hvad som försiggick, blef blek af vrede,
men innan han hann säga något, tilltalade Selton
mr Hopkins, sägande:
»Jag har just frågat er dotter, om hon vill bli
min hustru, och ni kan ej tro huru lycklig hon
gjort mig, som gaf sitt samtycke därtill.»
»Ja, ni kan vara förvissad därom, lord
Ullinbourough», sade Hopkins älskvärdt, men blef hastigt
afbruten af Cyril.
»Tro ej ett ord af hvad den skurken säger, mr
Hopkins!» skrek han. »Han är en bedragare, en
svindlare. Han är ej mer lord Ullinbourough än
jag är det! Han är endast privatsekreterare hos
lorden och spelar nu endast rollen af lord.»
Det intryck Bastwicks bestämda uppträdande
gjorde på millionären försvann snart, då Selton steg
fram och värdigt räckte handen till Bastwick.
»Jag har behandlat er illa, mr Bastwick», sade
han, »men ni får förlåta mig.»
»Bedrägeriet måste upphöra nu», utropade Cyril.
»Ja, jag förstår, ögonblicket är inne», svarade
Selton, tog fram ett visitkort ur fickan och räckte
Bastwick. »Där står mitt verkliga namn», sade han,
»Ni är den ende, som blifvit bedragen. Endast för
att slippa från all etikett och lättare göra er
bekantskap, inbillade jag er att jag var lordens
privatsekreterare.»
»I sanning, lord Ullinborough», sade Ebenezer
J. Hopkins en timma senare, »jag kan ej förstå,
hvarför ni skulle lura mr Bastwick så. Jag antar,
han är ursinnigt arg på er.»
»Det var endast en nyck af mig, mr Hopkins»,
svarade Ullinborough. »Ni kan ej tänka er, huru
tröttsamt det är, att ständigt bära en titel.
Kanhända en dag Muriel – –»
Han kastade en blick på den unga amerikanskan.
Hon såg helt allvarlig ut.
»Det gör mig verkligen ondt om mr Bastwick»,
sade hon.
»Var lugn», svarade Ullinborough; »jag är
öfvertygad om, att det snart går öfver.»
Och det gjorde det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
