- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 3 (1901/1902) /
690

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 43. Den 27 Juli 1902 - HVAR 8 DAGS Novellblad. XVIII. Regementets son. Novel af Harold Kramer.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XVIII.

REGEMENTETS SON. Novell af Harold Kramer. Öfversättning för HVAR 8 DAG.

Sergeant Terence McGinnis var en regementets
son. Då han föddes, insveptes han i en arméns
sängfilt och fick en aflång kexlåda till vagga. Den
enda leksak, som bestods honom, var en bit af en
betselträns. Hans tidigaste barndomsminnen voro
dimmiga bilder af blå uniformer och blixtrande
värjor samt ljudet af smattrande hästhofvar.

Som senare minnen erinrade han sig ljudet af
trumpetstötar, det rastlösa lifvet vid truppernas
uppbrott och afresa, de långa tråkiga dagar, som nu
följde, och hur modern sökte fördrifva tiden genom
att sjunga entoniga sånger för honom. Då
trupperna kommo tillbaka, förde de med sig
siouxindianer som fångar, men ofta kommo äfven hästar
tillbaka med tomma sadlar.

Så gingo åren, gossen fördes från utpost till
utpost, och till slut kom den stolta dag i »Terrys»
lif, då han, bredaxlad och med upprätt hufvud, svor
fanan trohet.

Nästa gång trumpeten kallade trupperna ut, följde
han tätt efter fadern, då detachementet red bort för
att förfölja ett band marodörer, deras dödsfiender
siouxindianerna. – – –.

De flyktande indianerna blefvo upphunna vid
sluttningen af en rad kullar, hvilket skedde så
oförmodadt, att det blef en verklig öfverraskning.

Förvånad, men ej nedslagen, utdelade kaptenen
sina order, trumpetsignalen ljöd och hufvudstupa
störtade soldaterna mot dessa präriernas söner. En
salfva aflossades vid stormlöpningens början,
därpå såg man sablarne blixtra i höstsolens strålar.
En salfva från fienden kom några få att störta af
hästarne och så följde angreppet.

Det blef en kort strid, öga mot öga. Skiljd från
sin fader sökte Terry honom, så fort fienden var
skingrad. Han såg honom kämpa med tvänne
indianer, och då han ilade till hjälp, höjde fadern sin
sabel och sände en af sina fiender in i evigheten.
Den andre vilden, som bar en höfdings fjäderbuske,
ilade fram och stötte sitt spjut genom faderns bröst.

Med ett fasans skri sporrade Terry sin häst
till förnyade ansträngningar. Hans pistol och
karbin voro afskjutna, men sabeln höll han i högsta
hugg. Samlande all sin styrka högg han till, men
hästen snafvade, så att i stället för att klyfva
rödskinnets skalle, skar han bort indianens öra och
sårade hans kind. Hästen störtade på knä och gossen
föll tungt, hufvudstupa till marken.

Sådant var Terence McGinnis första blodsdag i
fäderneslandets tjänst. – – –

Innan snön nästa gång smält bort för
vårsolen, sof hans moder den sista sömnen
under samma kulle, som hans fader, och sedan
blef »Terry» kallad regementets son. Han visade
sig värdig detta hedersnamn och blef inom kort
korpral. Så fort frågan gällde att spåra upp ett
band indianer, höll sig alltid Terry framme.

Åren gingo, nye män kommo till regementet
och glada lämnade de det, då deras värfningstid
var ute. Terence McGinnis stod kvar på sin post.
De tre guldsnörena på armen betecknade nu att
han blifvit sergeant, eljest var han sig lik. Tyst
och sluten i kamratkretsen, djärf och ifrig på
krigsstigen, ansågs han af kamrater och officerare som
en olöst gåta.

Då han, angripen af feber, lades in på
fästningens sjuksal, yrade han och pratade om att han
sökte en fiende, och att han invigt sitt lif däråt.

Då han blef bättre, försökte man utforska hans
hemlighet, men han endast skämtade och skrattade
åt sina feberfantasier.

Så kom ett återfall och ånyo låg han i en
brinnande feber. Så hördes ljudet af hästhofvar, en
ryttare sprängde fram, ur hästens sidor flöt blod efter
sporrarne och nu stod han flåsande framför
majorens kvarter. En ranchman föll ur sadeln.

