Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 32. Den 11 Maj 1902 - HVAR 8 DAGS novellblad. XI. M:ss Rossdales' misstag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XI.
M:SS ROSSDALES’ MISSTAG. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Han hade fått namnet Krüger. Från engelsk
synpunkt var detta ingalunda en komplimang mot
den ståtliga fullblodsdoggen. Han var i alla fall
sin ägarinnas, miss Cynthia Rossdales, älskling.
Trots sin stora ovilja mot herrar, var han icke
desto mindre en nyttig hund, ty han höll sin
ägarinnas många beundrare på afstånd.
Men hur ofta han än visade sina pårlhvita
tänder, gjorde han dock aldrig detta mot unga Jack
Wilson. Denne var emellertid lika illa ute som de
öfriga, han var öfver öronen kär i den
otillgängliga miss Cynthia. Och det må ju vara honom
förlåtet, ty föremålet för hans beundran var en
både vacker och intelligent ung dam. Hon var rik,
men det var då äfven han, och man kunde
sålunda ej säga, att han älskade henne för
pänningens skull.
Sanningen att säga älskade hon honom också
– men icke för allt i världen ville hon låta honom
veta af det – och så fick den stackars gossen
gå där med sina kärlekskval.
»Han är alltför tllbakadragen af sig», resonnerade
miss Cynthia. »Hvarför skulle icke han komma till
mig, jag skall väl ej behöfva gå till honom.
Ja, jag tror säkert att han älskar mig.»
Under det Cynthia vid sitt fönster förde denna
monolog, kom hon att kasta blicken ned på gatan
och fick se en vacker, ung man passera. »Det är
Lewis Trehearn», mumlade hon.
»Han har nu varit här tre veckor utan att
jag lyckats göra hans bekantskap. Jag skulle gärna vilja
lära känna honom. Om jag skulle försöka bli
presenterad för honom» – och ett skälmskt leende upplyste
hennes ansikte – »det skall måhända göra Jack
svartsjuk och då tog han nog mod till sig och
gjorde sin förklaring. Ja, jag skall bli bekant med
Lewis Trehearn».
Huruvida denna plan att visa sig uppmärksam
mot en man för att uppmuntra och egga en annan,
var hedrande för vår hjältinna, må lämnas osagdt,
Inom loppet af några få dagar lyckades hon blifva
presenterad för Lewis Trehearn, som helt nyligen
ankommit lill Crefton.
Hvarifrån han kom visste ingen, men alla
berömde honom för hans världsvana och lediga
konversation.
Men trots sina sällskapstalanger, gjorde han
intet intryck på Cynthia, hennes hjärta var allt för
djupt fästadt vid Jack – och vid Jack allenast.
Likväl ägnade hon främlingen en stor
uppmärksamhet, och han blef till sist invigd i alla
hennes familjeförhållanden. Hon berättade
oförbehållsamt om sin faders rikedomar och de många
magnifika presenter, hon fått vid olika tillfällen. I sin
oskuld märkte hon ej huru främlingens ögon glänste
af lystnad då hon berättade om sina dyrbarheter.
Under tiden blef mr Trehearn intim vän med
hela familjen med undantag af Krüger – den kloke
hunden blef aldrig fullt förtrogen med honom.
Men Cynthias handlingssätt hade en motsatt
verkan. Jack Wilson drog sig helt tllbaka. Han var
för stolt för att af henne begära någon förklaring.
Trots sin sorg beslöt han en eftermiddag
företaga ett ströftåg genom den närbelägna skogen.
Han slog sig ned under ett stort träd, tände
sin pipa och beredde sig på en njutningsrik stund
med sina tidningar. Han hade ej suttit länge
förrän han hörde fotsteg nalkas bakifrån och blef
ofrivillig åhörare till följande samtal:
»Tror du, vi kunna göra något kap i den
här byn, Lewis?»
»Ja, visst. Af gubbens förtjusande dotter vet
jag, att deras bo är värdt minst 50,000 kronor. Vi
taga allt som lämpar sig; också juveler och bordsilfver.
