Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 46. Den 17 Augusti 1902 - Nils Gabriel Djurklou - Skräck. Verklighetsbild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NILS GABRIEL DJURKLOU.
Det är lätt att glömma – och ett yngre släkte
tager gärna hedern åt sig af gjorda forskningar och
upptäckter, äfven om dessa leda sitt upphof från
äldre föregångares arbeten och mödor. Och skulle,
om icke den mänskliga naturen hade denna lätthet
att glömma och börja om igen, det mesta af allt
arbete icke förefalla bra tomt och tröstlöst? Skulle
man icke finna, att det verkligt nya, som kommer
till stånd, är försvinnande litet, och att det hela
är en ändlös kretsgång?
Den stora allmänheten måste ju ha den
uppfattningen, att den svenska fornforskningen och
framför allt den vetenskap, som sysselsätter sig med
undersökningar rörande svenskt folklif och folkspråk,
äro jämförelsevis mycket nya saker. Det tyckes,
som om ett äldre släkte icke vidare bekymrade
sig härom eller åtminstone icke kom till några mera
betydande resultat i detta afseende.
I våra dagar bär ju tidningsprässen ut allting.
Hålles något populärt föredrag i fornforskning, blir
detta genast vidt och bredt bekant, och är någon
ung student ute på resa och samlar gamla visor,
får hela Sveriges folk, tack vare tidningarne, genast
reda härpå.
Det var annorlunda i forna dagar. Då
försiggick det vetenskapliga arbetet, framför allt det
arbete, hvars värde och betydelse icke ännu voro till
fullo insedda, i all tysthet. Vetenskapsmannen
hade uteslutande sin glädje i sitt verk, och hans
stolthet var i grund och botten endast blygsamhet.
En sådan man, en sådan vetenskapsman är
friherre Nils Gabriel Djurklou,
fornforskaren och folkloristen, hvilken sistlidne december
af Svenska akademien hedrades med k. priset för
denna sin verksamhet.
Friherre Djurklou fyllde nyligen, den 24 juli,
73 år. Han är nämligen född 1829, på Sörby
sätesgård i Örebro län. Student i Uppsala 1847, aflade
han 1854 kansliexamen, blef samma år e. o.
amanuens i riksarkivet och flyttade på hösten till Sörby.
Redan år 1856 stiftade han, djupt intresserad, som
han var, för arkeologien, Nerikes fornminnesförening,
efter hvilken förebild en mängd andra dylika
föreningar stiftades på olika ställen i landet.
D., hvilken 1863 blef kammarherre hos
drottning Lovisa, företog 1865-71 i egenskap af
Vitterhets-, historie- och antikvitets-akademiens
antikvitetsintendent arkeologiska forskningsresor i Värmland,
Västergötland och Småland. Han var redan 1857
stiftande ledamot af Nordiska oldskriftsällskapet i
Köpenhamn, blef 1862 korresponderande ledamot af
Vitt.-akademien och tio år senare ledamot häraf,
liksom han följande år blef ledamot af Samfundet
för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens
historia. 1879 vid Köpenhamns universitets
jubelfest rönte D. utmärkelsen att bli fil. hedersdoktor.
Kasta vi en blick på D: s litterära produktion,
se vi, att han bland annat utgifvit »Några ord om
svenska landsmålen», »Ur Nerikes folkspråk och
folklif», »Om svensk fornforsknmg», »Om vapentaget»,
»Unnarsboarnes seder och bruk», men ock några
arbeten, »Hjälmaresänkningsfrågan förr och nu» samt
»Hjälmaresänkningsfrågan i sitt sista skede», som visa,
att friherre Djurklou äfven är lifligt intresserad för
praktiska värf.
Han har således varit mycket verksam för
Hjälmarens sänkning och blef 1860 vice ordförande i
direktionen för Hjälmarens och Qvismarens
sjösänkningsbolag samt 1877 bolagets verkställande direktör.
1883 vice ordförande i Örebro läns
hushållningssällskap och samma år tillförordnad domänintendent i
Örebro län, 1886 ordförande i styrelsen för
Tekniska skolan i Örebro och 1886-88 inspektor för
Karolinska elementarläroverket därstädes, verkade D.
med nit och allvar på alla platser. Hans
framstående förmåga på jordbruksområdet fick ett
offentligt erkännande genom hans inval i
Landtbruksakademien 1888 och genom den stora guldmedalj,
som Örebro läns hushållningssällskap tilldelade
honom 1892. Ledamot af jordbrukslägenhetskommittén
samma år, valdes D. 1894 till ordförande i Örebro
läns hushållningssällskap, hvars hedersledamot han
blef vid sin afgång från ordförandeposten. Och
äfven på det rent finansiella området har D:s
kapacitet varit verksam. Han utsågs nämligen 1893 till
ledamot af och ordförande i styrelsen för
riksbankens afdelningskontor i Örebro, i hvilken egenskap
han fortfarande kvarstår.
Ett mer än vanligt verksamt lif och ett lif, som
varit till gagn och välsignelse! Och skulle man
fråga friherre Djurklou, hvad som utgjort
drifkraften till allt hans ansträngande arbete, skulle han
nog med ett småleende svara, att han alltid känt
ett oafvisligt kraf att göra hvad han kunnat. Han
skulle – ifall han nu besvarade vår fråga – göra
detta helt enkelt och anspråkslöst, som det anstår
en man och en vetenskapsman.
SKRÄCK.
VERKLIGHETSBILD. För HVAR 8 DAG af <b><i>Gösta Geijer.</b></i>
Alla dörrarne stodo öppna, så att man kunde
se genom hela den långa filen af gamla
minnesrika herrgårdsrum.
Genom de likaledes öppna fönstren vällde
septemberkvällens skymning in, bredande ut sig allt
mer och mer i alla vinklar och vrår, inhöljande de
gamla möblerna och väggarnes familjeporträtter i
ett oredigt, hemlighetsfullt dunkel, som dock
klarare än dagsljuset för fantasien fördjupade intrycket
af deras tidsstämning från länge sedan förgångna
dagar.
Därute hade redan kvällsarbetet utjämnat
näjdens linier i ett grått och suddigt kaos, svart och
ogenomträngligt emellan parkens höga träd och täta
buskage, som kastade långa skuggor utåt den
glimmande, spegelblanka viken nedanför, däri otaliga
glindrande strimmor återgåfvo fästets tindrande
stjärnor. Men inemot den motsatta stranden togo åter
skuggorna vid, så förtätade och mörka, att de
syntes sammanfalla till ett med fastlandet och dess
höga barrskog, som därefter fortlöpte utåt Vänerns
oändliga vidder i långsträckta uddar, tills de
förlorade sig för ögat som oformliga massor i det
aflägsna fjärran.
Naturen hade slumrat in i en domnande ro,
hvars stillhet och tystnad då och då skärptes af
en koltrasts enstaka, korta, skarpa hvissling i
något snår, eller ute på sjön af en vemodig klagan
från lommen, hvars tillvaro för öfrigt blott röjdes
af en lång, silfrad fåra från vassbrynet hän mot
strandens mörker.
I förmaket, i våningens ända, sutto ett kotteri
af unga damer, hvars gestalter som svarta
silhuetter aftecknade sig mot den bleka fönsterdagern, och
deras enda kavaljer, den gamle öfversten, i ett
aflägset hörn, osynlig i dess mörker och blott
märkbar genom den röda, bjärta glöden från hans
cigarr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
