Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 31. Den 4 Maj 1902 - Min förlorade gudinna. Novell af Gilbert Dayle. Öfversättning för Hvar 8 Dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MIN FÖRLORADE GUDINNA.
Novell af GILBERT DAYLE. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Allt syntes mig behagligt – en härlig
våreftermiddag. Parken till sin fördel, och så hade jag
sammanträffat med mrs Ventry, en af mina äldsta
och mest intelligenta vänner.
Hon hade en välansad fransk pudel med sig,
och båda voro prydda med utsökt smak. Vi
ströfvade lugnt framåt alla tre.
»Joco och jag promenera hvarje eftermiddag
för vår hälsas skull» – förklarade hon. »Min
victoria kommer om några minuter för att hämta oss,
så att ni måste skynda er och tala om hvad ni
allt haft för er på senare tid. Ni har ju varit
borta en evighet. Tala nu om allt.»
»Min nådiga, jag har jagat lejon i vildmarkerna,
jag har skjutit vildsvin i Marokko, jag har – –»
»Oh, den vanliga slaktexpeditionen!» afbröt hon.
»Den intresserar mig alldeles ej». Hon vände sitt
hufvud och gaf mig en kritisk blick. »Vet ni,
Hugo, att det är nästan vidunderligt! Här står ni,
en intelligent man om trettiotvå år, mer än
tillräckligt förmögen, och har icke ens en liten
kärlekshistoria att anförtro mig!»
»Det skall jag be att få godtgöra nu», sade jag
allvarligt. Ett litet utrop af glad öfverraskning
undslapp henne och jag skrattade.
»Låt höra!»
»Ja, det passerade under vägen hem. Jag
stannade några dagar i Monte Carlo. Ni känner till
La Turbie, det lilla stället på bergsluttningen.
Nåväl, jag höll som bäst på med att knoga vägen upp
till utsiktspunkten, när, kommen halfvägs, en vagn
körde förbi mig. Inuti sutto tvänne damer, antagligen
mor och dotter.
»Och den yngre?» frågade mrs Ventry ifrigt.
»Var strålande skön! De voro snart utom
synhåll, men när jag nådde fram till värdshuset, stod
vagnen tom utanför. Jag gick ett steg omkring och
fick syn på damerna igen. Den unga flickan höll
på att klättra upp för berget för att få bättre
utsikt. Ack, att ni hade sett henne!» Jag stannade
ett ögonblick i min berättelse för att njuta af
minnet.
»Ja, ja!» utropade mrs Ventry otåligt. »Hon
var hänförande, en vacker tafla – men fortsätt.
Det var väl mer att säga.»
»Visst var det mer», sade jag. »Under sina
hastiga rörelser slant hennes fötter. Jag skyndade
till hjälp och det visade sig vara en ganska
allvarsam vrickning. Som hon icke kunde gå, förde
jag henne till värdshuset, eskorterad af mamman.
Där svimmade hon tillfölje plågorna. Återigen fick
jag vara till hjälp, och när hon hämtat sig så –
ja, ni vet ju, Adele, att jag studerade till läkare
när min excentriske onkels testamente gjorde mig
till dagdrifvare.»
»Ni lämnade läkarhjälp?» sade mrs Ventry med
ett småleende.
»Ja, det var verkligen en allvarlig vrickning,
och sedan jag förklarat mig hemmastadd i
konsten, lindade jag hennes vrist samt bar henne
slutligen till vagnen.»
Mrs Ventrys småleende växte.
»Så romantiskt! Och ni blef förälskad i henne?»
»Öfver öronen! Om ni blott hört hennes röst,
sett hennes – – –»
»Vrist?» inföll mrs Ventry.
»Hennes ögon!» ifyllde jag med en sträng blick.
»Oh, hela varelsen var förtjusande!»
»Och det var början till en förbindelse.
Berätta fortsättningen.»
»Det blef ingen fortsättning», sade jag sorgset.
»I hastigheten glömde jag lämna mitt visitkort, och
sedan de väl tackat mig och bedt mig hälsa på,
körde de åstad – utan att uppgifva mig någon
adress. Kan man tänka sig något så förargligt.
Förgäfves sökte jag under en hel vecka återfinna
dem. Jag hade förälskat mig i en gudinna –
endast för att förlora henne nästa ögonblick!»
»Stackars Hugo!» sade mrs Ventry deltagande.
Hennes victoria nalkades och hon gick fram mot
den. »Åh, nu har jag en tråkig visit att aflägga»,
sade hon med en suck. Hon steg upp i vagnen och
jag placerade pudeln på sätet vid hennes sida. »Och
så söker ni henne alltjämt?» frågade hon med ett
leende.
»Ja, jag ämnar hålla ut hela säsongen, för att
möjligen få träffa henne till slut», förklarade jag
bestämdt. »Ni skall förstå, att jag aldrig förr
varit så förälskad, och det gör mig energisk.»
»Nåväl, lycka till, mon ami!» sade hon med
ett lätt skratt, medan hon åkte bort.
Jag fortsatte min promenad, och hade icke gått
många steg, förr än jag upptäckte en lång,
vacker, mörkhyad ung man som skyndade emot mig.
»Nå, här är du, Skeff, gamle vän!» utropade
han under en ifrig handtryckning. »Jag hörde du
var återkommen, sökte dig hemma, och så sade
din betjänt att du skulle vara i parken, och här
har jag då funnit dig.»
Lord Dennis Gorison var en hygglig ung
irländare, löjtnant vid ett regemente som nyligen
återkommit från Sydafrika. Han var också en af mina
äldsta vänner.
Jag studerade hans ansikte och tyckte mig
upptäcka en viss ängslan däri.
»Visserligen vet jag att jag är ofantligt
eftersökt och förtjänt af min stora popularitet o. s. v.»,
sade jag blygsamt, »men likväl måste jag tillstå
att jag känner mig smickrad att vara så eftersökt
af dig. Det är verkligen snällt af dig, Dennis, min
gosse.»
Han tog mig under armen.
»Oh, Skeff, jag är så illa ute, och du måste
hjälpa mig!» utropade han modlöst.
Just hvad jag trodde.
»Nå, hur låter det senaste», sade jag, med en
suck.
»Ser du, för två år sedan, innan jag for ut
till kriget var jag en yngre man», började han
tveksamt.
»Det där låter sannolikt», invände jag
eftertänksamt.
»Ack, du vet så väl hvad jag menar, Skeff!
Jag var mycket yngre – en ung slyngel.» Han
stannade. »Emellertid – för att göra historien kort,
blef jag kär i en aktris – men inte af det
vanliga slaget, Skeff! Hon var vacker och förfinad,
och hade en liten roll i en komedi. Jag var
verkligen mycket kär, och om jag icke just då fått
resa ut, skulle jag ha gift mig med henne.»
»Ja, jag har då alltid påstått, att till och med
krigsdepartementet ibland visar prof på intelligens!»
»Detta räddade mig i tid. Den sortens
giftermål är komplett omöjligt för mig. Ni känner ju till
finanserna inom vår familj.»
Glömde jag tala om att han var irländare?
Godset Southbrook ligger i grefskapet Donegal,
därifrån man icke plägar uppbära arrenden.
»Men om nu departementets order räddade dig.
hvari ligger faran?» frågade jag.
»Vid min återkomst hade min präktiga mamma
snappat upp en rik amerikanska åt mig. Hela
familjen har kommit hit öfver för kröningen. Vi
ha blifvit förda tillsammans och våra respektive
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
