Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 35. Den 1 Juni 1902 - En episod från general Bonapartes dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN EPISOD FRÅN GENERAL BONAPARTES DAGAR.
Den pånna som nedtecknat denna skildring skrifver: »Då jag i går satt och såg på
Napoleon-illustrationerna å HVAR 8 DAG, föll mig i minnet medföljande lilla episod, som jag för längesedan hört af mina föräldrar, hvilka fått den af hjältinnan själf. Den är visserligen obetydlig, men kan dock tjäna till, så att säga, ett helt litet blyertsstreck till hans bild. Underbart att säga, var det hjältinnan som vårdade min första barndom».
Man räknade år 1797. Med häpnadsväckande
hastighet hade Frankrikes härskaror, under
Bonaparte, gått segrande fram i Italien. Nu hade den unge
26-årige generalen ändtligen låtit sin trogna Junot
från Paris afhämta den lidelsefullt älskade gemålen,
från hvilken krigets växlingar hållit honom skiljd
ända sedan de i mars 1796 blefvo förenade. Det
unga paret slog sig ned på det ståtliga slottet
Montebello, nära Milano, samlade omkring sig allt hvad
denna stad ägde af talang, skönhet och rang, samt
bildade, så att säga, ett litet hof, där fäst
aflöstes af fäst, och där Josephine med behag och
elegans gjorde les honneurs, medan hennes gemål
öfvervakade de underkufvade länderna och höll dem i
en hälsosam fruktan.
I ett med all den tidens lyx inredt rum gick
den redan så mäktige mannen otåligt fram och
tillbaka med rynkade ögonbryn, under det hans maka
satt själfsvåldigt tillbakalutad i en kanapé,
skenbarligen tanklöst lekande med sin solfjäder, men i
hemlighet oroligt aktgifvande på den uppretade mannen.
Slutligen stannade han framför henne och
utbrast: »Nej – jag tål ej den skenhelige skurken,
ej heller hans vänner. Du får ej inbjuda dem till
morgondagens fäst. Jag vill det ej!»
»Du vill ej att jag skall bjuda härtigen af
Lucca – bien! Men däremot spanske ministern
– är det klokt att ignorera honom? Han är grand
af Spanien – han –»
»Han är gift med en österrikiska, som
dessutom har flera enorma fel: hon är ful, hon har
en satans skarp tunga, hon har tvänne bröder i
österrikiska armén. Jag vet att hon brefväxlar med
dem, oaktadt jag gifvit mitt missnöje tillkänna. Och
så är hon intim vän med denne förhatlige Lucca.
Att jag ej kunnat krossa denne usling – att han
gjort mig så mycken förtret – det kan jag ej
glömma!»
Åter började han sin häftiga promenad fram
och tillbaka.
Efter en stund steg Josephine upp, lade sakta
sin lilla fina hand på hans arm, och hviskade:
»Napoleon – du skrämmer mig.»
Ännu lefde det äkta paret i den försonande
smekmånadens rus, och Bonaparte var häftigt
förälskad i sin maka, som väl visste begagna sig
af sin makt. Hans min var visserligen ännu mörk,
men han förde ömt den lilla handen till sina
läppar, och satte sig ned på kanapén i det han drog
henne intill sig.
Nypande henne i näsan (ett sätt han hade att
visa sig skämtsamt vänlig) sade han efter en stund:
»Hur var det nu madame la générale ville hafva
det i morgon?»
»Jag vill att spanske ministern skall bjudas;
äfvenså hans gemål – jag är rädd för henne.»
»Ännu mer än för mig?»
»Ännu mer än för – dig?» svarade hon med
ett behagsjukt ögonkast.
»Nåväl, bjud trollet, om det måste så vara, men
Lucca – nej – absolut nej!»
Därpå kysste han henne hastigt och lämnade
rummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
