Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 31. Den 4 Maj 1902 - Min förlorade gudinna. (Forts. och slut fr. sid. 487)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MIN FÖRLORADE GUDINNA
(Forts. och slut fr. sid. 487)
skrikig röst. Älska henne sedan han sett er!» sade
jag förebrående. Jag upptäckte något som glimmade i
hennes öga. »Han skall gifta sig med henne, blifva god
emot henne men älska henne aldrig! Det är det
vanliga, tarfliga utbytet af dollar mot titel,
tarfligt men nödvändigt och en lifsfråga för namnet
Southbrook’s ära. Där har ni nu hela saken. Han
har gjort sin uppoffring. Jag ber er vara generös,
gör ni också en uppoffring, och låt honom återfå
sina bref och vara fri!»
»Men det var en god utsikt för mig», sade hon
tveksamt.
»Oh, ni har alltid utsikter; det kan ni helt
enkelt ej hjälpa», sade jag ifrigt.
Hon lyfte sitt hufvud och våra ögon möttes.
»Jaså, ni tror det», sade hon lätt rodnande. Hon
var förtjusande, och jag glömde mig verkligen för
ett ögonblick.
»Ja, för att öfvertyga er», utropade jag, »skulle
jag vilja »
Jag häjdade mig i tid. Hon var till den grad
söt, och naturligtvis var jag nu lika kär i min
förlorade gudinna som någonsin förr, men ändå störde
mig den där historien om giftermålslöftet.
»Nå, för att öfvertyga mig om hvad?» frågade
hon småleende.
Jag blef feg.
»Om att innan många år gått, har ni en
annan», sade jag osäkert. »Låt mig nu se att ni är
generös, och återger honom friheten.» I detsamma
upptäckte jag spetsen af en den allra minsta sko.
»Jag gjorde en gång mitt bästa för att hjälpa
er. Vill ni icke nu revanchera er?»
Hon skrattade svagt och räckte mig sin hand.
»Nåväl, jag lofvar att han skall ha sin fulla
frihet på hvad mig beror.»
Hennes svala, fasta lilla hand tryckte min, och
jag kände hur rörelsen grep mig.
»Ni skall aldrig ångra det», utropade jag
uppriktigt. »Ni skall finna en man som skall älska
er ännu högre än Dennis, en som icke behöfver taga
familjehänsyn, en, t. ex. som !»
Återigen häjdade jag mig i tid. Jag hade
blickat in i hennes ögon, och de voro, som jag sagt
till mrs Ventry, beundransvärda. Men så ryckte
tankarne på löftesbrott-affären inpå mig.
Hon smålog och följde mig till dörren.
»Nå, sedan ni nu funnit oss, kommer ni snart
igen, säg i morgon, och dricker en kopp té? Mamma
vill så gärna tacka er!»
»Förtjust att få återse mrs Brenan», sade jag
med ett sista ögonkast: »Farväl sålunda, tills i
morgon.»
Jag formligen slet mig därifrån och gick hemåt.
Det var ingen brist på tankar under vägen.
»När allt kommer omkring, så är en gudinna
en gudinna, vare sig hon hotar med processer eller
ej» resonnerade jag för mig själf. »Och dessutom
var det aldrig hennes afsikt. Så snart hon blifvit
uppmärksamgjord på sakens verkliga innebörd, var
hon ju ädelmodet själf. Förrästen kan jag väl förstå att
hon var förargad. Hvilken ung flicka som hälst
skulle gjort detsamma ja, hvilken som hälst!»
upprepade jag, öfvertygad.
När jag kom hem, väntade mig ett telegram.
Jag öppnade det. Det var från Dennis.
»För Guds skull, gå ej dit. Lämnade
i hastigheten amerikanskans adress
i stället för aktrisens. Gorison.»
Jag föll ned i en stol. Det var för mycket
för mig.
»Att tänka sig att hon genast upptäckt
misstaget och höll god min! Har man sett maken?»
Min gudinna var sålunda icke någon aktris som
processar för att få en titel, utan en ung, skön
amerikansk arftagerska. Och humorist till på köpet.
Emellertid, nu var det fråga om Dennis, som
jag lofvat hjälpa så godt jag kunde. Jag försökte
att samla mina tankar och fattade mitt beslut.
Jag skyndade tillbaka till Westbury Mansions.
Blef återigen införd samt mottagen af den unga
damen, hvars ögon riktigt tindrade af skälmskhet.
»Åh, det är ju ett förfärligt misstag», började
jag, framvisande Dennis telegram. »Ni förstår, han
var rädd att hans mor skulle se när han lämnade
mig adressen», försökte jag mig på att förklara.
»Jag tyckte också att det var »något galet» med
hela saken», sade hon, anläggande den bredaste
amerikanska dialekt. Så fortfor hon: »Jag är ledsen att
inte kunna stå till tjänst med de gröna ögonen och
och de andra små älskliga egenskaperna, ni
tillade mig.»
»Var barmhärtig!» bönföll jag ödmjukt. Det blef
en paus. »Jag undrar hvad ni nu ämnar göra?»
Hon skrattade igen.
»Hvad jag redan har gjort», rättade hon. »Jag
har hållit mitt ord. Så snart ni lämnat mig, skref
jag till honom, och har anledning tro att han icke
kommer att uppsöka mig vidare», tillade hon med
eftertryck.
Hon var sålunda en beslutsam gudinna.
»Och detta har ni gjort?» utropade jag.
Hon endast nickade småleende.
»Ja. Jag har aldrig varit svag för det där
tarfliga utbytet af dollar mot titel!» sade hon lugnt.
»Jag tror jag har blifvit klassiker, så ofta som
jag citeras», mumlade jag. Och så såg jag på henne.
»Finns det absolut icke någon hjälp för honom?»
sade jag, med ett försök att behärska min rörelse.
Hon skakade hufvudet afgörande.
»Nej; aktrishistorien har bestämt mig. Och jag
tror att jag aldrig, som ni sade, skall ångra det.
Jag måste nu tåligt invänta den där andre», sade
hon med konstladt allvar.
Det uppstod en paus. Därefter vände hon sitt
hufvud och våra ögon möttes.
»Vet ni hvad», utbrast jag plötsligen, »jag tror
att ’den andre’ redan har begifvit sig af på resan?»
»Resan?» frågade hon.
»Ja, den resan började i La Turbie för
tre månader sedan», stammade jag fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
