Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 47. Den 24 Augusti 1902 - Ur skuggan. Berättelse för Hvar 8 Dag af Moll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kom för henne en stygg historia, som hon hört
berättas och som alltid kommit henne att rysa af fasa
och medömkan, när hon som liten lyssnat därpå.
Det var hennes fars faster, hon hade en dotter, som
begick en synd, så stor, att modern icke tyckte sig
kunna förlåta den. När flickan till slut lämnade
staden, där hon lefvat sedan hemmets dörr stängts,
kom hon en kväll till sin moders gård. Modern
stod på förstugubron och igenkände vandrerskan.
Då löste hon sina bandhundar och hetsade dem på
dottern.
Anna stannade och drog ett djupt andetag;
ångesten betog henne andedräkten, hon blef så
underligt trött, måste sätta sig på vägkanten. – Bara
hon inte blef sjuk – hon var ånyo uppe, rysande
vid tanken att bli liggande här, nej – hem måste
hon, hem med barnet, bara hon orkade, hon var
så trött, det blef svart för hennes ögon en sekund
– Gud, Gud, stå mig bi, att jag orkar hem – hon
gick ett stycke med hastiga steg, hvilade en minut,
forsatte långsamt – hon var nära nog andlös.
Vägen gjorde ett par vida krökar- - det var midnatt,
när hon såg granskogen glesna och blef varse
almarnes ljusare grönska i dalsänkan, där hemmet låg.
Hon gick hastigt utför backen, öfver bron vid ån,
sedan bar det uppför till gårdsgrindarne – ändtligen
hann hon dit, öppnade ljudlöst grinden och stod på
den sandade, välkrattade gårdsplanen.
Boningshuset låg framför henne, mörkt och tungt
mot den ljusa natthimmeln, allt var sig likt;
sofforna på den höga farstubron, bänken under linden,
bakom frontespisfönstren, som sutto alltför lätt, hängde
de hvita gardinerna i samma veck; på de långa
rabatterna, en på hvar sida om bron, blommande
nejlikor, rosor och reseda, luften var fylld af
doften. Utanför visthusboden stod den rödmålade
mjölkvagnen, som alltid på sin plats och på trappstenen
kattens blanka skål. Farstudörren var stängd; hela
huset hade gått till hvila.
När hon nu hunnit målet, öfvergåfvo krafterna
henne. Kommen till bron, orkade hon icke längre,
utan sjönk ned på sanden, stödjande sig mot
trappstegen. Sedan hon svept in gossen i schalen, där
han sof lugnt och godt, lade hon honom ifrån sig,
ty hennes armar hade rakt domnat. Bara en Iiten,
liten stund skulle hon hvila – sedan knacka på:
månne far själf öppnade – hvad skulle mor säga,
när hon fick se henne? Nu – nu reste hon sig
och gick fram till dörren – bultade – hörde steg
i farstun – men nej! när hon slog upp ögonen
låg hon som förut, och öfver henne hvälfde himmelen
sig midnattsdjup; en tindrande stjärna glänste så
klart mellan almarnes löf. Hon sökte resa sig, men
sjönk tillbaka, ville ropa, men rösten förmådde blott
frambringa en hviskning. Därpå hostade hon ett
par gånger – kort och doft; handen, som förde
näsduken till läpparne blef röd af blodet, som i
en långsamt sinande flod kom ur hennes mun. Och
hon kände, att döden närmade sig med hvart
flyende pulsslag. Vanmaktskänslan intog henne så
småningom, men ännu uppfattade blicken det mörkblå
djupet uppöfver och almarnes grönska, än förnam
örat deras sakta rasslande, då vinden rörde vid
dem för att sedan domna bort i en hviskning bland
alarne vid åstranden, än kände hon doften af
nejlikor och rosor, men när hon ville sträcka ut
handen för att nå barnet, förmådde hon det ej. Till
sist tycktes henne den tindrande stjärnan komma
allt närmare och dess skimmer var så klart och
stilla; var det icke moderns ögon som sågo på
henne? Med ens blef det så varmt, så ljust, ty nu
hade dörren öppnats; hon hörde fadern uttala
förlåtelsens ord och kände moderns mjuka hand på
sin panna – – –. Och medan den ännu var
omtöcknad af denna villa, var Gud barmhärtig och lät
hennes själ fly.