Hastigt blef han inburen, och man fann genast, att;
en kula krossat vänstra armbågen. Några droppar
brännvin prässades mellan hans läppar.

»Siouxindianerna», mumlade han. »De hafva
bränt Wilsons ranch och mördat dem alla. Jag
lyckades slå mig igenom; de ila mot kullarne –»
Han svimmade ånyo. – – –

Rasande i feberyrsel låg sergeant Terence Mc
Ginnis på sin bädd, då han plötsligt reste sig
i sängen; han hade uppfattat trumpetsignalen;
»alle man i sadeln!» Han lade sig ned på sin.
väktares uppmaning. En minut senare hördes
signalen: »uppställning!» Det kom en underlig glans
i den sjuke mannens ögon, då han såg sin väktare
skynda ut för att se hvad som var å färde.

Truppen var redan flera mil borta, då kaptenen,,
vid en blick bakåt, fick se en underlig syn. Lik en
hvirfvelvind kom en hvitklädd ryttare i fyrsprång efter
dem. Snart hade han hunnit upp truppen och man
kände genast igen sergeant McGinnis, som barfotad och
utan hatt, endast iklädd sina underkläder, men med
vapnen i bältet, ilat efter dem för att få vara med.

»För Guds skull, Terry, rid tillbaka!» ropade
kaptenen, då McGinnis red fram för fronten och
gjorde honnör för honom.

Feberns rosor brände på hans kinder, och en.
onaturlig glans upplifvade hans ögon.

»Jag måste följa med truppen, kapten»,
svarade han. »Vi kunna göra en god fångst i dag»,
tillade han med ett tvunget skratt, och under det
hans kropp skakades af frossbrytningar, intog han
sin plats i ledet. – – –

De redo framåt och McGinnis satt lika fast
i sadeln som någonsin förr. Frampå eftermiddagen
hade de upphunnit fienden och börjat striden.
Siouxindianerna voro flera än man beräknat, hvarför
ryttarne sadlade af och togo skydd bakom stora stenar.

Soldaterna blefvo hårdt ansatta af indianerna,
hvarför man sände en ryttare tillbaka till fortet
efter förstärkning. Sergeant McGinnis sköt stadigt
från sitt improviserade bröstvärn.

Plötsligt sänkte han karbinen, höjde hufvudet och
betraktade noga den oförvägne indian, som red fram
på endast några hundra meters afstånd från
soldaterna, utmanande till tvekamp.

»Store Gud!» Kaptenens ansikte blef likblekt
och ett mummel af fasa gick längs leden bakom
klipporna.

Sergeant McGinnis hade sprungit till häst och
styrde rakt på den utmanande. Han utstötte ett
onaturligt stridstjut, drog sin sabel, och satte sina bara
hälar i hästens sidor.

Då truppen såg detta, intogos männen af
stridslust, och utan att vänta på order sprungo de
efter hästarne och ilade i en oordnad hop efter honom.

Den framrusande strömmen af hästar och män
och blixtrande vapen, anförd af en spökliknande
hvit gestalt, slog indianerna med fasa, och de vände
för att fly, men döden hade redan börjat sin skörd
ibland skaran och det skarpa skjutandet hade
insvept dem i en sky af krutrök.

Då kampen var slut red kaptenen för att söka
McGinnis. Han låg tvärs öfver sin fiendes döda kropp.

Siouxindianens hufvud var klufvet i tvänne
delar, men själf blödde McGinnis ur ett farligt sår i
bröstet. Kaptenen lyfte upp hans hufvud i sitt knä
och höll kantinen till hans läppar.

»Jag har funnit honom, kapten», hviskade han,
»Vänd honom om – och – ni skall få – se.»

Med foten vände kaptenen på indianens klufna
skalle. Ena örat var borta och ett fult sår
vanställde hela vänstra sidan af hans ansikte.

Sergeant McGinnis såg upp och ehuru hans blick
var nästan brusten i döden, log han.

»Gud vare lof, kapten, min häst snafvade icke
denna gången!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:37:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/3/4316.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free