- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 3 (1901/1902) /
639

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 40. Den 6 Juli 1902 - Mécalliance. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Ulla Linder. - Det nya hotellet i Vaxholm.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Söta far tycktes ta det hela som ett raillerie, en
pojkaktighet. Han skulle minsann visa, att det var
mer än ett raillerie.

Han skyndade upp och ned mellan rader af
stora, yfviga krusbärsbuskar. Långa, taggiga
grenar höggo raspande fast i hans mjuka atlasrock,
men han aktade ej därpå, de spejande blickarna
sökte ifrigt efter att få upptäcka skymten af en
ljus kjol mellan de gröna gömslena. Men allt hans
sökande var förgäfves. Han vågade ett par gånger
fram med ett halfhögt »mamsell Beate-Jaquette l»,
»lilla mamsell Beate-Jaquette!», men inget svar kom.
Han stannade misslynt, rådvill.

»Hon har kanske gått till hagen eller ner till
strandpromenaden i parken», tänkte han, »det är ju
hennes älsklingspromenader. Jag måste få tag på
henne, jag måste tala vid henne i dag, nu genast».

Den breda, grusade parkgången, som ledde
utefter sjöstranden, låg där så ljus och solig i
eftermiddagsbelysningen. Höga, vajande vass, som växte
ända upp till stenkanten, kastade från sjösidan en
kort skugga öfver sanden och längre bort, där
albuskar och en och annan björk tagit fotfäste strax
ofvanom vattenbrynet, blef skuggan tätare och
mörkare. Men ingen ljusklädd flickskepnad syntes till
hvarken på gången eller uppe mellan träden, där
brädbänkar voro uppsatta till hvila för vandraren.
Grefve Måns följde strandvägen så långt den bar,
ända bort till det hvitmålade staketet, som skiljde
parken och hasselhagen. Med ett raskt grepp svängde
han sig öfver stängslet till andra sidan, försmående
den lilla spjälgrinden, och fortsatte sin vandring på
den smala, slingrande gångstigen, som nu ej längre
följde sjöstranden, utan böjde af uppåt mellan små
stenrös, lummiga hasselbuskager och smärta,
hvitstammiga björkar.

Han hade saktat farten, gick nu långsamt och
såg sig spejande och sökande omkring åt alla sidor.
Fanns hon ej här, visste han ej, hvar hon kunde
hålla till. Hon måste finnas här; inte kunde hon
väl sitta inne och brodera eller hvad det nu är,
fruntimren sysselsätta sig med, en så vacker
sommareftermiddag.

Plötsligt stannade han och lyssnade. Hvad var
det för ett egendomligt smällande ljud? Kunde det
vara ekorrarna, som kommo fram för att stjäla
nötter? Nej, det var för tidigt till års. Inte häller
var det precis likt ekorrarnes smackningar. Tyst –
där var det igen! Det ljöd helt nära honom, tyckte
han, måste komma från andra sidan om den stora
hasselbusken.

Han lade sig sakta ned på marken och kröp
ljudlöst fram till buskaget, sträckte så ut sig så,
lång han var för att nå fram med hufvudet mellan,
de glesare grenarne och få en öfverblick öfver
terrängen på andra sidan. – –

Stackars grefve Måns! Det var, som om han
med ens fått ett slag midt i ansiktet, nej, en
dolkstöt midt in i sitt varma, ungdomliga, eldiga hjärta.

Han låg orörlig, vågade knappt blinka, bara säg
och såg på gruppen framför sig.

Uppflugen på en mossig sten stod lilla
Beate-Jaquette, leende och rosig och vacker som aldrig
torr. Den lätta schäferhatten hade fallit ned på
ryggen, hängde i s na långa, skära band fastknuten
om halsen och den spetsprydda bröstfichuen var
tillskrynklad och oordnad. Framför henne med sin
stora, grofva arm om hennes runda midja och
hennes små vackra, bara armar om sin tjocka hals.
stod den där jägmästaren i sin mörkgröna
jaktcostume, med filthatten käckt på sned. På marken
bredvid honom låg jaktväskan, ur hvilken ett par
morkullor stucko fram sina brungrå fjädrar. Nu
böjde han sig emot henne, tätt intill det lilla
rosiga ansiktet, och – så hördes det där ljudet igen.

Grefve Måns blef röd och det ända upp under
stråhatten. Puh! Det var dock för mycket! Han
kunde ej ligga här och se på längre.

Mycket långsamt och varligt drog han tillbaka,
hufvudet, reste sig upp och började gå framåt
gångstigen igen, samma väg han nyss kommit. Han
smög på tå, så försiktigt, som om det gällt att
öfverraska en hjort eller ett rådjur. En enda tanke
surrade ideligen i hans hufvud. Mon Dieu, måtte
de ej märkt honom, måtte han väl komma osedd
ifrån detta!

När han hunnit öfver gärdesgården och in på
strandpromenaden, ökade han farten, tog ut stegen
hastiga och brådskande. Nere i trädgården såg han,
drängarne sysselsatta med gräfningar i landen. Han
vinkade en af dem till sig.

»Spring och säg till Persson, att han sadlar
’Hyacinthe’», sade han, »men raska på, Ola, du vet,
jag tycker ej om att vänta.»

Så sprang han uppför trappan till terrassen och
in i slottet för att byta costume. – Den mörkblå
riddräkten, hade söta far sagt. – – Nå – det var;
så godt, han tog den då! –

-

DET NYA HOTELLET I VAXHOLM.

illustration placeholder

Fote. Julius Grape, Foto-afair.
Inom den närmaste tiden skall det nya hotellet i Vaxholm öppnas, säkerligen till stor glädje såväl för stadsborna själfva, som för tillfälliga och bofasta sommargäster i den vackra skärgårdsstaden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:04:32 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hvar8dag/3/4013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free