Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 44. Den 3 Augusti 1902 - Ovärdig. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af H. Mikael.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes bästa vän. Han brydde sig nog ej
om henne mer, det kände hon, men hon ville veta
om det var för någon annan han glömt henne och
hvem det var; det skulle Nanni ta reda på
åt henne. Det skulle säkert bli hennes död,
men visshet ville hon ha i alla fall.
Nanni lät brefvet falla och sänkte hufvudet.
Det hade kommit ett par, raka, djupa veck mellan
hennes mörka ögonbryn och en hård, orolig min
öfver det nyss så leende ansiktet. Hon satt med
händerna hopknäppta öfver knät, och vaggade fram
och tillbaka; då och då rörde hon läpparne, som
om hon talat för sig själf, men inte ett ljud
hördes.
Fritz Stål den långe, vackre bruksbokhållaren
ja visst kände hon honom det var ju han
som satt däruppe vid skogsstättan och väntade på
henne! Och Meli hade han nog glömt, åtminstone
brukade han säga Nanni både med ord och med
blickar, att hon var den enda för honom i all
världen. Nu ja! men först han kom till bruket,
hur var det då? Nanni satt och drog
sig till minnes hur tillbakadragen och stilla han
då var, tittade inte åt en flicka, inte ens åt Nanni,
som ändå var erkändt den vackraste. Men just
det hade äggat henne, det och så hans godmodiga
något skygga väsen, som paradt med hans kraftiga
manlighet verkade så tilldragande. Hon hade gifvit
honom blickar och leenden, äggat och stött tillbaka,
närmat sig så långt hon vågade och så blifvit
kylig och afmätt igen. Hon var vacker och född
kokett, åren hade gifvit henne erfarenhet, instinkten
sade henne rasten få män skulle kunnat motstå
henne, när hon ville och nu ville hon riktigt.
Det var inte så fritt att inte hjärtat var med i
spelet den här gången! Och så hade hon
lockat honom till sig, fast han i början sträfvade emot,
stulit hans hjärta bit för bit, stulit bort honom från
Meli!
Nanni reste sig. Med en tvär, hastig åtbörd
tog hon brefvet och slängde in det i en byrålåda,
som hon sedan sköt igen. Hon hade inte slutat
de sista sidorna, men det var också detsamma.
Hon ville inte läsa vidare det där, som Meli
sörjde öfver kunde i alla fall inte ändras. Det
var Nanni han tyckte om, inte Meli och Nanni
tyckte om honom; ja, det gjorde hon bestämdt,
mycket mer än hon någonsin tyckt om någon förr.
Kanske hon rent utaf komme att gifta sig med
honom. Till hösten skulle han sluta på
kontoret och öfverta en liten gård, som han ärft, så
han var alls inte något parti att förakta eller
kasta bort.
Det förstås, hade hon vetat att han och Meli!
ja, då hade han väl fått vara i fred för henne
det fanns ju andra men nu så! Hvar och
en fick sköta sig själf inte kunde hon hjälpa
att det var henne han föredrog.
Nanni satte beslutsamt hatten rätt på det
svartbruna hårburret, tog handskar och parasoll och gick
ut stängande dörren i lås efter sig. Utan att stanna
gick hon ned för trappan och öfver gårdsplanen.
Sanden knarrade under hennes fötter, ett par ärlor
flögo upp rätt framför henne, i en af de
nyplanterade buskgrupperna satt en katt och slickade sig
om tassarne. Ingen människa syntes till;
fönstren till sjukrummen stodo öppna, men de få
patienterna som funnos, sofvo eller hvilade sig; hon
var ledig ända till kvällen, då doktorn kom som
vanligt. Först gick hon raskt på, men så
småningom började hon sakta stegen. Till slut gick
hon helt långsamt, med nedböjdt hufvud. När
hon kom fram till skogskanten satte hon sig på en
sten och började att stirra på solfläckarne, som
rörde sig fram och åter på mossbädden. Det var
inte lönt att söka springa ifrån tankarne de
följde alltjämt!
