Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 45. Den 10 Augusti 1902 - Djupets rånareband
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och uppretad vid att se dessa odjur fråssa på
människokött. Han tänkte att de träffat på en
drunknads kropp. Han ropade åt dem, i tanke att kunna
drifva dem undan, och då han fann att de ej rörde
på sig, sökte han upp en stor tung sten och
slungade den mot en af dem.
Och då, sedan de långsamt insamlat sina
tentakler, började de alla samtidigt röra på sig i
riktning mot honom – först krälande i godt mak,
under ett svagt spinnande eller purrande ljud
sinsemellan.
I ett ögonblick förstod mr Fison att han befann
sig i fara. Han ropade om igen, slungade sina båda
skor och gaf sig i väg med stor skyndsamhet.
Hunnen tjugu meter bort, stannade han och gjorde helt
om, i tanke att de ej voro så fortfärdiga, och, o fasa,
den främstes tentakler började omfatta det stenblock,
på hvilket han just stått!
Därvid höjde han åter ett rop, men den gången
ej hotande, utan i förskräckelse, och började hoppa,
klifva, glida och vada öfver den ojämna sträckan
mellan sig och stranden. De höga, röda klipporna
syntes plötsligt resa sig på långt afstånd, och han
såg att två arbetare, så små att de förekommo honom
som varelser i en annan värld, voro sysselsatta med
reparation å klippstegen, utan tanke på det
kapplopp för lifvet, som påbörjats nedanför dem. En
gång kunde han höra hur odjuren plaskade i
pölarne knappt fyra meter bakom honom, och en gång
var han på väg att glida omkull.
De jagade honom ända till foten af de röda
klipporna och upphörde först när de två arbetarne
slöto sig till honom nedanför stegen. Alla tre
slungade därefter stenar på dem en stund och
skyndade så allt hvad de kunde upp till toppen af
klipporna och längs stigen till Sidmouth för att skaffa
hjälp samt en båt, för att bärga de hemska
kvarlefvorna af människokroppen ur dessa afskyvärda
djurs våld.
II.
Och liksom han ej redan varit i tillräckligt stor
fara, begaf sig mr Fison ut i båten för att utvisa
precisa stället för sitt äfventyr.
Då ebb nu rådde, fordrades ganska lång omväg
att nå stället, och när båten ändtligen befann sig
midt för klippstegen, hade den massakrerade
kroppen försvunnit. Sjön satte nu åter in, täckande den
ena slemmiga stenen efter den andra, och de fyra
männen i båten – nämligen arbetarne, båtkarlen
och mr Fison – riktade nu sin uppmärksamhet från
stranden till vattnet under båten. Först kunde de
ej se annat än en mörk massa af laminaria och en
bortilande fisk ibland. Men deras håg var nu
riktad på äfventyr, och de uttryckte öppet sin
missräkning. Men snart upptäckte de ett af odjuren
simmande genom vattnet på väg mot hafvet, med
en underlig rullande rörelse, som erinrade mr
Fison om en »ballong captif». Ögonblicket därpå
syntes de långa vaggande stänglarne på laminarian
komma i en besynnerlig häftig rörelse, delade sig
ett ögonblick, och tre af dessa vilddjur blefvo skumt
synliga, tydligen inbegripna i strid om något, som
antagligen var en bit af den drunknades kropp.
Ögonblicket därefter slöto sig de olivgröna slingorna
åter öfver denna i vridningar stadda grupp.
Härvid började alla fyra männen, under stor
upphetsning, att slå med årorna i vattnet och att ropa,
och de märkte strax en oredig, våldsam rörelse i
sjögräset. De upphörde för att kunna se klarare, och så
fort vattnet åter var stilla, sågo de – så tycktes
det dem – att hela sjöbottnen mellan gräset var
fullsatt med ögon.
»Uh – otäcka as!» ropade en af männen. »Fy
för den onde – dussintals!»
