Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 29 Juni 1902 - Några ord om folkvisan och dess betydelse. Av Gösta Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NÅGRA ORD OM FOLKVISAN OCH DESS BETYDELSE.
För HVAR 8 DAG af Gösta Geijer.
»Den som trampar på sin forntid,
är ingen framtid värd.»
l vårt land, som i andra länder, är det i den
enkla visan man spårar de första egentliga
yttringarne af musikaliskt lif.
Den ter sig då mera som en produkt af rent
instinktiv naturingifvelse än af bestämda, regelbundna
musikaliska lagar.
Den allra äldsta – om än något ovissa –
iakttagelsen af vårt lands sång äger man med den
fantastiska och storslagna hedniska gudalärans
uppkomst, från hvilken tid till senare de olika
formerna af musikens utveckling bäst karaktäriseras
af visformen, enligt dennas under tidernas lopp
växlande omdaningar.
Vi få härigenom en indelning i trenne perioder,
af hvilka den första betecknas af kämpavisan,
den andra af romans- och riddarvisan
samt den tredje af folkvisan.
Andan i kämpavisan anslog en högstämd och
heroisk ton, förhärligande, i likhet med de
forngrekiska sångerna, gudarnes och kämparnes lif och
krigiska bedrifter.
Sångens idkande hölls af Nordens urinnevånare
högt i helgd, emedan den af dem ansågs som en
direkt gåfva af gudarne, särskildt af Brage under
hvilkens omedelbara inflytande skalderna troddes
påverkade i ingifvelsens ögonblick. Skalden icke
allenast diktade orden till sina sånger, utan satte dem
äfven i toner. Till harpans strängar tonade
sålunda hans sång för att vid måltiderna, då mjödet
gjorde sin rond, förhöja festens stämning eller vid
krigiska idrotter för att elda kämparnes mod och
stridslust.
Skaldens ämnen voro alltså en slags historik
öfver stora kämpars lefnadsöden, hvilka sålunda
fortlefde i flera släktled i saga och sång.
Att kunna vinna en bragd, värd att blifva
besjungen af skalden, var sålunda hvarje kämpes
högsta ära.
Stort var sångarens anseende och mångsidigt
utbildad var han äfven å vetandets och konstens
områden, hvarför han stod sin drott eller jarl nära
icke allenast i rang, utan äfven när det gällde ett
råd i rikets angelägenheter.
Med asasångens eller gudalärans förfall
försvann äfven den glans som omgaf de gamla
skalderna. Den fick vika för en annan, hvars klara
skimmer från södern allt mer och mer trängde upp
till Norden: det var kristendomens. Dess anda
ingöt en ny lifslust af romantik och ridderlig
förfining i den gamla fornnordiska sången, förmildrande
dess obändiga kraft, utan att därför skatta mindre
åt den ädla heroismens storhet.
Detta var början till romans- och riddarvisans
epok. De forna skalderna eller trubadurernas
roller hade nu öfvertagits af från utlandet
inkommande konstidkare, som i de gamla krönikorna
benämnas »lekare», »gigare», fidlare, och hvilka sedan
kvarstannade i vårt land.
Dessa sångare hade sin tid af anseende och
välbärgad ställning, och voro då gärna sedda
gäster vid de europeiska furstehofvens och
ridderskapets fester, hvilka de illustrerade med sin sång och
musik.
Då deras konstutöfning mer och mer kom ur
bruk hos de högre stånden, sjönko de så
småningom ned till vandrande folksångare eller gycklare,
hemfallna till sist under allmänhetens förakt ända
därhän, att ett dråp på en dylik sångare, nästan
helt och hållet förbisågs af den tidens gällande
lagar.
Genom de vandrande sångarne hade emellertid
romans- och balladsången fått sitt hemvist hos de
bredare lagren. Omsmält i folkdiktens degel
framträdde den slutligen i en ny visart, såsom en
själfständig uppenbarelse af det rent nationella, och
med detta äro vi sålunda inne på den period som
bestämmes af den s. k. folkvisan.
I landsbygdens undangömda vrår ljödo nu
hennes härliga toner, utan att kunna nå upp till den
musik-vetenskapliga bildningens nivå. Folkets
sånger voro som blomstren vid sidan af landsvägen, vid
musikkulturens stora allfarväg, hvars torra damm
länge hotade att förkväfva deras tillvaro.
Men liksom allt, som är i besittning af
ursprunglighetens saftiga friskhet, skulle de åter spira
upp till pånyttfödelse och blomstrande fägring, dock
först i långt senare tider och genom ännu ett nytt
förmedlingsskede – det artistiskt litterära.
Den gamla folkvisan, trots sin enkelhet, ägde
ändock en innebörd för den mest djupa och
ursprungliga skönhet, för hela det mänskliga lifvets
alla skiftande faser af sorg, glädje och smärta.
Den gick från hjärta till hjärta, enär den kom
från ett friskt, ofördärfvadt känslolif med impulsen
från själfva naturens hjärta, från våra skogar och
berg, sjöar och dalar, hvars dolda makter trädde
fram och togo gestalt i folkets fantasi i dikt som
sång.
Dessa folkdiktens väsen och troll voro
sinnebilder af ett rikt andligt lif, af det godas och
ondas princip, där det förras oftast var förhärskande:
riddaren, som frestades af den sköna, bedårande
skogsfrun och hennes glänsande prakt, löstes ur
hennes trolldom, af kyrkoklockornas klang eller Kristi
namn, besegrade lindormen, emedan han lifvades af
tron på – en högre makt.
Nu följer riddaren gärna skogsfrun, för att till
sist med henne »dö i skönhet», besegras af draken,
ty lifvets enda slutmål för honom är blott det
jordborna, en svart, hopplös tillintetgörelse.
I dessa folkets forna toner, om äfven sorgsna
och allvarliga, ljöd dock som en genomgående
grundton hoppet om ett högre och klarare ljus, som till
sist en gång skulle skingra jordelifvets mörker. Däraf
deras oförgängliga fägring och lifgifvande, bevarande
kraft.
Denna skulle blifva särskildt betydelsefull vid
en tidpunkt, då de, i sin glansperiods sista
aftonrodnad, räddades från glömskan och förfall genom
en Afzelius’, en Arvidsons och en Dybecks m. fl: s
folkvisskördar, hvilka i litteraturen och konsten väckte
till pånyttfödelse en befruktande inhemsk anda, som
säkert helt annars skulle blifvit förkväfd i en
utländsk smakriktnings osunda atmosfär.
Träffande äro för alla tider i detta fall Qvantens
ord: »Från den gamla folkvisdikten upptogo vid
århundradets början Nya och Götiska skolornas
främste män, Tegnér, Geijer och Atterbom, de sköna,
varma toner, hvilka tände en ny lifsglädje hos
nationen och inledde en ny bildningsepok. Har den
enskilde, har nationalbildningen angripits af
lifströtthetens och förkonstlingens ålderdomskrämpa, så är
folkvisan den friska ungdomskälla, ur hvilken de
kunna dricka förnyelse af sitt väsende,
hämta ny bildning, nytt mod.»
Den vikt Qvanten med dessa ord inrymmer åt
folkvisans rent poetiska ord såsom underlag för en
nationell skaldekonst – samma vikt och
betydenhet tillkommer äfven folktonen såsom lifgifvande
uppslag för de musikaliskt nationella konstformerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