Meli! Tänk hvad Meli alltid varit snäll och
trofast, aldrig brytt sig om någon annan än just
Nanni och aldrig skytt möda och besvär om hon
kunnat göra henne en tjänst. Men nu satt Meli
ensam i en stuga och grät och Nanni kunde
kanske hjälpa henne, men Nanni ville inte!
Hon mindes den gången hon legat sjuk i
dubbelsidig lunginflammation. Doktorn och alla på
sjukhuset trodde hon skulle dö och hon trodde det
själf. Hon var så rädd för döden, för allt det
outforskade som skulle möta henne på andra sidan
ännu i dag skälfde hon, som af köld, när hon
tänkte på den dödsfruktan hon då kännt. Då kom
Meli, satt vid hennes säng, läste för henne och
talade till henne på sitt stilla, allvarliga sätt och
till sist tyckte hon att dödsskuggans dal ändå inte
var så fruktansvärdt mörk, blott hon finge hålla Melis
hand då hon skulle dit ner. Fast den gången
segrade lifvet, hon blef sig snart lik igen och de allvarsamma
tankarne förpassades in i hennes hjärtas
lönligaste vrår, men Melis godhet kunde hon aldrig
glömma. Hon hade inte förut vetat hvad
verklig tillgifvenhet ville säga. Sina föräldrar hade hon
aldrig kännt visste bara att det kvartalsvis
skickades en summa pänningar till hennes fostermor
aldrig hade hon vetat af syskons smekningar
eller en moders vård och hvad som menas med
ett hem det hade hon aldrig tänkt på inte förr
än hon blef bekant med Meli.
Meli tog henne med sig ut i skärgården, till
fiskarstugan, där småsyskonen lekte bland
klipphällarne och far och mor gingo omkring med ett
enda leende öfver att ha sin äldsta hemma på
besök. Det var som en enda solskensdag alltsammans
och litet af allt detta hjärtevinnande varma kom
också öfver henne själf, mjukade upp hennes
tanklösa natur och väckte en dittills oanad längtan
efter något bättre än det hon var van vid. Allt
som var riktigt godt och varmt och oskyldigt, det
hade kommit till henne genom Meli. Hur kunde
hon glömma detta och hur kunde någon föredra
henne framför Meli? Meli som var så god!
Nej, Meli skulle inte gråta längre den man fanns
inte i världen som förtjänade att Nanni lät Meli
gråta för hans skull.
Hon reste sig och började gå framåt så
hastigt som om hon ville undfly sina egna, jagande
tankar. Hon hade glömt att hon trodde sig tycka
om Fritz Stål. Hennes impulsiva natur hade ryckts
med af hennes stämning för tillfället hon tänkte
nu bara på att hon ville hjälpa Meli.
Långt innan hon hann fram till stättan möttes
hon af den unge bokhållaren, som kom emot henne
med hela det uppriktiga ansiktet lysande af glädje.
»Åh! fröken Nanni, jag har väntat så länge!
Ska jag nu visa vägen till skogstjärnet, där de
hvita näckrosorna växa?»
Hon tog hans kraftiga, utsträckta hand och det
flög en ilning af smärta genom henne, då hon såg
hur stark och vacker och trohjärtad han såg ut.
Hon mötte hans ungdomliga kämpagestalt, smekte
med blicken hans blonda hår och friska ansikte,
omgifvet af tätkrusigt kindskägg så vände hon
beslutsamt bort ögonen det var Meli han
tillhörde och det fanns väl andra män!
Men hon suckade litet, när hon svarade »Jo,
tack . men ska vi inte hvila oss litet först? Jag
har gått så fort och jag är litet trött.»
De veko af in på en liten skogsstig och satte
sig under ett par lummiga granar. Nanni satt på
marken med ryggen mot en trädstam den unge
mannen halflåg ett stycke ifrån henne med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