»Bravo, men hur har du fått reda på allt?»
Jo, genom Sandford. Jag hade ej varit här fullt;
en månad, då jag blef bekant med Rossdales dotter.
Det kan man kalla ’bondtur’.»
Jack började sjuda af förbittring, men han
bemästrade sin vrede. Han måste ju ha bevis.
»På onsdag i nästa vecka således, vid mörkrets
inbrott mötas vi vid ’Kings Arms’, nära stationen.
Vi kunna ingenting företaga före midnatt.»
Nu fick Jack saken fullt klart för sig. Lewis
Trehearn stod i spetsen för ett tjufband. Han
satt stilla tills de aflägsnat sig, hvarefter han gick
en omväg till byn och mötte dem, då de styrde
sina steg mot värdshuset »Kings Arms».
Natten för inbrottet var inne. Nu skulle Jack
få tillfälle afslöja Lewis Trehearn. Han hade
skrifvit efter en skicklig detektiv från London, och de
observerade huset från skuggan af ett träd.
»Hvad ’i Japan’ är det här?» mumlade
detektiven. »Det är den välsignade hunden.»
Det var verkligen Krüger, som strök sin nos mot
Jacks ben. Han lugnade hunden och fick honom
att lägga sig ned. Tunga moln jagade öfver himlen,
och vinden tjöt dystert i träden. Det var en
lämplig natt för plundring.
»Vi taga hvar sin», hviskade detektiven. »Jag
har stationerat en konstapel på andra sidan huset.»
Klockan slog ett och då först fingo de höra
ljudet af en vagn på den öde gatan.
»Det kan väl ej vara dessa», hviskade Jack och
pekade på de tre männen i vagnen.
»Jo, så är det», svarade detektiven. »En
måste hålla hästen.»
»Jag förstår», sade Jack och grep ett fastare
tag i Krügers halsband.
»Låt oss nu vänta tills de kommit in», sade
detektiven.
»Godt», svarade Jack, »se’n skola vi leka med.»
En lång tystnad följde, och Jack började fundera
på om de vågat sig in eller ej. Plötsligt fick han
se ett ljus i ett af rummen.
»Nu äro de inne, låt oss följa efter.»
»Icke än, mr Wilson.» Jack vände sig om
förvånad öfver denna myndiga ton.
»Icke än – hvad menar ni ?»
»Helt enkelt detta», svarade den andre och drog
blixtsnabbt upp en revolver ur fickan och riktade
den på den förvånade Jack. »Ni har blifvit
fångad i ert eget nät. Rör ej ett finger, ty då är ni
dödens.
»Du, din bof!» var allt han kunde säga, utom
sig af vrede som han var.
»Ni förstår», fortsatte den falska detektiven, »att
jag nödgas kvarhålla er här en kvart eller så. Den
gosse ni skickade att lägga brefvet på posten
tappade det, och till all lycka fann en af de våra det.»
Detta var för mycket för Jack. Han rusade
rakt på sin motståndare, men denne tog ett steg
åt sidan och gaf honom ett hårdt slag öfver
hufvudet, så att han tumlade bedöfvad omkull.
»Hvilken skada!» mumlade mannen, då i detsamma
Krüger med all kraft högg sig fast i hans ben.
Bofven gaf till ett fasans skri.
Detta skri förstörde allt. Under eder och
förbannelser måste Lewis Trehearn och hans sällskap
gifva sig af hals öfver hufvud för att rädda sina lif.
Den tappre Krüger släppte slutligen sitt offer
och så kom äfven denne bof undan.
En stund senare fann man hunden vid sidan af
sin sårade vän, slickande hans ansikte för att
återkalla honom till medvetande.
Vi behöfva väl ej tillägga att den vackra
Cynthia vårdade Jack Wilson till dess han blef fullt
återställd. Under tiden hade han hunnit förklara
henne sin kärlek. Snart fick alla hennes
beundrare klart för sig, att hon gjort sitt val för lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
