Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 29 Juni 1902 - Några ord om folkvisan och dess betydelse. Av Gösta Geijer - Konung Albert af Sachsen +
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett friskt, liffullt tillflöde har den sålunda tillfört
en Geijers, Lindblads, Södermans, Hartmans, Gades,
Kjerulfs och Griegs verk för att här endast nämna
de förnämsta af våra nordiska tonskalder.
Beklagligt nog har nu folkets sång som genuin
folkvisa nästan tystnat, ty ju mera man från
förra seklets midt till våra dagar med tiden
vandrar i folkdiktens nejder, ju mera sparsamma och
tynande blifva dess fagra blomster.
Vår tid är ej sagans och sångens, den är
upplysningens, – säges det, – men tyvärr, den har
äfven sina skuggor, som falla så mörka och långa,
och i hvilka diktens ursprungliga växtlighet håller
på att förfrysa och vissna af brist på solljus och
värme, eller ock förtrampas af en krass verklighet,
hvilken ej vill förstå, ej vill hänge sig åt något
annat än det, som kan tillmätas efter det kallt
beräknande förnuftets måttstock.
Vid skogens ensliga glänta, där älfvornas
strängaspel fordom tonade, ljuda nu endast den
förödande yxans skoningslösa hugg, och Neckens
harposlag i forsen ha tystnat för fabrikshvisslans
jäktande maning.
Väl är arbetet en välsignelse, men tjänar det
blott en snöd vinning, hvars frist emellan dagens
id ej har tid, ej ro till den vederkvickelse,
för förnyade krafter, hvilken ligger i skönhetssinnets
kraf och tillfredsställelse, då blir denna sträfvan bra
meningslös, i längden undergräfd, tom och
andefattig, och helt visst utan den lifvets lycka, som
ger verklig frid och en ädel lifsglädje.
I saga och sång, de långa vinterkvällarne vid
spiseln, sökte och funno de gamle det lifvande
solsken, ett armt och kulet lif ej alltid skänkte, funno
äfven däri kraften att med förnöjsamt sinne bära
– försakelsen. Det är dock den styrka, som är det
sköna vardt, ty den äger all skönhets högsta
ursprung.
Må därför hvar och en, som älskar och aktar
sitt fosterlands skönaste minnen noga vårda och
omhulda de skatter af verklig nationell
sång våra förfäder lämnat oss i arf, och därvid
följa den gamla Dalavisans beaktansvärda maning:
»Lyssnen då, vänner på,
hemländsk, hundraårig sång.
Lyssnen, älsken, lären den,
sjungen, sjung den själfve se’n.»
 |
| KONUNG ALBERT OCH DROTTNING CAROLA. Den aflidne konungen och hans gemål. |
|
| GEORG, SACHSENS NYE KONUNG. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
