- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 3 (1901/1902) /
770

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 48. Den 31 Augusti 1902 - Hvar 8 dags novellblad. XXI. Suggestionens makt. En episod ur lifvet.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XXI.

SUGGESTIONENS MAKT. En episod ur lifvet. Öfversättning för HVAR 8 DAG.

Det var längesedan det hände, och stackars
Jack är död nu. Jag kan därför utan att vara
ogrannlaga berätta er en episod ur mitt lif från
den tid då han och jag voro intima vänner.

Jag var en ung man då, omkring tjugosex år
gammal, och förlofvad med en den vackraste flicka,
De som känna lady Marsdale skola instämma med
mig i detta omdöme.

Jag ägde en titel och var innehafvare af stora
herregods med flera tunnland jord än jag kunde
hålla räkning på, hvadan alla betraktade mig med
afundsamma blickar.

Det må låta märkvärdigt, men trots allt detta
hade jag under ett helt års tid ej haft en enda
lycklig dag.

Troligen har hvar och en af eder vid ett eller
annat tillfälle låtit spå sig och som förståndigt folk
ej fästat afseende vid sådant nonsens. Jag
däremot var nog dåraktig att tro på det. Det hände
vid två olika tillfällen på olika platser under samma
vecka, att man förutspådde mig att jag skulle dö
inom ett år, den ena häxan sade mig till och
med hvilken dag och timma som skulle blifva min sista.

Vid den tiden hade jag varit betydligt
öfveransträngd af studier och förmodligen ägnat saken
större uppmärksamhet än jag bort, ty så
småningom växte det in i mitt medvetande, att den fjärde
mars följande år skulle jag dö vid midnatt – enligt
spåkvinnans utsago.

Jag berättade för mina vänner om dessa mina
dystra aningar, men de endast skrattade åt mig och
mina själskval. Jack Densham, min kusin och
närmaste anförvandt, var den högljuddaste af dem.

Vi hade alltid varit de bästa vänner, Jack och
jag, och han hade alltid vinnlagt sig om att
förhållandet oss emellan skulle blifva lika intimt som
mellan David och Jonathan. Och då han såg att
jag höll fast vid mina underliga idéer och att detta
började undergräfva min hälsa, försökte han hitta
på alla möjliga upptåg för att få dessa griller ur
min hjärna.

Han förmådde Isabella, hon som nu är min
hustru, att hjälpa sig öfvertyga mig om mitt misstag,
men allt var förgäfves.

I sinom tid kom den ödesdigra dagen och jag,
starka karlen, kände mig stå på vansinnets brant –
trots alla försök, som gjorts att förmå, mig slå bort
tanken på döden. Vi spisade vår lunch tillsammans
under djup tystnad, företog en ridtur och kommo tillbaka
för att dricka vårt té. Mekaniskt intog jag detta och
gick därpå till mitt arbetsrum.

Några minuter satt jag ensam. Så kom Jack in,
men nu var det uppmuntrande leendet på hans
läppar försvunnet. Han slog sig ned blek och upprörd.

»Jag kan ej längre fördraga det här, Gerald», sade
han och det föreföll mig som om han med svårighet
fått orden öfver sina läppar.

»Det skall snart vara öfver nu», var mitt svar,
»och när allt kommer omkring har väl jag fått den
hårdaste lotten. Att tänka sig förlora allt hvad man
i lifvet håller dyrt och kärt, min hjärtevän, mitt hem –
ja allt. Det är så man kunde förlora förståndet.»

»Det är icke detta, Gerald», sade han hastigt och
hemlighetsfullt, »jag har något jag måste bekänna för
dig, som jag ej kan bära på längre. Det hela är
ett hjärtlöst bedrägeri. Du skall visst inte dö i natt.»

Jag båd honom förklara sig närmare.

»Jag tänker göra det», svarade han. »Jag har
aldrig afundats dig dina jordagods, och har alltid
varit som en bror mot dig.»

»Bättre än någon broder, min käre Jack», afbröt jag.

