Hvar 8 dag / Årg. 3 (1901/1902) / 637 (1899-1933) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 40. Den 6 Juli 1902 - Gustaf Bergström. - Mécalliance. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Ulla Linder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

GUSTAF BERGSTRÖM.

65 år fyllde den
24 juni den öfver
hela Sverige kände
skådespelaren i den
komiska genren
Gustaf Bergström,
hvilken i så många år,
då den tyska,
harmlösa farsen ännu
förmådde locka till
skratt, var den
ledande kraften å
Södra teatern i
Stockholm. Hr B. är, som
bekant, numera,
sedan Södra teatern
öfvergått i direktör
Ranfts händer
anställd vid
Dramatiska teatern, där han
i vinter väckt
mycken munterhet i
»Historiska slottet».

B. började sin
teaterbana 1858 vid
Ladugårdslandsteatern,
tillhörde
sedermera Zetterholms
trupp vid Södra
teatern och om
somrarne Djurgårdsteatern, hvarefter han
i bolag med
Haqvinius innehade Mindre teatern och Södra teatern, hvilken han
slutligen ensam förestod.

Det har blifvit sagdt om Gustaf Bergström, att det är
hans specialitet att spela »brackan» – den i munnen store
mannen, som gärna pöser upp, men som i grund och botten
är harhjärtad och undfallande. Ja, huru många förtryckte
äkte män – hvilka gärna i hemlighet lefva om – har
Bergström icke i sina da’r framställt! Och huru många gånger
har han icke genom sina lustiga tonfall – hans röst och dess
gälla timbre är i och för sig särdeles komisk – och små
skälmska miner lockat till skratt. Man blir glad af att endast
betrakta den Bergströmska uppnäsan.

Det porträtt, som vi här återgifva, är numera en
sällsynthet. Det är ett ungdomsporträtt af den utmärkte komikern
och framställer honom som Lasse i »Nerkingarne». Hans
kvinnliga moitié är den oförgätliga Anna de Wahl.


GUSTAF BERGSTRÖM.


ANNA DE WAHL. GUSTAF BERGSTRÖM,

-

MÉSALLIANCE.

Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Ulla Linder.

Unge grefve Måns hade gått ut på terrassen,
som vette nedåt trädgården, för att, medan söta
far och söta mor togo sin sedvanliga »tupplur», i
allsköns lugn njuta af sin middagscigarett och
ostördt hängifva sig åt sina tankar och
funderingar.

Han gick några slag fram och tillbaka öfver
den fingrusade planen, slog sig så ned på en
trädgårdsstol, lutade sig tillbaka mot ryggstödet,
svängde vigt och gesvindt upp benen i en bekväm
ställning på det framför honom stående
trädgårdsbordet, gaf stråhatten en liten knäpp, så att den flög
bort på nacken och försjönk i meditationer med
armarna korslagda öfver bröstet.

Han var kär, stackars grefve Måns, ohjälpligt,
hopplöst förälskad högt öfver öronen.

Mön Dieu! Det var en cause difficile! Inte
det att bli kär – bevars! det gick lättare, än
någon kunde ana – fastän så förälskad som han
nu var, hade han aldrig varit förr och skulle
aldrig någonsin bli mer! – Men just hans
förälskelse var en cause difficile. Han ämnade
nämligen göra en mésalliance.

Mésalliance.

Det var något visst piquant, manhaftigt i det
ordet, tyckte han. Det betydde en kärlek, nog stark
att bryta ned gamla fördomar, det betydde unga,
kraftiga viljor och eldigt sjudande blod!

Han finge bereda sig på en storartad, huslig
scen. Tårar och jämmer från söta mor; vredgade,
dundrande straffpredikningar från far och maliceusa
leenden, små stickord och förargliga häntydningar
från cousinerna på Beateberg, särskildt cousine
Ulrika. Gud! hon, som kunde vara så öfverlägset
förarglig! – –

Grefve Måns tuggade ursinnigt sin halfslocknade
cigarettstump och betraktade sina vådor med
förgrymmade blickar.

Det blef nästan det otrefligaste att slå ifrån
sig gent emot cousine Ulrika. Men han skulle
minsann visa henne, att han var karl för sin hatt, inte
en sådan lättskrämd pojkvasker, som hon tycktes tro.
Han skulle trotsa dem allesamman! – Om
cousine Ulrika räknat på att blifva grefvinna på
Torup, så skulle hon bli grymt bedragen. Ha –
ha – det kunde just göra henne godt, den stolta
sköna, att få stå där med lång näsa och se lilla
mamsell Flodin inta den efterlängtade platsen.

Hans ungdomliga ansikte fick plötsligen ett ömt,
svärmiskt uttryck och de blå ögonen kastade
smäktande blickar upp mot himmelens irrande
molntappar.

Vintre S:t Gris! Hvad hon var söt, den lilla
Beate-Jaquette! Han såg för sig hennes rosiga
kinder, den lilla leende munnen och de spelande, mörka
ögonen. Och hennes sätt att se på honom,
närhan – hm – – när han kom henne litet för
nära, – förebrående, men på samma gång
gäckande och eggande!

Det gick en kall kåre öfver ryggen på honom;
vid blotta minnet.

Mon Dieu, den där lilla röda munnen, att få
– – Aj, för f – –. Unge grefven sprang upp
ur sin bekväma ställning med en mindre välvårdad
fras och slungade den lilla cigarettstumpen, som
bränt honom så illa, med förakt ifrån sig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>