Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 30. Den 27 April 1902 - Albert Edelfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aino Ackté uppmärksamheten. Fru Ackté är, som
bekant, en ung finska och Stora operans i Paris
primadonna. Konstnären har afmålat henne
stående i hatt och kappa på scenen vid rampen, så
att ett egendomligt ljus faller öfver det fagra
anletet med de djupa, drömmande ögonen. Den
smärta gestalten är klädd i en mörk dräkt. Aino
Ackté blickar långt, långt bort i rymden – kanske
är hon försjunken i tankar öfver konsten, detta
stora problem, åt hvilket hon ägnat sitt lif. Hon
står där som sfinxen – men en förtjusande,
bedårande sfinx, för hvilken man icke hyser fruktan.
Denna målning, tillhörande Finska staten, visar
hela fulländningen i Edelfelts konst. Han har i
taflan besegrat de största svårigheter, hvad beträffar
belysningen – och han har åstadkommit en på
samma gång realistisk och idealiserad bild af den
mest betagande verkan. Och hvilken elegans öfver
det hela
I en annan af de utställda målningarne visar
Edelfelt, huru han t. ex. kan få fram karaktären hos
en äldre, allvarlig man, i det att han begagnar sig
af en helt knapp färgskala. Butter, nästan bister
träder mannen oss till mötes,
betraktande oss med sina skarpa ögon,
med den så lefvande blicken. Men
gå vi åter till en annan tafla, se vi,
att Edelfelt lika väl kan gifva
uttryck åt den fina älskvärdheten, de
nobla fasonerna. Den gamla
aristokratiska damen sitter där så
sirlig, med ett drag af okränkbar
förnämhet öfver sig...
Och illustrationerna till »Fänrik
Ståls sägner!» De äro utförda på
många olika sätt, somliga äro
pennteckningar, andra laveringar, åter
andra äro utförda i färg, o. s. v.
Men hvad som i främsta rummet
slår en är, huru konstnären vetat
att ansluta sig till ämnet, huru
bilderna liksom framvuxit ur dikterna,
bilda liksom ett härmed. Se på
ynglingen, hvilken är med Döbeln
vid Juutas och vid generalens skarpa
ord rifver upp sin tröja och visar
såret, så att blodet väller fram i
dagen! Denna bild är rent af
monumental. Se på den sörjande
torpflickan, se på trumslagarepojkarne,
den allmänt bekanta illustrationen
till »Björneborgarnes marsch!»
Styfva, orubbliga tåga de fram,
medan de slå trummorna, så att det
dånar, käcka, oemotståndliga äro de. Falla kunna
de, med gifva vika – aldrig, så länge de ännu
kunna röra ett finger. – Och där öfver lyser
himmelen hotande röd...
Det är finnen Edelfelt, som går igen i alla
dessa bilder, finnen, som, allt sedan han var så
gammal, att han kunde stafva, älskade sin »Fänrik
Stål» och kände hjärtat klappa högre vid skaldens
ord...
Säg, är det underligt, att Edelfeltutställningen
i Nationalmuseum varit så talrikt besökt, och att
»de djupa lederna» på söndagarne stått packade
framför dessa i bästa mening fosterländska bilder,
illustrationerna till de underbara sägner, som beröra
Sverige lika mycket som Finland? Att Sverige och
Finland ännu i mångt och mycket höra
tillsammans, känner man för visso, när man står framför
dessa rörande bilder, som på ett så storartadt sätt
vittna om ett helt folks fosterlandskärlek. Men de
vittna äfven om, att den mångfrestande Albert
Edelfelt har lika mycket hjärta som fantasi.
O. R.
PROF. PIETRO KROHN OCH HANS SON.
Porträtt i olja af Albert Edelfelt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