»Så skall du ej tilltala mig sedan du lyssnat till
mig i fem minuter», sade han med ett bittert uttryck
i rösten.

»Jag sade dig, att jag ej afundades dig dem, men
då Isabella kom i ditt sällskap började jag afundas
dig henne. Jag blef passioneradt förälskad i henne,
till och med häftigare än du själf, och jag höll rent af
på att förlora förståndet då jag såg er tillsammans och
ej hade minsta utsikt vinna henne. Så blef jag en
dag utsatt för frestelsen och föll.»

Han gjorde ett uppehåll och torkade svetten ur
pannan.

»Jag hade läst om en person», fortsatte han, »som
fått i hufvudet att han skulle dö på en bestämd
dag, och han gjorde det ock. Då kom jag på den
idén, att om jag möjligtvis skulle få dig att tro
detsamma, du äfven skulle dö och jag bli ägare af dina
gods och möjligtvis äfven vinna Isabella. Jag
uppsökte tvänne zigenarekäringar och mutade dem.
Resten vet du.»

Han satt framför mig med nedslagna ögon under
det att i mitt inre försiggick en verklig revolution.
Från att ha varit hopplöst olycklig och djupt nedslagen
vid tanken på döden, greps jag i ett nu af en känsla
af lefnadslust och öfversvallande lycka.

»Säger du mig sanningen?» frågade jag
misstänksamt efter att ha ett par minuter suttit alldeles tyst.

»Isabella är därnere», var hans dystra svar.
»Fråga henne, om jag ej för två år sedan begärde hennes
hand på själfva julaftonen, och om hon ej då
tillbakavisade mitt anbud.»

Då vände jag mig mot honom med några hätska
uttryck, för hvilka jag nu blyges, sedan jag lugnat
mig och lärt känna saken i dess verkliga sammanhang.

Han satt tyst några minuter, så aflägsnade han sig,
sägande att han aldrig mer skulle visa sig för mig.

Så kom min fästmö upp till mig och med glädje
omtalade jag hela sanningen för henne.

Senare blefvo vi gifta och företogo under
smekmånaderna en resa rundt jorden. Det nöje jag erfor
på denna färd dref ut alla gamla griller ur mitt hufvud.

En dag några år efter denna resa erhöll jag ett
bref från någon offentlig myndighet i fjärran västern,
och då jag öppnade kuvertet fann jag inuti ett bref
med Jacks handstil. Dess innehåll var följande:

        »Min kära Gerald!

Jag hade aldrig ämnat säga dig hela
sanningen rörande vårt samtal på sista aftonen vi voro
tillsammans, men då jag hör att du är alldeles frisk
nu för tiden, och då jag däremot endast har några få
timmar kvar att lefva, vill jag söka rättfärdiga mig
i dina ögon.

Jag sade dig sanningen, när jag berättade för dig,
att jag älskade din hustru, ja, jag gör det fortfarande,
och hennes namn skall blifva det sista ord, som går
öfver mina läppar.

Det var för min kärlek till henne och dig, som
jag berättade dig den lögn som räddat ditt lif. Jag
har aldrig sett de omtalta zigenarne, men jag såg
tydligt, att du verkligen uppjagat din fantasi tillräckligt
för att det skulle ådraga dig döden. Dessutom visste
jag att Isabella aldrig skulle komma att älska mig,
detta hade hon förklarat för mig.

Detta gjorde att lifvet förlorade allt värde för
mig, också satte jag ihop den där lögnhistorien för
dig, hvilket ock hade åsyftad verkan.

Blif lycklig, min kära gamla gosse. Besvära dig
ej med att tänka för mycket på mig, men jag kunde ej
uthärda tanken på att du hela ditt lif skulle förakta
mig.»

Han hade satt sitt namn under brefvet, och det
var dateradt från en aflägsen vrå i det vidsträckta
Kanada.

Dock låg denna plats ej längre bortom
civilisationen råmärken än att vi funno vår väg dit ut för att
å hans graf resa en minnesvård af tacksamhet mot
honom, som var för mig mer än en broder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:37:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/3/4816.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free