Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 38. Den 22 Juni 1902 - Bunden. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af. E. WALTER HÜLPHERS. (Forts. fr. n:r 37).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som topas, rubin, smaragd. Var det inte härligt
detta, skänkt åt henne af Skaparen till hennes
förnöjelse ensamt. Var hon inte en drottning, rikare
än alla andra drottningar? Var inte hennes rike
större och skönare än alla andra riken ?...
Nej, hon var fattigare än den allra fattigaste
på jorden. Den som hon älskade, han älskade henne
inte igen. Han ...
Men hvad angick det henne? Hon hade ju
lofvat sig själf att aldrig, aldrig gifta sig. Förr ...
Men han skulle aldrig säga något, och hon
skulle aldrig lösa honom från hans ord. Hon var
fattigare än den fattigaste på jorden.
Hon grät ofta, då hon kom ensam med sig själf
på sitt rum.
Kärleken är underbar.
VII.
Den förlåter och ursakar, den förgyller och
plånar ut. Kan inte kärleken förlåta allt? Kärleken
upprättar det som var fallet. Och det som var
fallet förr, innan kärleken kom, synes det den
älskande fallet? Täckelset för det gamla drages för,
och endast nuet finnes.
Hade han ock fallit sju hundrade resor, min
kärlek gör honom ren.
Ty min kärlek förstår, begråter, förlåter.
VIII
Det var en solig morgon i september.
På andra sidan Vangstaån hängde dimman ännu
i hvita skira flockar i skogen och gaf åt den
någonting drömmande sagolikt och trolskt. På det
vissnande gulnande gräset låg ännu morgondaggen
nästan hvit som frost.
Mörk och strid gick ån ner mot fallet, som
nu i den rena, klara höstmorgonens höga luft
pressande mot det gamla hvitskinande vattenhjulet
skummade och brusade med ljud som från en i
fjärran susande skog. Det gnistrade och blänkte i alla
rägnbågens färger på en grund af hvitt och
vingult.
Här, just här nere, där stämningen var finast
och starkast, hade Alvar ställt sig att möta
Magnhild på hennes vanliga morgonpromenad, här och
nu skulle hon ge honom hans ord tillbaka. Nu
älskade hon honom och hon hade en gång sagt:
»Om jag älskade dig, då ...» Och nu hade hon
något att gifva.
Han stod nere på den lilla strandängen med
ryggen stödd mot en mossbelupen, gammal knäande
och vacker gärdesgård och lyssnade till forsbruset
och den liksom i fjärran susande skogen. Det smekte
hans panna och hviskade honom vackra ord i örat.
Nu skulle han ändtligen fullt och helt få den lycka,
som han så länge förr jäktade efter, men aldrig
fann. Äckel och leda kände han vid det som varit,
men nu skulle hon göra hans läppar rena med sin
kyss. Och han, han skulle gifva henne hela sitt
lif och hela sin unga varma kärlek, vinna lyckan
genom att göra henne lycklig.
Ofrivilligt sträckte han ut armarne mot det
ställe där stigen steg ned från gårdsplanen och
vindlade in mellan alarne.
»Magnhild, Magnhild kommer du inte, min
längtan, min hvita, dejliga dröm?»
IX.
Hon kom med långsamma steg utför stigen,
barhufvad, vackrare än en het ung försommarsdag.
Långsamt kom hon närmare, men där en gammal
grå al lutade sig ut öfver det mörka vattnet,
stannade hon lutande skuldran mot den mossiga
stammen.
Djupt, djupt där nere såg hon hvita skyar segla,
långsamt öfver en blå himmel fram. Fjärran komme
de från som hvita långskepp. Spårlös var deras
väg och i fjärran svunno de, så som de kommit.
Tankar komma, tankar gå. Hvarifrån komma
de, hvart draga de hän?
Det var en gång en ung kung ochi han steg;
ombord på sitt skepp att draga på segertåg genom
världen. Fartyget lyste som skinande gull, seglen
hängde purpurröda från gyllene rår och i toppen
svajade vimpeln blå, blåare än blått, blå som
vimpeln på hoppets slup.
Han drog ut i den stora vida världen att taga
borgar och städer som en glad lyckans riddare och
kring fästet på sin värja bar han hennes färger,
hoppets blåa färg för seger eller död.
En gång skulle han komma hem, en solig dag.
Hans master och rår skulle skina och seglen skulle
lysa med morgonsolens brand och från toppen skulle
vimpeln svaja stoltare än förr, som för en ung
kung och ett ungt lejon, väldig, väldig, öfver alla,
tankar.
Ah, hon visste ...
Då han kom och hon såg hans ögon, då skulle
hon gå in i hans famn som ett vekt barn. Och
han skulle taga henne i sina armar och bära henne
ombord på sitt skepp och de skulle lägga ut från
land och segla, segla ... Under den blå vimpelns,
tecken hvart färden bar.
Men om han inte kom, aldrig mer kom igen
från den ensamma färd, hvarpå han dragit ut med
hennes vilja? Om han aldrig, aldrig kom ... Ja,
då vore hennes lycka död, och hon själf vore död.
Kärleken var som en stor nunnande sång i
henne och hon började själf nunna med mörk och
låg röst den gamla sorgmodiga visan, som återkallar
så många vackra ljud i deras hjärtan som förslå,
henne:
»Kristallen den fina som solen månd skina
som stjärnorna blänka i skyn.»
Då är det plötsligt en röst som fortsätter de
följande stroferna vekt och innerligt:
»En flicka jag vet i dygden den fina,
en flicka i denna här byn.
Min vän, min vän och älskogsblomma,
ack, om vi kunde tillsammans komma,
och du vore kärestan min
och jag allra kärestan din,
du ädela ros och förgyllande skrin.»
Stilla stod hon och lyssnade till tonerna ...
Då kom ett strålande sken i hennes ögon och
på hennes panna.
Och sakta gick hon som förklarad den kommande
till mötes och räckte honom sin hand.
»Ändtligen kom du! Hvarför dröjde du så länge,
Magnhild min ?»
»Nej, nej!» afbröt han henne. »Här skall du
inte svara mig, kom!»
Och han förde henne längs stigen, lyfte upp
henne i sina armar med ett högt jubel, skyndade
öfver den fuktiga strandängen och sprang ut på
dammbordet, som trängde ihop det lilla fallet intil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