Den tindrande stjärnan försvann i morgonens
bleka gryning och dagens första, röda skimmer föll
öfver det liflösa stoftet. Kanske det var
morgonsolen, som, gaf det bleka ansiktet dess förklarade
uttryck; med ett lyckligt leende, som om hon
slumrat in på moderns arm, hade hon gått från lifvet,
hennes högra hand var utsträckt, liksom för att visa
på barnet vid hennes sida.
När Per Olofsson på morgonen öppnade sin dörr,
fann han dem så. Och då han såg att Anna
kommit hem, vardt allt förlåtet och han grät. Men
tror ni han önskade henne åter till lifvet ? Nej;
han förstod att det bästa skett. Ty lifvet skulle
städse för henne blott blifvit skuggan af den smärta
och sorg, som en gång rest sig mörk på hennes
väg.
Men jag har sedan hört berättas om en gammal
man, hvars rygg ännu icke var böjd, men hvars
ansikte var härjadt af en bitter sorg, som färdades
den långa vägen till den stora staden. Han dröjde
där flera dagar, han spanade och forskade – en
afton gick han upp i ett stort hus, med många långa
trappor. Till slut läste han på en dörrplåt ett namn,
som kom vredens ådror att svälla på hans panna.
Öppnande den olåsta dörren kom han in i rummet,
där solen silade genom palmernas blad, lekte öfver
taflorna på väggarne, gjorde divanens starka färger
än bjärtare. Från det angränsande rummet, där
Ijuset genom takfönstret föll öfver stafflier och dukar,
kilramar och utkast, öfver blommor och statyetter,
hördes knäppningarne på en banjo, åtföljda af ett
skratt – ett klingande flickskratt högt i diskanten, en
strof sjöngs ur en glad visa, som dränktes i sorlet
af högljudda röster.
Främlingen tog några långa steg och stod i
dörröppningen.
Den lilla chansonetten, uppflugen på det höga
bordet, med de allra som nättaste fötter dinglande under
spetsar och sidenvolanger, släppte förskräckt banjon
och de blå ögonens blick blef häpet rund, under
svallet af yfviga lockar. Hennes båda vänner bredvid
henne – den unga damen, med det blanka, svarta,
håret, à la Cléo de Mérode och
empirekostymen – om aftnarne var hon i trikåer – och den
glada gossen med den gaminartade uppsynen,
skorstenskrage och lång ljusgrön paletå, mönstrade
främlingen med ogenerad nyfikenhet. Utan att tyckas
hafva öga för någonting, lät han blicken sökande
fara genom det stora rummet tills den stannade på
en man i sammetsrock, stående framför en nyss
uppspänd duk, med ryggen mot dörren. Vårdslöst vände
han sig om med cigarretten mellan läpparne och fick
syn på mannen i dörren. Hans ögon vidgades af
fasa – som träffad af ett slag vek han åt sidan.
Det vardt mycket stilla i rummet.
Det ryckte litet i främlingens bleka ansikte och
han bet tänderna samman. Sedan tog han två steg
framåt, fattade den unge mannen i nacken, som en
hund, lyfte honom och höll honom från golfvet på
utsträckt arm väl en half minut; kastade honom
sedan handlöst ifrån sig.
»Så – ligg där! Och att du åter kan resa dig:
är icke min förtjänst, ty enligt mitt förmenande skall
en mördare straffas till lifvet. Men att du får
fortsätta din usla lefnad, har du henne att tacka för,
hvars lif du tog. Hon hade skrifvit – när hon var
död funno vi papperet innanför hennes klädning
– hon båd, att du skulle bli skonad. Annars – jag;
hade strypt dig med dessa mina händer – och jag;
skulle icke kallat det en ond gärning.»
Samma kväll lämnade den gamle mannen staden
och for till sitt hem, i skuggan under bergsstupet.
Det där är nu länge sedan. I Norregård är
åter ungdom. En vacker och hurtig femtonårs gosse
fröjdar morfars och mormors sinne. Kanske han
skall förmå bortjaga skuggorna. – – – –
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
