Hvar 8 dag / Årg. 3 (1901/1902) / 774 (1899-1933) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 49. Den 7 September 1902 - Kulturkampen i Frankrike. Korrespondens till HVAR 8 DAG.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

KULTURKAMPEN I FRANKRIKE.

Korrespondens till HVAR 8 DAG.

Efter fotografi. BÖNDER I EN BRETAGNISK BY FÖRSVARA KLOSTERSKOLAN.

Dagstidningarne hafva under de senaste veckorna
varit rikligt försedda med telegram från Frankrike,
som haft att mäla om en ny republikanismens strid
mot nationalismen, rojalismen och klerikalismen.
Denna strid är egentligen en fortsättning af den stora
betydelsefulla Dreyfuskampen, i det att den
republikanska majoriteten genom klerikalismens
hänsynslösa agitation mot rättvisa och humanitet
utfordrades till ett förintelsekrig mot
klerikalismens rotfästen, de andliga ordnarne och de
under prästerskapets fulla inflytande stående
privata skolorna. Till folkrepresentationens angrepp mot
prästernas, mot munkarnes och nunnornas skolor
bidrog också en mängd afslöjanden om hjärtlös och
grym behandling af elever i klosterskolor, hvilka för
ett par år sedan väckte uppseende icke endast i
Frankrike utan i hela Europa.

Förhistorien till den strid, som nu låtit tala
så mycket om sig, är, i korthet, denna. Ett bland
den nya republikens oafbrutet förföljda mål har
varit och är att höja folkundervisningen, som i
Frankrike ända till det andra käjsardömets fall med
afsikt var i hög grad försummad och helt låg under
prästerskapets makt. Då det katolska prästerskapet
alltid och ännu har sin bästa bundsförvandt
i folkets okunnighet, blef det första, viktiga
steget att bryta denna makt, att skilja skolan från
kyrkan. Efter många, häftiga strider var 1886 det
arbetet så långt kommet, att en lag utfärdades,
genom hvilken alla de offentliga skolornas lärare, som
tillhörde det andliga ståndet, skulle aflägsnas och
till 1891 ersättas med världsliga lärare samtidigt
som all religionsundervisning i de offentliga
skolorna förbjöds. Genom en lag af 1882 hade man
redan grundlagt det offentliga folkskoleväsendet, i
det skolundervisningen därigenom förklarades
obligatorisk och hvarje kommun om 500 invånare
förpliktades, att upprätta en flickskola och en
gossskola.

Det radikala skiljandet af skolan och kyrkan
framkallade naturligtvis den häftigaste förbittring hos
de klerikale. Men allt deras motstånd hjälpte icke,
de måste slutligen ifråga om undervisningen draga
sig tillbaka till privatskolorna, som uppstodo
bredvid de offentliga kommunskolorna. Den republikanska
staten hade vunnit en af de största segrar. Vid
århundradeskiftet hade Frankrike alltså efter
halftannat decennium 66,500 offentliga skolor och 16,209
privatskolor. Men från skolorna öfverflyttades nu
prästerskapets agitation mera på det offentliga
lifvet, på att bearbeta opinionen, hvartill det
katolska prästerskapet har så fruktansvärda medel, t. ex.
i bikten, och det centrala i denna klerikala agitation,
som skedde i förbund med republikens fiender,
rojalister, nationalister, låg inom de många andliga
ordnarna. 1901 beslöt så folkrepresentationen att
angripa dessa, först genom kontrollåtgärder, i det att
den antog en föreningslag, åläggande de andliga
ordnarna vissa kontrollförpliktelser så vida de ville
vidare tålas inom landet. Trots allt de klerikales
motstånd, kom lagen till utförande. De fleste
munkordnar gjorde en dygd af nödvändigheten och
anmälde sig enligt den nya lagens föreskrifter, men
däremot underläto ett stort antal nunneordnar detta
i den tanken att regeringen icke skulle förgripa sig;
på dem. Men det är just nunneordnarna som
underhålla de flesta privatskolorna (enligt den senaste
statistiken tillhörde af 102,326 lärare 48,632 det
andliga ståndet och däraf 38,965 kvinnor) och
därigenom utöfva ett betydande inflytande på den
kvinliga uppfostran, och det låg därför, med hänsyn
till det republikanska undervisningsprogrammet, så
mycket mindre anledning att skona dem. Ministären
Combes grep modigt verket an, förklarade alla
icke anmälda ordnar upplösta och anordnade
stängningen af deras skolor. Det var klart att detta
skulle väcka förtvifladt motstånd, och isynnerhet var
detta fallet i det andligen mörka Bretagne,
klerikalismens förlofvade land. Där samlade bönderna sig
beväpnade för att skydda nunnornas skolor; de
anfördes på många ställen af ämbetsmän och riksdagsmän,
anföllo polis och trupper, som kommo för att
försegla klosterskolornas lokaler. Bilden här
visaren sådan situation. Men tack vare regeringens
klokhet, hennes order, att icke angripa folket, utan hellre
tåligt vänta tills den första vreden lagt sig, synes
lagen slutligen segra, utan nämnvärd blodsutgjutelse.
Den mörka klerikalismen i Frankrike, statens
största fara, emedan den härskar öfver själarna, har
åter fått ett kännbart hugg och lärt sig inse, att
republiken dock hvilar på en grundval, som hon icke
lätt kan rubba.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>