Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 38. Den 22 Juni 1902 - Bunden. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af. E. WALTER HÜLPHERS. (Forts. fr. n:r 37).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lågor för henne. Och en ung flicka ...
Husmamsellen ville inte säga mera och hade lätt för att
rodna.
Inspektoren ansåg att det inte fanns rappare
och hurtigare karl på många mil, och som han satt
till häst se’n, då han var ute och red!
Inspektoren ansåg ytterligare tillägg vara obehöfliga.
Men den gamle Krycke sade: »Det är
ensamheten och jag som ha gjort det.»
Hvem hade väl rätt? Allesamman!
Sedan Magnhild den där vårdagen gett Alvar
besked, inträdde de i ett otvungnare förhållande till
hvarandra. Hon visste att han ej med ett ord
skulle beröra deras förra samtal, nu ändtligen kunde
de mera bli vänner och kamrater. Han hade
också varit så behärskad och lugn, att hon ej trodde
på att hans känslor gent emot henne varit så
vidare djupa. Och då han sedan visade sig
fullkomligt obesvärad så ... Ja, de blefvo vänner och
kamrater.
Så kom hon honom närmare. Hon upptäckte
dagligen nya sidor hos honom, som väckte hennes
häpnad och på samma gång en smula beundran.
Var han inte världserfaren? Hvilket vetande ägde
han inte? Hon måste för sig själf erkänna att
hon själf blott var ett barn emot honom, och ändå
hade hon förut ansett sig själf stå ganska högt.
Hon hade under denna vanligen så glada och
muntra yta funnit en rätt stor fond af naturlig poesi.
Det fanns något af målaröga hos honom, han hade
en sund naturglädje och fann färg och skönheter
åt henne där hon ofta själf ej fann dem. Han
var en trofast vän till hennes far, var han inte
det också till henne! Alla hans göranden och
låtanden tydde därpå. Åh, hade hon inte lärt känna
honom under deras ridter och promenader och
båtfärder under sommaren! Så vördnadsfull och fin
som han alltid varit mot henne äfven då hon
varit, så att hon ångrade det sedan. Visst var
han hennes trofaste gode vän. Och så kom en
dag hufvudfrågan med nödvändighet: Han har aldrig
sökt bedraga mig, han sade att han älskade mig.
Om ...?
Hon kom ofrivilligt att dissekera detta om och
började närmare iakttaga honom. Jo, nog tyckte
han om henne mycket, men huru mycket? Nog
för att han skulle kunna göra henne lycklig ...?
.Nej, hvad hade hon att göra med det! Och så
gick hon bort och pinade honom. Aldrig skulle
hon bli en efterträderska hos honom!
För resten hade hon lofvat sig själf att
aldrig gifta sig, att aldrig för ett helt långt lif binda
sitt lif vid en annans. Inte ägnade hon sig för
giftermål, alla ett sådants bekymmer och besvär, inte
ägnade hon sig för dem. Nej, förr lefva ogift!
Och så erinrade hon sig hur sträfsamt och
ansträngande hennes en gång goda väninnor nu hade
det, se’n de blifvit gifta. Nästan som tjänare, och
de blefvo gamla i förtid. Nej aldrig!
»Men det är inte bara kvinnan, som ger i ett
äktenskap», svarade henne en dag den gamle Krycke,
då han som vanligt åter fört äktenskapsfrågan på
tal. »Och det är skräp med den kvinna, som
föredrar att bli gammal fröken! Ja, ja, du skulle inte
resonnera som du gör, om du sett din faster, min
syster, på gamla dagar, innan hon dog.»
»Och hur dog faster?» frågade Magnhild.
»Jo, som gammal mö, knarrig och missnöjd med
hela sin värld. Och sig själf! Ty hon kände, att
hon hade ett förfeladt lif bakom sig.»
Till sist lärde Magnhild längta efter Alvars
sällskap. Sällskapsstunderna, då han hade ledigt,
hvilket vissa tider ej skedde allt för ofta, hörde snart
till hennes ljusaste. Den gamle var sjuklig och som
alla sjuklingar fordrande och plågsam. Men då
Alvar kom in, sken han upp och kunde till och med
bli glad och skämtsam. Alvar hade en underbar
förmåga, tyckte hon, att sprida ljus och värme
omkring sig.
En dag frampå sensommaren blef Magnhild
ängslig för sig själf. Hvad var detta för en underlig
känsla, som hon erfor?
Hon satt ute på bron och väntade på att han
skulle komma hem till middagen. Han dröjde och
dröjde, och hon började till siat bli en smula orolig.
Långsamt gick hon ut på gårdsplanen och fick se
inspektören komma emot sig, och hon såg på
honom, att han hade något att meddela, men var
förlägen om hur han skulle börja.
En underlig skräck grep henne, hon kände sina
ben skälfva och det stockades i hennes strupe. »Åh,
säg ut, säg ut!» ropade hon, »det är något galet
med Alvar?»
»Ja, men inte något farligt», svarade
inspektören, »han blef visserligen trampad af Blacken, men
det är nog ingen fara för foten.»
»Hvar är han?» frågade Magnhild flämtande.
»Åh, vi hjälpte in honom på hans rum, och nu
bad han mig hälsa och be att få middagen uppburen.»
Utan att knappast afvakta talets slut, rusade
Magnhild bort till ena flygelbyggningen, där
förvaltaren slagit upp sina bopålar, hon skyndade uppför
trappan och lade sin hand på vredet. Då mindes
hon, att det inte gick an för henne, hon stod länge
still och stred med sig själf. Då vände hon sig
långsamt om igen och gick.
Hvad var det för en underlig känsla, som så
med ens bemäktigade sig henne, det var mer än
fruktan för en väns lif. Var det ...?
Den dagen sände hon honom en knippa vackra,
doftande rosor, de första.
V.
Med hvilken otålighet hade icke Magnhild
afvaktat den dag, då Alvar åter skulle slippa ut ur sitt
rum. Ett ben i foten hade blifvit krossadt och
tillfrisknandet gick långsammare än man väntat.
Men nu skulle han få komma ut igen, stödd på
sin käpp. Om han blifvit blek och mager?
Stackars Alvar, så han måste ha plågats!
Hon hade ridit Blacken vild för det trampets
skull, och hon kände nästan som ett hat mot den
hästen.
Men nu skulle Alvar få komma ut igen, och
hon hade prydt hans plats med blommor dagen
till ära.
Han kom. Nej, han såg inte ut för att ha
genomgått några lidanden alls. Han haltade knappast
heller, där han kom emot henne leende och glad.
Hon tog hans hand och tryckte den mellan sina
båda, medan hennes ögon sökte hans. Då rodnade
hon och blef kall och stel emot honom.
Men nu var det han, som fick en underlig
solglans i blicken.
VI.
Att hon ändå kunde älska så innerligt varmt
och djupt, hon som annars trott, att detta skulle
ha varit en omöjlighet för henne. Att lifvet ändå
kunde vara så innehållsrikt, så fint, så vackart!
Det var höst men hon hade aldrig sett världen så
vacker förr. Det var sång öfverallt, tyckte hon, och
underbara sagor. Skogen och de fallande gula och
röda löfven. Rönndrufvans korall infattas i gull.
Spindelväfven i de blågröna enarne glittrande i dagg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