Och strax därefter började detta otyg höja sig
i vattnet omkring dem. Mr Fison har beskrifvit
för berättaren denna plötsliga eruption ur den
vaggande laminaria-skogen. Honom syntes den taga
lång tid; men det antagliga är, att det var fråga om
några sekunder bara. På en stund endast ögon, och
så talar han om framskjutande tentakler, som här
och hvar gjorde öppningar uti det svajande
sjögräset. Därefter blefvo dessa ting efter hand allt större,
och slutligen täcktes bottnen med hopslingrade
kroppar, och tentakel-spetsar höjde sig mörkt här och
där i luften öfver hafssvallet.
En kom beslutsamt upp till båtens sida, smetade
sig fast där med tre af sina med sugvårtor försedda
tentakler, kastade så fyra andra öfver relingen, som
ville den antingen välta båten eller klättra upp i
den. Mr Fison grep strax båtshaken, och genom att,
i fullt raseri, bearbeta de mjuka tentaklarne, tvang
han den att afstå. Så fick han ett väldigt slag i
ryggen, som nära kastat honom öfver bord, af
båtkarlens åra, som af denne begagnades till värn mot
ett liknande anfall å båtens andra sida. Men
tentaklerna indrogos härvid å ömse sidor och plumsade
tillbaka i vattnet.
»Bäst vi ge oss af härifrån», sade mr Fison, som
darrade häftigt. Han fattade rorkulten medan
båtkarlen och en af arbetarne satte sig till årorna.
Den andre arbetaren tog posto i fören, väpnad med
båtshaken, färdig att hugga löst, om fler tentakler
skulle visa sig.
Intet vidare samtal fördes, tyckes det. Mr
Fison hade sagt sitt afgörande ord, som gillades af
alla. Tysta, uppskrämda, med stela, bleka ansikten,
sökte de komma ut ur det läge, dit deras
obetänksamhet fört dem.
Men knappt hade årorna sänkts i vattnet
förrän mörka, smalnande, ormlika tåg höllo dem kvar
och slingrade sig kring rodret; krypande upp för
båtens sidor, med rörelser liksom för att slå
knutar, visade sig sugarmarne åter. Männen grepo årorna
och började ro; men det var som att ro en båt
genom en flytande sammanpackad massa af sjögräs.
»Hjälp här!» ropade båtkarlen, och mr Fison
och den andre arbetaren rusade fram för att hjälpa
honom få åran att gå.
Så sprang karlen med båtshaken i fören – hans
namn var Ewan eller Ewen – upp med en ed och
började slå och hugga ned efter båtens sidor, så långt
han nådde, efter den bank och tentakler, som nu
hängde i klasar ut efter båtens botten. Och på
samma gång reste de två roddarne sig upp för att
ta djupare tag med årorna. Båtkarlen räckte sin till
mr Fison, som började hala sin åra med
förtviflans ansträngning, medan båtkarlen öppnade en stor
fällknif, med hvars blad han, sträckande sig ut öfver
båtens sida, började hacka och skära på de kring
årbladet snoende tentaklerna.
Mr Fison, vacklande vid båtens skakning, med
sammanbitna tänder, spasmodisk andhämtning, och
ådrorna på händerna uppsvällda, medan han kämpade
vid sin åra, kastade på en gång en blick ut åt
hafvet. Och där, knappt femtio meter aflägsen,
syntes en stor båt styra in emot dem genom det
inkommande tidvattnets dyningar, med tre kvinnor och
ett barn ombord. En båtkarl rodde, och en liten
man i halmhatt med rödt band stod i aktern,
tillropande dem. Mr Fison tänkte ett ögonblick på hjälp,
men så tänkte han på barnet. Han lämnade strax
sin åra, sträckte upp armarne med en förtviflad
gest, och ropade af alla krafter till sällskapet i
båten att hålla undan »för Guds skull!» Det talar
(Forts. sid. 717)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
